Tankar och reflektioner inför repetitionsutbildning

I början av augusti damp det ner ett brev i brevlådan adresserat till mig med pliktverket som avsändare. Inte den blekaste vad det kunde handla om så brevet öppnades med ett stort intresse över innehållet. Till min överraskning hade jag blivit kallad till en repetitionsvecka som närskyddssoldat på Skaraborgs Regemente P4 i Skövde, med utbildningsstart slutet av november. Med bakgrund av att jag gjorde värnplikten för 16 år sedan – såg jag inte detta komma överhuvudtaget.

Funderade inte särskilt länge innan jag landa i att jag vill och behöver genomföra repetitionsutbildningen av flera skäl. För det första ser jag det som en möjlighet att utsätta mig själv för nya miljöer och utmaningar och komma ut på andra sidan med helt nya erfarenheter. Möjligheten som nu uppenbarar sig får jag ändå kategoriseras som ytterst ovanlig och sällan skådat för gemene person och det vill jag inte låta glida förbi mig. För det andra ser jag det som en skyldighet och plikt att ta mig an denna möjlighet. Dels för att jag kommit till insikten att jag för evigt kommer vilja ge tillbaka till landet jag vuxit upp i och de förutsättningar jag och min familj fått att starta ett nytt liv när vi i slutet av 80-talet anlände som flyktingar, dels för att jag känner det som min skyldighet att skydda och försvara de mänskliga rättigheterna. I synnerhet skulle färdigheterna och kompetenserna som är tänkta att repeteras komma väl till hands om ifall ett krigsutbrott i Sverige skulle bli aktualiserat. Vidare ser jag denna möjlighet som en chans jag verkligen måste ta för det finns en stor lockelse och dragningskraft i att utforska och utsätta mig själv för psykologiska, fysiska och de socialt ansträngda miljöer – allt för att växa och förstå omgivningens påverkan i en större kontext. Jag menar, alla frågor om hierarkier, samarbete, makt, strukturer, ledarskap – jag undrar hur jag kommer se på dessa aspekter med mina nutida ögon när jag samtidigt tittar tillbaka på min första försvarsmaktserfarenhet när jag genomförde lumpen för 16 år sedan. Jag ser en stor potential till lärdom i allt som kan utvinnas av denna kommande erfarenhet under en veckas tid.

Imorgon bär det alltså slutligen av mot Skaraborgs regemente P4 i Skövde. Det ska bli en intressant upplevelse och vistelse i en miljö som skiljer sig helt och hållet från vardagen i övrigt. Kan inte låta bli att fundera över alla som blir kallade till repetitionsutbildningen, hur deras välmående och hälsoform har för status och hur gemene man kommer tackla de fysiska och psykiska utmaningar som väntar (vilket jag förutsätter kommer ingå i mer eller mindre utsträckning). Jag menar, det är inte självklart att alla rakt av kommer köpa den tillvägagångssätt och struktur som försvarsmaktens utbildning utgår ifrån. Det är inte alls självklart på något vis. Oavsett vad så är jag fascinerad och antar utmaningen som väntar. Att det sedan dessutom visar sig att en mycket god vän till mig, som jag träffade och lärde känna i lumpen för 16 år sedan, också är kallad till repetitionsutbildningen gör inte saken sämre.

Summering av Chrisopher R. Brownings "Helt vanliga män" från 1992

 Hur långt är vi villiga att gå?

Helt vanliga män, skriven av Christopher R. Browning år 1992, paralyserar mig. Orden jag vill uttrycka har inte räckvidd nog. Paradoxalt nog är det just orden, beskrivningarna, skildringen, verklighetens sanna natur i allt det (o)mänskliga som väcker anstöt och gör så ryggraden kröker sig vid läsning. För hur gör man verkligheten rättvisa, hur visar man sanningen sitt rätta ansikte i något så osmakligt och ryggradslöst som Nazitysklands visionära dröm i att skapa ett tredje rike fritt från judar. Allt i jakt på att förverkliga sin snedvridna ideologi. Den propaganda, indoktrinering och antisemitism som låtit underbyggas och drivas på bakom kulisserna ända tills dess rätta ansikte visat sig, visar i mångt den villighet och utsträckning människor kan tillfoga sig för en auktoritet. Här uppdagas även den längd människor är villiga att gå i försök nå ett gemensamt mål, med ”rätta” förutsättningar till hands. Detta är bara ett av många historiska inslag som påvisar denna strävan och kamp att bli kallblodiga mördare för något ”större”.

Det är det här som historikern och professorn Christopher R. Browning skildrar i sin bok: fasansfulla verklighet och händelser i det som vi aldrig får glömma från andra världskriget. Trovärdig rekonstruering av den inre dynamiken hos Nazitysklands reservpolisbataljon 101 presenteras, som berör djupt och länge. Med utgångspunkt i cirka 125 utförliga vittnesmål som Browning studerat, och studerandet av förhörsprotokoll från 210 man (ur en nära 500 man fulltalig styrka) inom RPB 101, från den cirka 10 år långa rättegångsutredningen (1962-1972), gick det att uppvisa ett representativt urval. Med bakgrund av det gick det att finna statistiskt tillförlitliga svar vad gäller ålder, medlemskap i partiet och SS samt social bakgrund. Allt går att skildra och läsa mer om i boken, som både nyanserar och problematiserar människans beteende och beslut i givna situationer. 

De sociala och psykologiska krafters överhand

Vad som fångar min uppmärksamhet allra starkast och griper tag i min mage, vrider den invärtes 10 varv, och lämnar mig med en förfrusen känsla, är den villighet att följa leden och spela ut sin ”roll” ända ut till fingerspetsen, trots medvetenhet, obehag och moral för vad som är rätt och fel. Människans kapacitet att följa auktoritet; psykologiska elements övertag på individ, grupp och kollektiv; tendenser och benägenhet att åsidosätta sin moral under särskilda premisser; grupptryck och samhörighetens verkan på individen och mycket mer, är alla beteenden som uppvisar hur starkt påverkade och pådrivna vi är av sociala och psykologiska krafter. Jag menar, att helt vanliga män utan någon militär bakgrund – för gamla för att kallas in till militärtjänst – ”frivilligt” trycker på avtryckaren ger av bara tanken blodsmak i munnen, trots flertalet möjligheter att dra sig undan avrättningsaktionerna som de deltog i. När det blir uppenbart att förövarna i RPB 101 inte alls är fanatiska nazister med horn, blodtörstiga, och mördarsuktande viljor, utan människor i den många gånger helt "vanliga" betydelsen, går det in hos mig hur banalt och trivialt det slutligen utspelade sig för deltagarna när de ingått och utfört flertalet massmord. I allt detta fasansfulla och hänsynslösa växer det i mig en stor fascination och intresse att lära mig mer om vad i människan som får en att överge alla varningsflaggor, förbise alla omoraliska handlanden och därmed rättfärdiga och motivera de egna handlingarna. 

Utan att gå in på djupet så vill jag tipsa om betydelsefulla experiment som studerar människans beteende som författaren lyfter fram och använder sig av i sina försök att förklara varför RPB 101 var beredda att systematiskt mörda oskyldiga och delta i massmördandet. Framförallt är det två experiment som ger viktiga insikter i mänskligt beteende i förhållande till auktoriteter och att fullfölja sin givna roll. Dessa är The Stanford Experiment, utförd av psykologiprofessorn Philip Zimbardo, och The Milgram experiment, utförd av psykologiprofessorn Stanley Milgram. Väl värt att slänga en blick på. Detta eftersom experimenten tydligt förklarar hur olika påtryckningar och ”externa” krafter kan ”tvinga” fram ett visst beteenden när auktoriteter, roller, ramverk och givna premisser presenterar och gifter sig. 

 

Medvetenhet och självrannsakan

Jag tar med mig mycket av Helt vanliga män i det att den gestaltar, söker förklaringar och är evidensbaserad utifrån de många vittnesmålen och förhörsprotokollen som finns bevarade från 2:a världskrigets 101 reservpolisbataljon. Med trovärdiga rekonstrueringar och skildringar som kan förklara de sociala interaktionerna och den inre dynamiken som utspelade sig inom bataljonen, begriper jag – men samtidigt inte – hur vi som helt vanliga människor kan få för oss att att kallblodigt mörda kvinnor, barn och marginaliserade grupper, och hur en sådan djup inrotad indoktrinering kan få sådan fäste i människors psyken, moral och vidare tar sig uttryck i hänsynslösa systematiska folkmord. Vad mer tar jag vidare med mig vetskapen och medvetenheten om vilka krafter de sociala och psykologiska aspekterna av att tillhöra en gemenskap och känna samhörighet kan anspela på människors motiv och handlingar. Det blir så uppenbart, så svart och vitt, att vi som sociala varelser är kapabla att genomföra något som vi i sista hand hoppas enbart ska förbli till en fantasi och inte övergå till en verklighet. Jag brukar tänka, och påminner gärna mig själv om följande: kan jag tänka tanken är jag också kapabel att genomföra tanken – för varför skulle vi annars kunna tänka tanken ens från första början? Allt för att inte underminera och underskatta de handlingar jag som individ och människa är kapabel till. För om den dagen någonsin skulle bli till verklighet är det en nödvändighet att stå grundad och fast i den moraliska kompassen och inte överge den. För om jag tappar greppet och hamnar i klorna på en större kraft som osar indoktrinering, propaganda, omoraliska värderingar och allt som kan påverka mitt bidragande till en orättvis och omänskligt handlande. Skulle det hända, då är allt förlorat. Det är en sak som är säkert!  

Bilal, 19 nov 2022

Flödesskrivning: En läsvärd upplevelse om träning - fortsättning på föregående flödesskrivning

 

Sist pratade jag om kultur och vilken betydelse den har i våran samtid och samhälle, och varför ämnet kultur är särskilt intressant för mig. Nu har det blivit dags för mig att gå igenom mitt andra stora intresse som är träning. Det blir en annan take på det då den träning jag syftar på och talar om omfattar den fysiska aktiviteten och även senare de psykologiska och sociala effekterna det kan medföra. Häng med!

Träning är ett intresseområde som upptagit oändligt mycket tid hos mig, både som ungdom när jag spelade fotboll som besatt – om inte på fotbollsplanen så på gården och gatan, och som vuxen med Crossfit som jag snabbt blev frälst av.

Som 8-åring började jag spela för en fotbollsförening tillika min moderklubb IFK Klagshamn. Snabbspola cirka 21 år senare och året 2017 och vi kommer till året som jag valde att ta av mig skorna och ställa de på hyllan en sista gång. Då var jag 29 år och hade spelat aktivt mer eller mindre under alla dessa år.

Man kan fråga sig vad träning har haft för betydelse för just mig? Vad jag vet är att den varit som en sorts tillhygge, det har vässat min kropp och gjort den användbar i föreställningar jag aldrig skulle ens komma på. Träning har skapat och format mitt liv och min kropp under alla dessa år, så till den grad att det har blivit en förlängning av min kropp. Utan träning i någon form har jag därför alltid känt mig tom och vilsen vilket också var varför jag, efter ha valt att lägga av med fotbollen för ”första” gången 2013, hittade till en ny träningsform kallad Crossfit. Där fanns den eminenta gemenskapen och samhörigheten jag så länge tagit för vana att ha genom fotbollen. Nu fanns den i en ny skepnad och form genom den funktionella träningen som Crossfit är till innehåll och form.

Med Crossfit uppstod en ny hunger, driv och utmaningar som väntade på mig. Crossfit hjälpte mig upptäcka vad min kropp var kapabel till och wow vad häpnadsväckande upptäckter jag gjorde. Plötsligt fann jag min kropp användbar från tå till topp. Kunde hoppa extremt högt, lärde mig hänga, svinga och utföra olika avancerade rörelser i olika former på riggar och romerska ringar. Plötsligt kunde jag, med betoning på mycket tålamod och övning bakom, gå på händerna, göra komplexa lyft i tyngdlyftning, med kontroll bära ansenlig vikt ovanför huvudet och mycket mer. Bakom mycket av det som möjliggjorde ovanstående var en stark gemenskap och trivsel i form av community. Utan det hade jag sannolikt inte fått erfara alla dessa år och lärdomar av personlig utveckling och fantastiska minnen.

Så, vad är det jag säger och varför betonar jag fotbollen och Crossfiten så pass mycket? Vad finns mellan raderna egentligen? Vad jag vill få sagt är att gemenskap, disciplin och att ha mål är betydelsefulla element som är gemensamma i mina erfarenheter av ihållande träningsformer. Utan gemenskap, disciplin och mål att sträva efter hade jag inte kunnat utvecklas i den grad och omfattning som jag gjorde. Utan all den gemenskap som funnits hade jag sannolikt saknat lust och motivation till att regelbundet komma tillbaka till träningen och fått ta del av alla vänskaper, lärdomar och utveckling. Utan disciplin hade jag inte tagit mig igenom alla ”tråkiga” timmar av nötande och repeterande utan att se någon resultat. Utan mål hade jag varken kunnat visualisera framåt eller känt att jag jagat något som är framför mig. Tillsammans är gemenskap, disciplin och mål otroligt viktiga element och därför alltid värt att se till att försöka lägga in i allt du gör, oberoende om det är träning eller övriga intressen. För det ger dig i alla dagar en bättre utgångspunkt i din träning och i förlängningen ditt välbefinnande och välmående.

Sluta inte utmana dig fysiskt och sök en gemenskap att vara del av, det är så otroligt viktigt i många aspekter av livet. Kroppen, sinnet och själen behöver disciplin att luta sig mot. Motivation som agerar ånglok. Gemenskap att känna tillhörighet till. Mål att visualisera och jaga. Hitta ditt och rid på vågen av krafter som hjälper dig framåt mot positiva förändringar.

Flödesskrivning: En läsvärd upplevelse om kultur

Inte mer, inte mindre. Jag vill utforska denna uppmaning och skapa värde för dig, du som läser detta. Hur jag ska göra det har jag inte listat ut. En sak är dock säkert; jag vill göra det.

Jag prövar mig fram. Mer långsamt än snabbt – så har jag alltid funkat allra bäst och mest klartänkt. Helt tvärtemot vad det moderna samhället idag förespråkar; effektivitet; snabbhet; kortsiktighet; otålighet; quickfixes. Jag är nämligen övertygad om att resan alltid är mer utbildande och meningsfull än att nå målet omgående och på så kort tid som möjligt.

Kultur och träning är två inte alldeles ovanliga ämnen i mitt intressesfär som återkommande gästspelar i mina tankar, likaså idag. Alldeles för stora och breda kategorier, och därför i bemärkelsen kanske intetsägande. Jag ska försöka planera rutten tydligt, om än spontant. Vi åker iväg på ett tankeexperiment tillsammans för det är vad jag ämnar göra. Försöka till i alla fall och vi börjar med kultur.

Kultur är något som drar i mig. Jag kan inte alltid peka på exakt hur, varför och på vilka sätt det berör mig sådär fascinerande, på gränsen till en besatthet. Så jag försöker skriva om det i hopp om att få ytterligare en pusselbit. Bit för bit, del för del, försöker jag förstå kultur och dess byggstenar, dimensioner och element. Jag vill försöka förstå sociala fenomen som ständigt omger oss och påverkar, både som synliga och osynliga krafter.

Kultur intresserar mig för den är svårfångad, mångfacetterad, oviss och nyfiken. Den är fördjupande, skrämmande och utmanande. Kultur fångar essensen av, föreställer jag mig, människans inre väsen. Kultur är det som jag, du, vi tillsammans skapar där den både förenar och distanserar människor. På många sätt kan kultur vara vara en portal till kreativitet, eller låset till en fängelsehåla (missförstå mig rätt). Det sociala språket, som egentligen inrymmer allt; språk; beteende; normer; sociala konstruktioner; narrativ; kollektivism; traditioner; religioner etc, är alla del – och skapade i – det sociala spelet mellan människor som sändare och mottagare av de sociala fenomenen.

I utbytet av erfarenheter skapar vi tillsammans en struktur i kulturen, många gånger medvetet, många gånger omedvetet. Tillräckligt många erfarenheter som utbyts människor emellan och som återupprepas, med innehåll och karaktär som är sig lika, kan senare visa sig vara födelsen till ett beteende och en norm. Utdragen till sin spets en tradition och/eller en institution; något som blir eftersträvansvärt och vidare fyller sin egen funktion genom sin ”levnad” likt en självuppfyllande profetia – som bara genom sin existens uppfyller sig självt. På samma sätt, om erfarenhetsutbytet sker återkommande och utifrån ett heterogent innehåll och karaktär, finns sannolikt en överhängande risk för att traditioner, och regler starkt knutna till dessa, upplöses och som konsekvens försvinner över tid.

Fortsättning följer...

Flödesskrivning: Vår första resa

Halvsitter i en solstol i en medelhavsvärme som tar en tillbaka till sommaren. Den sena eftermiddagssolen gör sig märkbart närvarande. Temperaturen har sjunkit från dagshögsta 33 grader till rådande 27. Innebörden solsemester gör sig väl lämpad i sammanhanget. Funderar samtidigt över hur jag rättvist kan summera denna semestern jag och min flickvän varit på.

I ett försök att fånga alla element av aktiviteter som vi lyckats avnjuta och fylla vårt bagage med: sol & bad, sightseeing, promenader, äventyr i form av hiking i en dal, romantiska middagar och kvällar, massagebehandling, sköldpaddsupptäckt, timtal av skönlitterärt läsande, spel, diskussioner om framtiden och bara vara.

I alla olika aktiviteter har olika känslor och upplevelser samlats in och levts ut som må ha varat i stunder och ögonblick, men minnen av dem blir på detta vis förevigade, oberoende om när - och om - minnet en dag skulle börja svikta. Jag vill sätta pränt på vår första semester, jag vill sätta ord på det och utforska resan och dess innehåll.

Störst intryck på mig gjordes i aktiviteten vi tillsammans tog oss an och omfattade utmanande miljöer  som levererade adrenalinkickar. En miljö som utan en guide hade varit otänkbart att ta sig fram genom. Hela aktiviteten – från det att vi fått på oss våtdräkterna (som var en kamp i sig), simmat, klättrat och hoppat oss fram i dalen omgärdade av fantastiska miljöer – tills att våtdräkterna åkte av och vi satt och åtnjöt en efterlängtat lunch. Aktiviteten avslutades slutligen med att gruppen tillsammans såg igenom de foton guideledaren tog under vårt roliga äventyr. Hela äventyret fick en sådan genomslag på mig. Så till den grad att jag ännu kan ta på den adrenalin som omgärdade min kropp i varenda armtag längst de trånga och skiftande miljöerna dalen bjöd på. Och nu längtar och suktar jag redan efter liknande utflykter med min flickvän.

Tittar upp mot himlen och min flickvän som ligger bredvid och känner mig ödmjuk och tacksam. Solen ligger lägre nu jämfört med när jag började skriva. Vi knyter säcken för denna resan som innehållit spännande upptäckter och insikter om mig själv- och varandra. Denna resa vi gjort till solen- och värmen för första gången är precis det: vår första gemensamma utomlandsresa. Ser med spännande tillvaro och framåtskridande emot vår nästa utomlandsresa till sol, värme och nya upptäckter.

30 september, 2022

Flödesskrivning: Canyon Hiking i Turkiet

Dagen och utflykten som jag vill återuppleva om och om igen. Genom att sätta pränt på minnena vill jag försäkra mig om just det. Den här magiska upplevelsen ihop med Gabriella vill jag aldrig släppa taget om.

Det handlar enkelt sagt om en guidad tur i bergssprickorna av Taurusbergen, Turkiet, i en dal omgivna av vatten och bergsklippor. Där tog vi oss fram iklädda i våtdräkter i en relativt svåråtkomlig terräng och kunde upptäcka de mest fantastiska vyerna och miljöerna i de solupplysta, grottliknande och vattenfyllda utrymmena vi både simmade och klättrade oss fram igenom.

Den här magiska upplevelsen innehöll bland fantastiska miljöer och upplevelser, allt från: små vattenfall; kristallklart vatten; kupolliknande utrymmen med vackra invändigheter; hopp från höga klippor; ta sig fram genom smala och trånga utrymmen; samarbeten; adrenalin och förtrollning. Ödlor, skorpioner och ormar beskådades på nära håll, riktigt nära. En sådan situation uppstod när en orm föll rakt ovanifrån alldeles inpå Gabriella när vi klättrade uppåt bland klipporna och hon for iväg som ett skott till och förbi mig.

Visst blir jag jävligt stolt och tacksam över att få uppleva detta och dela det med min bättre hälft. Att få göra och dela dessa minnen med henne i vår första resa utomlands är förträffligt häftigt och mumma för själen och kroppen. Något att gå tillbaka till med jämna mellanrum och minnas ögonblicken som fick varenda beröringspunkt och nerv i kroppen att sprattla till liv.

Nu ska jag försöka smälta det här och framåtskridande jaga nya äventyr som kan tänkas attrahera våra adrenalinnerver. Vad det exakt blir återstår att se men det finns redan några idéer att plocka ur hatten.

Onsdag 28 sept- 2022

Flödesskrivning: En annorlunda begynnelse

En inställd resa tack vare problematik hos researrangören Detur. Först var förhoppningen att arrangörerna skulle kunna hjälpa oss hitta en alternativ lösning för den 13 personer stora sällskapet vi var del av men vi blev snart varse om omöjligheten att ordna upp det på så kort varsel. Kort därefter blev även nyheten oss nådd via nyheterna om att researrangören ställer in alla resor till Turkiet. Då förstod vi att det här inte går att reparera på något vis hur gärna vi än vill det. En intensiv tankeverksamhet och timmar senare och vi kom till insikten att jag och Gabriella inte kunde tänka oss att INTE åka iväg på den ’en veckas semester’ som varit planerat i månader och som vi alla gemensamt tagit ledigt för. Vi hade annat i kikaren.

Vi hittar en veckas lång resa med dunderpris till Turkiska Side – en sista minuten resa vi vägrade låta glida förbi oss.

Snabbspolning och vi befinner oss nu på flygplanet och anträffas oss plötsligt i en situation som skulle visa sig bli mycket anmärkningsvärd. En obehaglig, berusad och impulsiv man befinner sig på samma plan som oss. En person som vägrade följa ordningen, säkerheten och de uppmaningar han fick till sig, först från personalen och sedan även från oss resenärer. Personen skiftade från impulsiva rop och skrik om osammanhängande ting och blev ännu mer oförutsägbar för att därefter vid tillsägelse om att lugna sig bli hotfull. Han bytte därtill sittplats mitt i flygresan och vägrade sätta sig på sin plats efter flertalet försök av personalen och medresenärerna. Han tycktes bli mer och mer irriterad över situationen som höll på att utvecklas, likaså personalen och övriga som satt fast i samma ”båt”. Vid ett tillfälle under resans gång blev situationen och stämningen så allvarligt hotfull att jag med flera män och kvinnor ställt oss upp mitt i gången i riktning vänd mot honom för att noga följa händelseförloppet. Redo för att ingripa ifall han skulle tappa fattningen och bli fysisk av sig och därmed en risk och fara för omgivningen.

Tack och lov lugnade situation sig efter många försök när en turkisktalande person frivilligt satte sig bredvid honom och kunde medla och hålla honom i tillräckligt schack från att göra omgivningen någorlunda oförutsägbar. Intressant nog var det inte slutet på personens infall utan han fortsatte vid enstaka tillfällen, om än oskyldiga sådana, att skrika och ropa ut det ena och andra från sin plats.

Slutet gott om än dramatiskt. Vid ankomst i Antalya kom en Turkisk polis in tillsammans med en kollega och tvingade ut denne person som uppträtt otroligt olämpligt, oacceptabelt och under inga omständigheter okej. Det var inga sång och visor inte när han fördes ut. Med all rätt – hotfull och respektlös som han var mot framförallt personalen – men även övriga oroliga medresenärer och alla barn som fick se och uppleva denna obehagliga person som alla var fast med i ett flygplan. Kan inte låta bli att undra vad som hände bakom stängda dörrar när dom fört bort honom från flygplanet. Vill heller inte föreställa mig vad som skulle kunna tänkas hända om situationen eskalerade och det blev fysiskt handgemäng mellan mannen och övriga, med tanke på omständigheterna och alla risker det innebär att vara 10000 meter upp i luften.

Väl avstigna från planet kunde vi äntligen andas ut: situationen är över och jag och min flickvän kan äntligen påbörja vår första resa utomlands ihop. Vår allra första solsemester. Den som först varit inställd för att sedan, trots allt som talade emot, bli till verklighet tack vare hennes ihärdighet och envishet. Tack älskling för att du inte gav upp när jag redan hade slängt in handduken. Istället väntar nu äventyr och upplevelser som vi så längtat efter, trots denna mycket annorlunda begynnelse på vår första solsemester.

23 sept 2022

Summering av George Orwells 1984 och kommande läsning

Vart börjar man? Jag prövar mig fram och ser hur skakig landningen blir vid stopp.

1984, om jag skulle försöka summera den så blir det något i stil med följande:

1984, skriven 1949, behandlar ett påhittat dystopiskt och ett tragiskt framtida London som via det enda och styrande partiet med järnhand kontrollerar och styr medborgarna till endast ett syfte: makt och lydnad. I dessa totalitära och diktatoriska förhållanden får vi följa en person, Winston Smith, och hans arbete i partiet på Sanningsministeriet, och hur hans agg och drivkraft att störta Storebror växer och växer allt mer. Winston är fortfarande vid sitt ”medvetande”, således förstår och begriper han mer eller mindre vilken hjärntvättning, övervakning och propaganda ”Storebror” utför för att kontrollera och styra medborgarna till sin gagn. Hans längtan efter frihet är ogenomträngligt stort och den drömmen är det sista han vill överge och lämna i någon annans händer.

 

Med förhållanden som lögner, krig, övervakning, svält, lidande och saknad av autonomi hos medborgarna får läsaren ta del av en handling som väcker intresse och fascination på sättet författaren George Orwell beskriver scenerna, omgivningarna, karaktärerna och de dystopiska omständigheterna. Han beskriver karaktärerna och djupgående tankar om psyket och människors ondska på ett målande vis. Det är väl en av de många faktorerna varför det intresserar personligen mig så starkt. 1984 väcker obehag och illamående och ställer intressanta tankar till vägs under läsningens gång angående teknikens – och övervakningssamhällets framåtskridande utveckling i vår samtid. Samtidigt blir jag ense om vilka fasansfulla förhållanden och förutsättningar människor hade förr, där totalitära regimer kontrollerade och styrde människor via förföljelse, tortyr och rädsla för livet. 

 

Det blir en kamp för huvudkaraktären att hitta ett levnadssätt och en sanning som han kan leva efter, i strid mot storebrors principer och utan att bli avslöjad. Denna resa får vi följa och ta del av och får upptäcka hur han hanterar ondska, kärlek, sanning, meningsfullhet och ett parti som vill inget annat än bestämma hur människor ska leva, tänka och andas. 

 

Från en ”fiktiv” bok, med likheter till vår samtid, har det nu blivit dags för mig att tackla en bok som är allt annat än fiktiv. Christopher Brownings Helt vanliga män.

Flödesskrivning: Digitaliseringens paradox

Tekniken och digitaliseringen har oss runt sitt lillfinger. Den är både vår frälsare och vår syndare. Först uppenbarar den sig som räddaren och förflyttar mänskligheten på ett så nära man kan uttrycka mirakulöst sätt framåt i utvecklingen, för att i efterföljande inslag och fas få ett så stort grepp om oss att hon blir så omedveten och oreflekterade så Mona Lisa skulle tappa hakan. Vi har helt enkelt fått om bakfoten vad som är viktigt här i livet och hur vi ska prioritera i vår hypersnabba och effektiva samhällen, där allting handlar om att så fort som möjligt komma till nästa steg. Avsaknaden av utrymme till självreflektion, insikter, eftertänksamhet, medvetenhet, meningsfullhet, ansvarsfullhet, personlig utveckling och viola, paradoxen har slagit in.

 

Det finns något mycket paradoxalt i det följande jag kommer beröra. På många sätt har det varit en räddning för människor – en gamechanger – när digitaliseringen bredde ut sig ordentligt i samhällen. Samtidigt, och paradoxalt i sammanhanget, ändras landskapet till det långt mycket sämre på många fronter. Framförallt vad gäller att rikta vår uppmärksamhet mot meningsfullhet. De långtgående potentiella konsekvenserna av detta är vad som skrämmer och gör mig något förtvivlad i den fortsatta utvecklingen av just digitalisering. Jag är tämligen övertygad om att tekniken är – och kommer bli – grunden för mänsklighetens dumheter. Låt mig förklara.

Min övertygelse är att den stora generella massan blir, tack vare teknikens hisnande, revolutionerande framfart – och utveckling, allt mer naiva, omedvetna, passiva, oreflekterade, okritiska och lättmanipulerade. Vår integritet blir allt mindre värdefullt som en konsekvens av att vi värdesätter den allt mer obetydligt och oviktig för vi säljer hellre den för underhållningens och för gagn av livets lättja. Vi ger redan, vilket en stor majoritet känner till men knappast kunde bry sig om, bort vår data som insamlas så snart vi är online/har platstjänster igång/godkänner cookies/klickar på länkar/accepterar orimliga villkor osv. till de stora ”hajarna”, ”bjässarna”, ”giganterna” (sätt in valfri epitet) så att de kan tolka och förutspå vilka beteenden som växer fram ur användandet och konsumtionen av dessa tjänster/appar. En kalibrering och nudging senare gör giganterna hole-in-one och då har vi sålt vår själ. Resultatet blir en ännu bättre, finkalibrerad och ändamålsenlig AI-integrerad och algoritmstyrd underhållningslandskap – för människor att förkovra sig i och leva loppan i datainsamlingsvärldens paradis. 

Det hela är paradoxalt för det är just tekniken och digitaliseringen som var, och är, dragkroken som fiskade upp människorna och ändrade förutsättningarna från dem då rådande till nya och mer lovande. Plötsligt har förutsättningar som förbättrar människors livschanser att skapa sig ett ännu drägligare liv hos gemene person blivit en realitet. Allt som behövs för att ta del av denna revolutionerande och fantastiska digitala under är en dator eller en mobil och du har hela världen vid dina händer (no pun intended). Informationssökning, möjlighet till kontakt med vilken samhällsmedborgare som helst, steg-för-steg-guider, myndighetstjänster och bedriva företagsamhet online, ja allt finns där. Idag beror din existens mer eller mindre på om du inte har tillgång till internet (läs det igen). Kan du tänka dig tanken, och det finns en behov av det så finns det med stor sannolikhet redan upprättat online och tillgängliggjort för alla med en dator/smartphone (missförstå mig rätt). Man kan säga, grovt förenklat, att din dröm endast är en knapptryckning bort. Så stor och omvälvande förändring har digitaliseringen och smarta telefoner betytt för mänskligheten. Det är ett fenomen som för 30 år sedan skulle ses med surrealism och/eller futurism om man skulle beskriva effekterna av dessa ”hårdvara” som uppfunnits. Är det i paritet med betydelse och revolutionerande som boktryckarkonsten eller industrialiseringen genomslag hade, eller kanske något ännu större? Hursomhelst kan vi vara så säkra på att vi är långt ifrån sista hållplatsen. 

Digitalisering och allt som kommit med den (AI, internet, VR, AR, influencers, Wikipedia, Reddit, 9gag, börshandel, streamers etc) har alldeles uppenbart och bevisligen tagit oss stora kliv framåt utvecklingsmässigt. Det är också därför det är en paradox för det är också det som kommer göra den stora massan till oreflekterade och obrydd där ”mind your own business” – mentalitet blir till den nya normaltillståndet. Sist men inte minst kommer den stora massan (de som på sin fritid förbrukar och konsumerar skärmtid allra mest) bli så fogade och påverkade att deras medvetande kommer vara så felriktade och fokuserade på alldeles oviktiga ting i underhållningens – och meningslöshetens tecken. Människans kapacitet – den kollektiva mentala förmågan – styrs mot det som tidigare nämnts, som slukar våran uppmärksamhet och det som våra moderna samhällen påvisar och höjer till skyarna: youtubers, streamers, influencers, socialamedieentreprenörer, ja kalla det vad ni vill. Helt enkelt trender som existerar tack vare människors benägenhet till mindless tittande på underhållning.

Det som rådande system prioriterar och placerar allra mest eftertraktat, är dit uppmärksamheten riktas mot. Inte för att det nödvändigtvis är av kvalité och meningsfullhet utan snarare för det är där den största följarskaran finns: således där inflytande finns att finna och påverka i största omfattning. Och hundratusentals följare betyder vad? Kassako via reklamintäkter och motsvarande. Allt mer realityshows, dejtingprogram, matprogram och allt som finns skapas numera även i barnversion med barndeltagare – alltså krymper åldrarna och människors medvetande formas allt tidigare. Allt som kan associeras med onödig utfyllnad i vardagen är det som människor allt mer lägger tid på istället för att lägga tid och energi på att bli en bättre och mer ansvarsfulla människor och göra skillnad på RIKTIGT. Som det ser ut just nu så dödar vi alltså mer tid på att ge andra människor ännu mer inflytande och publicitet som ett sätt att förlama våra sinnen. Det är det som är paradoxen. Vi gör oss själva till mindervärda genom att förlama vårt medvetande och felriktar den mot ytlighet

Jag undrar vad och hur den digitala världen kommer revolutionera våra liv framöver med. Det sägs att AI, VR och AR är på frammarsch och bara är i sin linda...

Summering: Brott & Straff och kommande läsning

En av mina måste-läsa-böcker är nu färdigläst. Fjodor Dostojevskijs Brott & Straff – en av de tidigare utgåvorna – har upptagit min läsaruppmärksamhet i drygt två månader och jag kan alltså numera bocka för den ur min lista. Fick inte fullfölja kapitelreflektionerna ända ut då jag inte kunde bärga mig från att läsa vidare bokens sluttamp när jag var på semester så det fick bli på detta viset.

Jag har ingen direkt erfarenhet eller kunskap om Dostojevskijs författarskap och historia mer än att denne var av betydelse för litteraturen. Det är något har jag läst till mig och fått höra av andra som läst hans olika verk. Så att ge sig i kast med Brott & Straff blev en resa och det är ytterst fascinerande och beundransvärt hur Dostojevskij kan skildra och gestalta konflikter och ett kallblodigt brott så väl. Och samtidigt gestalta och skildra 1800-talets kalla och oförlåtliga Ryssland. Nu känns det nämligen, om så bara för en skvätt, som om jag fått ”smaka” på verklighetens natur som människorna fått uppleva i det forna Ryssland.

Boken är inte lättläst på något vis men det bör inte heller hindra eller avskräcka. Jag menar, ’terminologin’ och metoderna författaren använder för att gestalta och måla beskrivningar och känslor på gör man sig relativt fort bekant med. Hur berättelsen skildras på kommer man med andra ord in i. Om än inte omgående så är det värt all tålamod det kan tänkas pröva hos en.

Det som jag kanske allra mest noterar är, utöver det svårlästa språket, är hur skildringen utspelas för brottsförövaren – huvudkaraktären, vars brott som begås är av ett kallblodigt karaktär. Jag syftar på den skildring författaren tar läsaren igenom med alla de väl beskrivna och målande scenarierna som utspelar sig. Både rent fysiskt hos karaktärerna och alla som berörs av det i skildringen, men även de tankeprocesser huvudkaraktär och bikaraktärer går igenom. Det blir så målande och gripande när frågor om moral gör sig uppenbart tydliga att man blir en medresenär i en mental berg- och dalbana, och det går inte att undvika den skiftande känslo- och sinnesstämningen läsaren tas igenom. Frågor om: rätt och fel, existentiella frågor, om sanning, religion och människans psyke tar stor plats och är en röd tråd i boken. Även en kritik mot forna Ryssland och dess statsstyrning lyses igenom.

Hur 1800-talets Ryssland skildrades är slående och oundvikligt deppigt och tragiskt, med all cynism och hopplöshet inför framtiden. Hur människor så tydligt delades in i klasser och förutsättningar som lades fram till följd av det. Hur korruption kröp in i stora delar av samhället och det styrande, och hur kontakter betydde allt för framgång och hur elände och lidande fanns endast ett stenkast bort.

Brott & Straff tar upp ett dussintals ämnen att belysa och analysera med olika glasögon om man önskar. Den väcker som nämnt många frågor, moraliska, filosofiska och existentiella sådana. Den väcker intressanta följdfrågor och en nyfikenhet hos mig om hur, och varför mänskligheten kan te sig på ett visst sätt. Om fattigdom, makt, roller, auktoritet och jämlikhet/jämställdhet. Tankarna är bara i sin linda och det finns många trådar att undersöka vidare och väcka min nyfikenhet med för vidare fördjupning.

Fjodor Dostojevskijs Brott & Straff är en läsning som påverkar och fångar en i en känslostorm av smärtsamma frågor om livet och om rätt och fel. Är du redo att läsa en klassiker och ännu inte läst Brott & Straff och inte räds mörka och dystopiska miljöer så kan du dra en lättnadens suck (misstänker en paradoxal och knepig förfrågan att ta in för den som favoriserar feelgood-böcker) för du kan sluta leta. Brott & Straff är precis den bok du letat efter.

Från en författare av rang ger jag mig inom kort i kast, med kännedomen som kommit fatt mig via nätet och Jordan B. Petersons ”måste-läsa-lista”, med en annan klassiker vid namn 1984, skriven av George Orwell 1949. Det sägs att 1984 har stora likheter med dagens samtid vad gäller bevakningssamhället och den inskränkning den kan tänkas göra på människans integritet. Det blir synnerligt intressant att ge sig i kast med boken, särskilt eftersom den blev skriven i mitten av 1900-talet.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 5, kap 5

Avslutande kapitel på del 5 av Brott & Straff. 

Mycket som händer men gud vilken desperat, förtvivlad och sjuk moder som tvingar till barnen att dansa mitt ute på gatan, och dessutom slå barnen när hon anser de inte gör det tillräckligt väl eller förstår mammans instruktioner. Och under all denna tid skrika, påpeka, gråta och förtvivlad instruera barnen om det ena och andra. Hon har förlorat det, men hon är fullständigt säker och övertygad om att ädla människor som hennes man och hennes far känt kommer komma till undsättning när de ser familjen och dess åtlöje och förödmjukelse som de behöver utstå. Hon övertygar sig själv om detta, att när de där ädla och nobla människorna ser hur illa ställt de har det, som behöver tigga, dansa och uppträda mitt på gatan, hur skamligt och banalt det är och vilka medel de behövt ta till, att de kommer bli ”räddade”. Så till den grad att hon utsätter barnen för hemskheter och disciplinära åtgärder som är alldeles kallsinniga och oacceptabla.

Men sättet som det sker på, är det absolut svåraste att begripa sig på. Hur mamman har alldeles tappat det och i ren desperation tar till barnen som medel för att uppnå ett visst syfte. Å andra sidan, hon är sjuk och är inte i sina fulla sinnesbruk så man kan ganska övertygande säga att det inte är en frisk person som behandlar sina barn på det sättet, hur illa ställt det än är, eller? När hoppet och tron är det enda som är kvar, och all förnuft och logik flytt fältet långt tidigare, kan väl en människa ta till de mest nödvändiga medel för att harkla sig fast vid den lilla uns av hopp som är kvar. Nästan instinktivt, eller? Vad skulle du göra, om du var i en situation där allt hopp och alla rationella möjligheter och alternativ till räddning inte längre finns att nå? Skulle du ta till det otänkbara, det du inte ens tänkt tanken på en enda gång för du har aldrig hamnat i den sitsen eller aldrig tidigare blivit så utpressad och stressad för att ens tänka tanken?

Det är berörande och svårt att begripa sig på helt och hållet mamman kunde utsätta barnen för ovanstående. Samtidigt vill jag hävda en förståelse för det ogripbara och hur ens inre demoner kan få överhanden när alla andra alternativ redan är uttömda, när inga fler verktyg finns till hands att pröva. Om det så är 1800-talet eller nutid, så finns det alltid när det kommer till kritan, en psykologisk sida – ett alter ego – en inre demon hos oss alla som kan få en människa att utöva fasansfulla handlingar. Det är bara att titta på den mänskliga historian så behöver man inte leta särskilt noga och länge...

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 5, kap 4

En upplösning som heter duga, när huvudkaraktären äntligen avslöjar det förlösande och nu lär en ny upptrappning ske av något slag, där omgivningen och rättvisan ska skipas. Det är min övertygelse efter kapitlets huvudsakliga förlösning i att huvudkaraktären avslöjar DET.

Fick vid ett tillfälle gåshud när ett passage lästes igenom, när huvudkaraktären berättar om saken och får tillbaka ett svar och replik som tar bort så mycket last och tyngd från honom. Någonting hände i det ögonblicket som fick mig att känna så otroligt mycket lättnad å huvudkaraktärens vägnar.

Jag noterar en annan sak, hur gud och en övertygelse om en större ting kommer in, när karaktärer står vid vägens brant och hopplöshet är det absolut enda som klänger sig fast, vid helvetesportens entré. Det är som att en övertygelse ingjuter ett tomt själ som håller på att ruineras, och att detta är ett kriterium som behöver uppstå för att ’gud’ eller motsvarande religiöst övertygelse ska kunna hänföra och uppenbara sig. Då förvandlas en människa och nytt hopp kan börja verka och göra sitt i berörd människas fortgång. Detta tycktes jag mig se ske i kapitlet.

Det sker så mycket existentiella frågor, så mycket konflikter och sinnesförändringar hos framförallt huvudkaraktären som vi får följa om vad som är rätt och fel. Förtjänar huvudkaraktären fler chanser, finns det en upprättelse, hur ska han försonas och förlikas med begått brott osv. Det uppenbarar sig och gestaltas på ett utomordentligt väl sätt och det är något författaren framgångsrikt lyckats med. Hur denne lyckats med det är över min förmåga att besvara. Än dock är det säkert att det är ett mästerverk. Otroligt häftigt och det är beundransvärt vad Fjodor Dostojevskij lyckats åstadkomma och hur han påverkat hela litteraturvärlden och samhällen med sitt författarskap. 

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 5, kap 3

Så spännande, så intressant. Det är så bra att jag vill bara läsa och läsa och fortsätta tills aldrig blir verklighet. Hur det hela utspela sig, hur mannen som skulle gifta sig med huvudkaraktärens dotter övertygar hela mobben om sin historia som är så välpolerad (inför okritiska och oförmögna människor ska sägas, samt vem vill och vågar sätta sig emot en advokat och en högt aktad företagare som boken utspelar sig i?) och när det kommer en oplanerad motsättning som ändrar ursprungliga utgången, och dessutom när huvudkaraktären ger sig in i leken, ja då blir spänningen olidlig och underbart förgiftande.

Jag hade på känn att huvudkaraktären skulle ge sig in i leken, det fanns hintar här och var och det blev ännu mer tydligt när bikaraktären gav sig på mannen att huvudkaraktären skulle backa upp denne och få honom på fall. Det kom inte som en överraskning.

När en mobb väl valt sida och blivit övertygade och det inte går att ändra på dem, då är den kraften som kommer från en kollektiv så stark och övertygande att till och med en högt aktad företagare och advokat kommer att bli rädd, trots sina tricks och ess som denne har i sin rockärm.

Finner det intressant och spännande att boken nu är i ett skede där man får ta del av historier och tankar än mer från andra än utöver huvudkaraktären. Djupet och dimensionerna av informationskällor blir desto större och fler och det ger mig fler tankar och scenarion i huvudet att tänka igenom. Jag trivs i det och omfamnar bokens fortgång från de senaste kapitlen som varit. Det är som att författaren har satt huvudkaraktären i en liten bakgrundsroll ett tag och vi har fått träda in i andra roller som trätt fram istället och delat med sig av sina berättelser och tankar. Det fungerar utomordentligt bra på mig ska sägas.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 5, kap 2

Att den där änkan är så nedlåtande, mot typ alla som hon inte känner väl och favoriserar, och i det höjer upp sig till skyarna som en fullständig och mer ädel människa än övriga är så slående och självklart när jag läste igenom kapitlet. Det visar hon i sina repliker där hon pekar med hela handen om vilka många brister andra i rummet har, medan hon lyfter upp sig själv som ett helgon.

Det är intressant att ändå se hur änkan ändå är så genomslagskraftig i sitt agerande och i sina utlåtande. Det är som att hon har fått ”betala priset” och priset som hon fått betala, för att som kvinna få sin röst hörd och bli lyssnad på under 1800-talet, är att ta plats och inte låta sig bli nedvärderad eller ta åt sig åt från kommentarer som är ämnade att sätta henne på plats. Jag tror att hon formades så mycket att hon förkroppsligade att nedvärdera andra, framförallt män, som konsekvens av att utsättas av mäns makt och kontroll på samhällen (hon är en spegelbild av vad hon själv fått utstå). Priset hon fått betala för att bli den hon är, är också samtidigt att hon har lidit en ofantlig mängd och gått igenom hemska tragedier, trauman och orättvisor.

Under hela scenen, gravölet, så noterar jag hur huvudkaraktären närvarar men säger inte ett ord och istället bara observerar precis all som utspelar sig. Han är ute efter något. Han är nog inte riktigt säker på vad själv än men det är ändå viktigt för honom att närvara. I synnerhet för den sorgen han känner för den avlidne mannen men även det han känner för hans dotter. Sen att mannen som huvudkaraktärens dotter skulle gifta sig med kommer till gravölet alldeles i slutet av kapitlet, gör det hela ännu mer spännande. Jag ser fram emot att se hur, för jag tror att huvudkaraktären och mannen kommer att råka ut för en konflikt som kommer påverka och styra riktningen i handlingen på ett eller annat sätt.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 5, kap 1

En annorlunda kapitel där jag reflekterar kring att vi får följa en ”annan” sida genom att ta del av en annan ”parduett”, dvs Luzjin/Lebeziatnikov istället för den klassiska huvudkaraktärs-duetten Raskolnikov/Razumichin.

Ett mycket visionärt och intressant dialog Luzjin och Lebeziatnikov emellan där de är varandras motsatser och kontraster på ett ypperligt sätt. Det framgår att det kom att handla om ett ideal som lyfts fram, en tro om ett paradigmskifte inom en inte så avlägsen framtid från Lebeziatnikov håll. Han presenterar sin kamp och sitt ideal och ser framför sig framtiden där Ryssland närmar sig ett moderniserat och öppet samhälle fritt att välja från religion och guds ande insipprande i varenda hushåll och tankesfär hos människorna. Det presenteras på ett tydligt sett och kontrasterar sig väldigt starkt hos sin motpart Luzjin som ofta gör narr och hånfullt skrattar åt Lebeziatnikov visionära framtidstro- och strävan och fyller i med motsträviga teser och argument om varför visionen inte kommer att uppfyllas och bli till verklighet.  

Förstår alldeles riktigt att Luzjin har något i kikarn. Jag kan knappt bärga mig och se hur det kan tänkas utveckla sig framöver. 

Dessvärre blev kapitlet i övrigt svårt att begripa och jag är rätt säker på att jag inte tagit in alla detaljer som fanns att ta in. Svårt kapitel helt enkelt med mycket komplicerade skeenden och resonerande. Förhoppningsvis drabbar det inte på något sätt det fortsatta läsningen något märkvärdigt.    

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 4, kap 6

Denna upplösning som uppvisades, med intriger, oupplösta frågor, kamp med intressen som skiftar och rör sig dynamiskt och levande, denna soppa som går att skönja, ja allt är fascinerande, rörande och minst sagt outhärdligt spännande. Jag blir tokig av att inte veta mer just nu och vill bara sitta och sträckläsa allt, vilket tyvärr inte lämpar sig för mig just nu.

Vad jag inte blir klok på är vad det var för typ av överraskning som poliskommissarien EGENTLIGEN hade tänkt, vad var själva målet med det så att säga? Var det på något sätt att få huvudkaraktären att tappa fattningen ännu mer – var det det som var målet i sig och själva överraskning. Tänkte poliskommissarien att överraskningen var det som skulle få det att tippa över hos huvudkaraktären?

Det som är anmärkningsvärt (denna vara är inte direkt sällsam i boken) var det faktum att rannsakningsdomaren (tidigare benämning som poliskommissarie) betedde sig sjukt oklart i sin roll som polis, då denne ofta går utanför sin roll och det blir svårt att veta hur mycket av det är formalitet och icke formalitet – vart går gränsen – blir ytterst intressant att fråga sig. Metoderna som han använder för att försöka locka in huvudkaraktären till sitt spindelnät är av ytterst frågande karaktär och det blir till synes uppenbart vilken maktaspekt som utspelar sig däremellan. Går inte att undvika diskrepansen mellan huvudkaraktären och poliskommissarien, vilket i sig bör vara naturligt eftersom de innehar helt olika roller: misstänkt förövare kontra rannsakningsdomare.

Vad är rannsakningsdomarens syfte i detta, vill han sätta dit huvudkaraktären, vill han lära honom något, vill han få huvudkaraktären att inse något som ännu inte har blivit uppenbart för mig? Det är uppenbart att rannsakningsdomaren är hiskeligt intresserad av huvudkaraktären och det är jag också, kanske kan det vara av den enkla anledningen att han är just det: intressant karaktär, personlighet och väl utvecklade sociala kompetenser – när han inte är helt ur balans d.v.s. 

För att knyta till kapitlet, så är det skönt att få det ur kartan vem denna okända man äntligen är. Hans bekännande, och sedermera ursäkt för att han misstänkliggjort huvudkaraktären som en mycket elak och illsinnig person, tar en del huvudbry bort från huvudkaraktären. Tvärtom, så är det mycket till hjälp och det känns väldigt intressant att notera och upptäcka hur huvudkaraktären kommer använda det till sin fördel i spelet – psykologiska spelet – framöver gentemot rannsakningsdomaren.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 4, kap 5

Det där sticker man inte under stolen med. Vilken upplösning, vilken psykologisk batalj mellan huvudkaraktären och poliskommissarie. Det slår mig vilken riktig intellektuell och listig poliskommissarie huvudkaraktären har att göra med. Och sättet hur förtegen Raskolnikov till en början var, innan det gick upp över honom, utspelar sig med en sådan dramatik och välutformade dialoger karaktärerna emellan att jag inte kan låtas bli bli omsvept och indragen i känslorna och atmosfären.

En reflektion som når mig är denne att huvudkaraktären försöker ända ut i det sista förbli tyst och smita undan, eller åtminstone om denne ges möjligheten, förbli fri i den bemärkelsen att han inte blir ertappad. När han inser att han blir spelad rakt ut i fällan och, enligt min uppelvelse, inte längre orkar spela spelet, och då istället försöker visa sitt rätta jag och erkänna allt; och inte bli betrodd på. Det måste göra otroligt ont psykologiskt, och jag förstår, och kan i en mental ansträngning föreställa mig, lidandet och smärtan som åsamkar en, när en institution som polisen ska upprätthållas som ”lagens förlängda arm” inte ger en det skydd en kan förväntas få på ett rättvist och humant sätt. 

Jag ägnar tankar åt känslan, hopplösheten och förtvivlan som en person kan känna och uppleva, när denne har syndat och vill erkänna synden, men inte får det erkännandet – som i förlängningen är det sista ropet efter hopp och överlevnad – rent psykologiskt att hålla sig kvar med livet i behåll. Det känns som att ens psyke är det sista som kan hålla en i skinnet och i ens fulla sinnesbruk, och när psyket håller på att fallera och vill ta tag i det sista strået av hopp, och lever på den ända ut till sista andetaget, då blir snuvad på det absolut sista livbojen. Ja då vet jag inte längre hur en människa kan verka och fungera funktionellt rent psykiskt. För då är väl matchen sen länge förlorad? Spelet är över? 

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 4, kap 4

Hade mina aningar men inte trodde jag att han skulle ”välja” ut henne för att ta med sig på sitt, jag kallar det korståg. En bikaraktär som jag inte tänkt på alls, hon hade drunknat i alla intriger och konflikter och övrig spännande förlopp som författaren tagit mig igenom. Såg jag inte komma.

Det finns något ädelt och nobelt i vad som går igenom huvudkaraktären och hans tankegångar som vi får skildrade för oss. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Det märks också hur huvudkaraktären vägrar kuva sig för religionen och det starka järngrepp kyrkan har över det kollektiva medvetandet under 1800-talets- mitt- och slut.

Det är intressant att se hur handlingen kommer fortlöpa härifrån. I synnerhet nu när huvudkaraktären tycks nu ha ”släppt” på alla gängse normer och konventioner som på mer eller mindre sätt fångar in det förutsägbara beteenden människan generellt utgår ifrån i sina fortlöpande vanliga liv. Allt som kallas förnuft och rationellt- när det tas bort från ekvationerna – vad återstår då? Och hur kommer det att visa sig i handlingar och beteenden?

Det finns något större i detta som författaren förträffligt medvetet planterar in i huvudkaraktären och i handlingen, en typ av ifrågasättande och attityd som kanske visar på, med Dostojevskij före sin tid, den tankegods och frigörelse från religionens klor. Jag tror att det var författarens sätt att få vara kreativ och inte låta sig få sina känslor och tankar fängslade; att skriva en bok om det istället, med handlingar och resonerande över psyket och den mänskliga moralen som enda sätt att få utlopp för sin förträfflighet. Allt huvudkaraktären förespråkar och står upp för, måste ha fått dig i dåtidens samtid dödsdömd om det skulle uttryckas och presenteras öppet.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 4, kap 3

Det hände något stort, en vändpunkt kan jag skönja. Huvudkaraktären blir fast besluten om att leva vidare ostört, ifred, ensam. En uppgörelse är träffad för systern och nu, verkar det som, huvudkaraktären ser det som ett startskott. Hans ansvar och uppgift är genomfört hos familjen, han hade ett intresse att hejda ett giftermål och fick som han önskat efter stor dramatik.

Samtidigt tror jag numera att även Razumichin vet vad det handlar om, varför, huvudkaraktären väljer att hålla sig borta. Vad jag inte förstår är vad huvudkaraktären ska göra under tiden? Ska han ”sona” sitt brott? Lämna in sig själv?

Intressant är det hur huvudkaraktären hållit sig i bakgrunden i olika tillställningar och annat håll, något jag lagt märke till och lade märke till det i det även när situationen nådde sin klimax och eskaleringen tog vid. Kan det bero på att att han utnyttjat detta för att komma till ett säkert belsut om hur han tänker gå vidare med allt? Det är lite som att han gått på lågvarv för att mentalt förbereda sig för den stora finalen, och att det från och med nu därför blir mycket mer intensivt och allvar? Att det är nu det riktiga ”spelet” börjar? En rafflande psykologisk kamp tar nog vid nu, mer än någonsin tidigare i bokens framfart.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 4, kap 2

Wow, så fräcka diskussioner och skildringar som skönjas i det här kapitlet. Hur systern får så mycket skinn på näsan och sätter ner foten framför sin kommande man, mitt framför alla, såg jag inte komma. Det är överraskande och inte väntat alls enligt mig. Kanske är detta devisen på att ”äpplet faller inte långt från trädet”, dvs. att huvudkaraktären och systern är lika som bär. Mycket fruktmetaforer nu… men jag gör anmärkning på hur det byggdes upp en spänning och en intrig, hur samtalen var mer en dialog först och främst mellan 2 parter, för att sedan när man minst anar det få den tändande gnistan som sätter fyr på atmosfären – huvudkaraktärens koncisa och korta replik – och intrigerna och konflikterna är ett faktum.

Uppmärksammar hur huvudkaraktären mer eller mindre fanns i bakgrunden för att observera och accepterade sin plats när han, även om han i själva verket var den det mer eller mindre handlade om, lät systern ta stafettpinnen (med all rätt, det var upp till henne) och han verkade fullständigt lita på systern – trots att man sedan tidigare lärt sig – att han inte har någon tycker för familjen. Då slår det mig hur han respekterar och värderar människans autonoma önskan och integritet, när det den berör faktiskt förkroppsligar och tar ägandeskap över dessa fenomen. Det är som att huvudkaraktären kan tycka vad som helst, inte alls vara överens och avsky de han är med, men om personen i fråga respekterar och hedrar den mänskliga naturen, så förtjänar det få utrymme och vara obehindrat.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 4, kap 1

Det är som en katt- och råtta lek som pågår och olika intressen försöker vinna mark i dialogen och samtalen som förs i kapitlet. Det är tydligt att det finns tänkare i rummet i form av Raskolnikov och mannen som besöker honom. Det förs samtal om bakgrunder, erfarenheter och så det mest intressanta, nämligen ämnet spöken. Det är noterbart hur dessa spökförnimmelser som uppdagas väcker känslor och är mycket intressant i sig, men även hur karaktärer med väl valda ord och formuleringar uttrycker sina upplevelser. Och vid flertalet gånger väcks det frågor som inte har ett helt självklart svar och som får mig att stanna upp och tänka igenom vad som faktiskt sades. Det finner jag berörande och fängslande, när jag blir indragen i den typen av vibbar och känslor. Jag uppmärksammar hur mycket av människans hjärna det fokuseras på i boken och i kapitlet, själva psyket och de mentala förmågorna och upplevelser som en människa kan ha, och dessa återberättas och skildras under bokens gång.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 3, kap 6

Det jag observerar och uppmärksammar får vara det faktum att Raskolnikov blir mer och mer beslutsam och grundad i vad han tycker om sin familj, samtidigt som han ännu djupare befäster sin föreställning och bild av vad han är för "meningslös" och småsint person (samtidigt verkar han trivas i denna sinnesstämning på något udda sätt, i brist på motsatsen?). Det är som att han numera accepterar fullhjärtat den person han är och förvandlats till, i och med sina handlingar han begått, och föreställningar som etsar sig fast i honom. En ytterligare observation som mig uppmärksammar är dessa feberyrsel han får, och när han får dessa, så uppstår något särskilt i honom efteråt som formar och ingjuter ett starkt intryck på honom. Det är som att det är dessa ögonblick, på randen av djupaste och mörkaste hålet, som greppar honom och mentalt och fysiskt ändrar hans tänkande och hur han mår.

Samtidigt reflekterar jag över hur Raskolnikov ser allting som ett spel, där spelet går ut på att just vinna spelet. Hur han ständigt försöker vara listigare än sina motspelare och det finns en motivations- och drivkraft i det som håller honom i skinnet, att inte ge upp och tryta när han vill det som mest. Det blir som att han vill minsann visa de övriga medspelarna som också är med i spelet för att försöka lista ut vem som är förövaren, där han istället blir tvungen att visa att han minsann är snäppet vassare och inte tänker låta sig vikas ner, inte förrän de har genomlidit förödmjukelse och Raskolnikov åtnjutit segersötmans vinst.

Prosa: Ett sammanträffande som ledde till en vänskap

Följande publicerades 17 dec 2021 och publicerades på min facebooksida Bilal Hanafi

Låt mig ta er igenom en händelse- ett sammanträffande - som förändrade mitt liv för alltid. Låna mig ert tålamod, det kommer vara värt det (ni får tillbaka tålamodet vid tillfälle). Det finns ett underliggande syfte, sensmoralen, varför jag vill dela med mig av följande. Poängen texten har är viktig. En gnutta underhållning inkluderas i texten för att ni ska orka läsa 

Det började i ett möte med intressen som matchade, skulle det till slut visa sig. Eller kanske är det mer riktigt att påstå att det var något desto djupare än så. Det skulle bli startskottet på något stort den dagen, fredagen den 7e december 2018 när jag besökte spelbutiken GameStop för att hämta ut ett spel jag förbokat (fellow gaming-nerds, vågar ni gissa vilket hypat spel det var release för?). Normalt sett tar berättelsen slut nu, vid kassadisken och speluthämtningen, med timtals spelande hemma framför TV-rutan som resultat. Allt gott och livet går vidare i sin vända, as usual. Det är vad det är. Jag kunde inte ha mer fel för det här var bara början på något stort. Häng kvar så får ni veta mer.

Något stämde inte. Betalningen jag gjort vid speluthämtningen var enligt enligt mina beräkningar inte korrekt utfört så precis vid utgången gjorde jag en 180 graders vändning. Ett iver tog grepp om mig. Jag måste tillbaka och prata med säljaren. Med devisen rätt ska vara rätt tog jag bestämda steg och gick tillbaka till butiken och vad mötte jag? Ögon som speglade pondus, erfarenhet som oozade servicemind och en stor gnutta tålamod – precis vad jag förväntade och behövdes för att på ett enkelt och pedagogiskt sätt redogöra för mig vad som försiggått kring betalningen. Vill poängtera att det var samma säljare som hjälpte mig när jag hämtat ut spelet.

Efter ett tags flipperspel fram och tillbaka med säljaren som redogjort för priset jag betalt för spelet, inte bara en gång utan två gånger, lämnar jag butiken och rör mig mot min cykel och hemgång. Bekänner att min stridsmoral har fått sig ett törn och jag står nu vid min cykel. Visualiserande och redo att cykla hemåt för att börja sträckspela (prioriteringar som student var stundtals alldeles förträffliga) gjorde jag en upptäckt som fick mig att dra i handbromsen: -”Shit, vart är mina nycklar?”. Nu blir jag ängslig och vill knappt tro det men verkligheten är mig hack i häl, mina nycklar är försvunna. Likt en kassettbandspelare (ni som vet, ni vet) så spolar jag tillbaka och försöker se framför mig varenda fotsteg – från när jag parkerade cykeln tills jag hämtat ut spelet och upptäckt att mina nycklar är gone. Strategiskt och taktiskt besöker jag alla platser jag varit på, steg för steg med millimeterprecision. Min uttömmande ansträngning till sökande leder till ingenting utöver den bittra slutsatsen att jag klantat till mig. Inte nog med att jag ska promenera hem så förlorar jag speltid och har ett smärre huvudvärk framför för jag behöver ordna med nya nycklar. Cirka 45 minuter senare så står du där som segraren kära förtvivlan och ångest. I den där sista ljusglimten som håller på att erövras av mörker, precis vid ögonblicket när beslutet ska tas att börja gå hemåt, lunkande av uppgivenhet, ser jag en briljant ide kastas framför mig ...att för sisådär hundraelfte gången passera GameStop. Med den stora skillnaden: denna gången gå fram till säljaren och fråga om de fått in ett upphittat nyckelknippe. Jag ställer frågan och väntar mig ett svar som släcker mitt hopp än en gång. Jag möts av att säljaren ska ringa till väktarna som patrullerar i köpcentret och höra efter om de hittat en nyckelknippe. Själv har man varit dryg och jobbig, tänker jag för mig själv, men med dennes glädje att hjälpa mig så får jag tillbaka lite av hoppet. Kom ihåg, det är fortfarande samma säljare som bistår mig med assistans.

Säljaren ringer till väktarna och frågar om nycklarna upphittats och jag ser tydligt på hans ansiktsuttryck att beskedet som väntar mig självklart är negativt. Han lägger på och jag är förberedd på det förväntade. Mentalt har jag redan lämnat butiken för längesen. Beskedet landar hos mig. Väktarna har visst nyligen fått in upphittade nycklar meddelar han mig. Detta framkommer med ett ansiktsuttryck som inte någonstans i världen matchar beskedet. Väktarna är redan påväg till butiken. Jag blir ställd, fick inte ihop det. 1 + 1 = 3 i mitt huvud. Säljaren har alltså spelat mig ett spratt. Så vad händer? Vi står där, garvande åt den surrealistiska situationen. Jag började förstå vad som försiggick, han ville ”ge igen” för det besvär jag ställt till med när jag åter och åter kommit tillbaka för att jag inte tyckt betalningen av spelet gått rätt till, fast det stämt varenda gång (jag tyckte det var för dyrt pris jag betalat för jag hade redan betalt handpenning tidigare). När han förklarat att han ville spela mig ett spratt, börjar vi garva på nytt. När hoppet gav vika och förtvivlan var som störst så drar han DEN finten. Jag var ute och köpte mig en korv med bröd, om vi ska använda fotbollsmetaforer. Från den ena känslan till den andra så var jag lättad och glad över det faktum att jag fått tillbaka nycklarna. Min ursprungliga plan, efter mycket om och men är mirakulöst nog intakt igen.

Så, tillbaka till ruta ett. Vad hände härnäst? Upprinnelsen och allt som hänt fram tills nu? I all den här vevan så är det inte att glömma varför jag kom till GameStop från början. Jag hämtade ut ett efterlängtat spel som jag förbokat för jag älskar TV-spel. Jag hade bott i Örebro i drygt ett år och kände inte så många. Situationen som hade utspelat sig i GameSpot-butiken var surrealistisk. I den här andan så vart jag inspirerad och en idé for till mig som jag bara var tvungen att förverkliga. Det fanns inget alternativ, bära eller brista. Så jag frågade säljaren - tillika butikschef- om han kunde tänka sig att spela TV-spel med mig någon gång och förklarade att jag inte har några gejminggvänner. Så det skulle vara kul om han och jag kunde lira ihop. Sagt och gjort. Vi lade till varandra på Facebook. Idag, ca tre år senare är han en av mina bästa vänner.

Vad vill jag säga med denna text, vad är sensmoralen? Du vet inte vem det är du möter eller vilken möjlighet du går miste om. Vågar du inte riskera, vågar du inte förlora något, kommer du inte heller vinna något. Våga vara nyfiken. Nyfikenhet kan leda dig på stigar du inte upptäckt än. Våga fråga! Det kan visa sig bli det ett av det bästa du gjort. En enkel fråga kan förändra ditt liv.

Prosa: förlåt för min otillräcklighet

I perioder av mitt liv, framförallt i senare del av den, har jag burit en förtvivlan och frustration över otillräcklighet i tagande av möjligheter. I det har jag känt ett svek gentemot mig själv som uppstått som konsekvens för otillräckligheten och rädslan. I den känslan uppstod texten nedan när jag ville sätta uttryck på känslorna. 

Numera är det ofantligt viktigt att handla och prioritera den potential som finns i mig, och därmed segra över rädslan att misslyckas.  

Skriven vintern 2021

Förlåt för min otillräcklighet

Förlåt mig för min ignorans och feghet, för min bristande karaktär och opålitlighet. Förlåt mig för det elände min otillräcklighet ligger till grund för.

Jag undrar många gånger, varför räds jag misstag och felsteg.

Vart an växer och gror otillräcklighetens förkroppsligande. Är det i de dömande ögonen vars blickfång sträcker sig långt förbi horisonten. Är det i den kollektiva medvetandets hav av egenrättfärdig berömmelse – ytlighetens och fåfängans verk. Är det i bristen av handlingskraft och viljestyrka. Eller är det i rädslan av att förlora fotfästet och missta mig själv för vem jag är som förstelnar mig som Medusas blick.

Förlåt mig för min naivitet och bristande engagemang, för min rädsla och illojalitet. Förlåt mig för det elände min otillräcklighet ligger till grund för.

Jag undrar många gånger, hur tar jag mig loss från helvetets kedjor.

Vart tar resan vägen om jag lyckas hitta ut från den mörkaste avgrunden, där ljuset slåss för sin överlevnad. Är det bortom en verklighet föreställningen kan fantisera om? Är det till en plats där drömmar utmanas och tänjs till sin gräns. Är det till en plats där fritt tänkande och reflekterande ger upphov till sökande – en plats där hjärta och själ kultiveras till sann eufori. Eller leder frigörelsen rent av till en plats och landskap där gärningar, tankar och uttryck frenetiskt knackar på dörren, desperat längtades efter att bli insläppt.

Förlåt för mina synder och felsteg, för mina missade möjligheter och okunskap. Förlåt mig för det elände min otillräcklighet ligger till grund för.

Alldeles för många gånger jag har velat fullfölja mina drömmar, där jag samlat mod men i slutändan stått paralyserad. Alldeles för många gånger jag känt det ofantligt viktigt för min potential att våga handla. Där rädsla för misstag står som segraren. Jag har låtit bli att utmana mig själv i svekfullhetens tecken. Likt ett luftslott jag långsamt byggt ihop, bit för bit, och när skapelsen inrymts förhoppningar, tankegods och oändliga krigarrop och det blivit dags för mig att påbörja den riktiga transformationen, då pyser luften plötsligt ur och luftslottet är åter vad det var: en fantasi. Där strövar jag åter omkring med ena foten i ett ingenmansland, i en fantasi om vad som kunde blivit och andra foten i den bittra verkligheten som bekräftar min otillräcklighet. Jag samlar mod och styrka för ett nytt försök att bryta mig loss från helvetets portar för att på första parkett mötas av en större rädsla och hinder att tackla; minnen av tidigare försök. Sveken och illdåden mot mig själv är aldrig långt borta eftersom min egen skugga är min bästa vän.

Så förlåt mig för mitt oansvar och passivitet för den bristande plikt gentemot min potential och drömförverkligande. Förlåt för det elände min otillräcklighet ligger till grund för.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 3, kap 5

Eventuell Spoilervarning: gör försök att diskutera/reflektera på en abstrakt nivå utan att avslöja bokens handling. Inga garantier kan lämnas :) 

Det här var en mycket intressant och fascinerande kapitel där jag blir helt hooked och fast eftersom det pågår en djupt intellektuell diskussion kring moral och vad som kan tänkas vara rätt och fel – beroende på vad för effekt det kan tänkas få på mänsklighetens framfart och utveckling. Tydliga kontraster finns i dialogerna och det är gripande att följa sådana resonerande och diskuterande när det håller hög nivå och det är märkbart genomtänkta sådana. Det slår mig hur intelligent författaren är, och jag föreställer mig vilken effekt det måste ha fått och hur det påverkade andra på 1800-talets slut när boken blev skriven.

Rent konkret så känner jag mig äntligen otroligt lättad för karaktärernas namn har äntligen börjat fastna och jag har placerat de i ”fack” som jag numera har relativt lätt att orientera mig i. Och det gör läsningen mycket mer fritt anser jag. Glad för den saken för nu är inte läsningen lika djupt ansträngande.

 

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 3, kap 4

Eventuell Spoilervarning: försöker diskuterar/reflekterar på en abstrakt nivå utan att avslöja för mycket. Inga garantier kan lämnas 

Det blir mer tydligt hur Raskolnikov bestämmer sig för att spela spelet gentemot modern och systern, det vill säga hur han, i orkeslöshet, inte längre förmår förklara och vara den där personen som sticker ut med sina kontroversiella och absurda tankar, och därför väljer att mer eller mindre spela med det som framförallt modern tror om honom. Jag tolkar det som att Raskolnikov inte orkar längre – eller snarare inser – att det är ingen poäng för han får inget tillbaka annat än mer huvudverk och frågeställningar till sig.

Samtidigt så undrar jag, om det som utspelar sig är undrandes och nyfikenhet han känner för Sonja. Om det finns någon typ av ”skyldighet” han känner gentemot henne, eftersom han blivit presenterad och förklarad av gubben som olyckligt dött tidigare när han träffat honom hela deras livshistoria. Som att han ser det som ett ”öde” han fått till sig att vid det tillfället stöta på gubben när han ligger där livlös. Som om att han kopplar samman trådar och nu finner en mening i det. Ett mönster som jag tycker mig se honom göra vid flertal tillfällen och detta må vara en konsekvens av att han tidigare upplevt och känner sig vara mållös och leva ett liv utan en riktig mening. Får se hur det kan komma att utvecklas framöver då.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 3, kap 3

Jag undrar vad Raskolnikov drivs av, alltså vad är hans fullaste och mest meningsfulla syfte i livet. Jag ser att han är pessimistisk och cynisk, och det är väl inte helt omöjligt att detta är vad som drivit honom till att göra ett sådant, i brist på just följande, ett meningslöst handlande när han genomförde sin gärning. Är det denna ”meningsfullhet” som han så saknade, eller hade svårt att hitta, när han fick sin uppenbarelse av att livet inte tycktes bestå och innehålla sådant som han innerligt behövde omge sig med. Är det denna meningsfullhet som han nu tycks ha hittat på andra platser, i sanningen, i det mörka och pessimistiska. Om han ändå saknar ’den’, och alla andra ändå inte bryr sig om jack shit utan endast sin överlevnad (hur kan annat beskyllas under sådana omständigheter?), behöver inte han bli hindrad i att hitta en meningsfullhet – om det så är i helvetet? Kan han ha hittat sin meningsfullhet i det mörka och djupa, där mörkret släcker varenda potentiellt ljusglimt som försöker förföra ett mänskligt själ?

Jag är förväntansfull över hur relationen kommer att utvecklas med familjen och hur de fortsättningsvis kommer att se på honom. För redan nu tycks jag uppfatta hur framförallt moderns inställning blivit påverkat av Raskolnikovs närvaro och hur hon ändrat sig, i alla fall utifrån vad jag uppfattat och utsagor. Jag undrar också hur jag blir påverkad av att läsa en bok som Brott & Straff i tider som jag personligen tycker mig uppleva vara mer av allmän pessimistisk och maktbegärlig elit, som är redo att ta till näst intill de mest populistiska ideal som samtiden tillåter. Allt mer kontroversiella konventioner blir synliga och normaliserade, i en allt mer bisarr och rollskådespelande manus som tar vid.

Flödesskrivning: Ska du eller din hjärna avgöra?

Någonting som väckte min uppmärksamhet var när jag i en tillbakablick tänkte på mitt löppass jag gjort häromdan. Uppmärksamheten riktades mot de skeenden som utspelade sig under löppasset.

Jag pressade mig själv under löpningen och fick påminna mig om att inte sakta ner tempot jag höll. Det var på helt sedvanligt vis hjärnan som ville förmå mig att sakta ner tempot och kroppen skulle följaktligen lyda snällt. Här kom vi alltså ej överens eftersom jag ville annat.

Löpningen fortgår och tröttheten gör sig påmind vid flera tillfällen. I synnerhet blir det märkbart för mig i uppförsbackarna som finns på slingan och jag envist vill hålla jämnt tempo även där. I de stunderna, när jag letar efter halmstrån till krafter och intalar mig själv i de försöken att det inte är mycket kvar, hände något särskilt.

Börjar hitta små tecken av energiboostar när jag plötsligt ser saker framför mig i löpningen som jag fördelaktigt använder för att boosta mig själv. Det började med några pippifåglar jag upptäcker som befinner sig på marken intill spårkanten som inte bara flyger iväg när jag närmar mig de, utan de flyger en sisådär 10 meter fram längst löpslingan och sätter sig där tills jag möter de igen. De flyger iväg men igen flyger de iväg och sätter sig en bit framför så jag ser de och först nästa gång jag möter de flyger de sin väg. Jag intalar mig själv, nu låter det väldigt klyschigt, att de står där för min skull för att heja på mig. Genom det här förfarandet lyckas jag lura min hjärna att tro och signalera att jag orkar mer när hjärnan tidigare ville annat.

Springer vidare, glad och lycklig över energiboosten. Springer snart förbi en liten backe. När jag tagit mig till toppen och det vänder neråt igen ser en fjäril flyga förbi mig, mitt på slingan där jag löper och intalar mig själv ”Jaså, är du också här och hejar på mig, värst vilken hejarklack jag lyckats samla på mig” och får en ny kick och boost överöst över mig. Nu känner jag mig pigg och alert igen, som att det här tempot går att hålla och jag är numera fullständigt övertygad om det. Springer vidare och nu är det inte mycket kvar av 5 km-rundan. Plötsligt ser jag en katt som korsat en väg och anslutit till utkanten av skogen som slingan går igenom. ”Wow, händer detta verkligen mig?” tänker jag för mig själv och springer numera leendes i det ögonblicket. Hur trött jag än är i det så rår det inte på mig, för jag ler och springer samtidigt och har dessutom en hejarklack

Springer i mål med mer eller mindre bibehållen tempo genom hela rundan. Tänker för mig själv att det inte hade varit möjligt om jag inte hade kunnat komma på dessa ”imaginära” scenarion över att fåglarna, fjärilen och katten var där för min skull. De var där för att heja på mig, och ge mig de krafterna jag behövde i de ögonblicken. Just när jag behövde någon typ av boost, så hittade jag det i det som jag fann framför mig.

Löppasset var särskilt intressant för mig i att det blev ett väldigt starkt fenomen som utspelade sig och som dessutom tydligt gick att skönja. Kan inte undvika att göra den slående kopplingen, enligt mig, till liknelsen att utvinna något positivt när man lämnar en utmanande tid bakom sig, med styrkor och vinster i bagaget.