Jag pressade mig själv under löpningen och fick påminna mig om att inte sakta ner tempot jag höll. Det var på helt sedvanligt vis hjärnan som ville förmå mig att sakta ner tempot och kroppen skulle följaktligen lyda snällt. Här kom vi alltså ej överens eftersom jag ville annat.
Löpningen fortgår och tröttheten gör sig påmind vid flera tillfällen. I synnerhet blir det märkbart för mig i uppförsbackarna som finns på slingan och jag envist vill hålla jämnt tempo även där. I de stunderna, när jag letar efter halmstrån till krafter och intalar mig själv i de försöken att det inte är mycket kvar, hände något särskilt.
Börjar hitta små tecken av energiboostar när jag plötsligt ser saker framför mig i löpningen som jag fördelaktigt använder för att boosta mig själv. Det började med några pippifåglar jag upptäcker som befinner sig på marken intill spårkanten som inte bara flyger iväg när jag närmar mig de, utan de flyger en sisådär 10 meter fram längst löpslingan och sätter sig där tills jag möter de igen. De flyger iväg men igen flyger de iväg och sätter sig en bit framför så jag ser de och först nästa gång jag möter de flyger de sin väg. Jag intalar mig själv, nu låter det väldigt klyschigt, att de står där för min skull för att heja på mig. Genom det här förfarandet lyckas jag lura min hjärna att tro och signalera att jag orkar mer när hjärnan tidigare ville annat.
Springer vidare, glad och lycklig över energiboosten. Springer snart förbi en liten backe. När jag tagit mig till toppen och det vänder neråt igen ser en fjäril flyga förbi mig, mitt på slingan där jag löper och intalar mig själv ”Jaså, är du också här och hejar på mig, värst vilken hejarklack jag lyckats samla på mig” och får en ny kick och boost överöst över mig. Nu känner jag mig pigg och alert igen, som att det här tempot går att hålla och jag är numera fullständigt övertygad om det. Springer vidare och nu är det inte mycket kvar av 5 km-rundan. Plötsligt ser jag en katt som korsat en väg och anslutit till utkanten av skogen som slingan går igenom. ”Wow, händer detta verkligen mig?” tänker jag för mig själv och springer numera leendes i det ögonblicket. Hur trött jag än är i det så rår det inte på mig, för jag ler och springer samtidigt och har dessutom en hejarklack
Springer i mål med mer eller mindre bibehållen tempo genom hela rundan. Tänker för mig själv att det inte hade varit möjligt om jag inte hade kunnat komma på dessa ”imaginära” scenarion över att fåglarna, fjärilen och katten var där för min skull. De var där för att heja på mig, och ge mig de krafterna jag behövde i de ögonblicken. Just när jag behövde någon typ av boost, så hittade jag det i det som jag fann framför mig.
Löppasset var särskilt intressant för mig i att det blev ett väldigt starkt fenomen som utspelade sig och som dessutom tydligt gick att skönja. Kan inte undvika att göra den slående kopplingen, enligt mig, till liknelsen att utvinna något positivt när man lämnar en utmanande tid bakom sig, med styrkor och vinster i bagaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar