Eventuell Spoilervarning: försöker diskuterar/reflekterar på en abstrakt nivå utan att avslöja för mycket. Inga garantier kan lämnas
Det blir mer tydligt hur Raskolnikov bestämmer sig för att spela spelet gentemot modern och systern, det vill säga hur han, i orkeslöshet, inte längre förmår förklara och vara den där personen som sticker ut med sina kontroversiella och absurda tankar, och därför väljer att mer eller mindre spela med det som framförallt modern tror om honom. Jag tolkar det som att Raskolnikov inte orkar längre – eller snarare inser – att det är ingen poäng för han får inget tillbaka annat än mer huvudverk och frågeställningar till sig.
Samtidigt så undrar jag, om det som utspelar sig är undrandes och nyfikenhet han känner för Sonja. Om det finns någon typ av ”skyldighet” han känner gentemot henne, eftersom han blivit presenterad och förklarad av gubben som olyckligt dött tidigare när han träffat honom hela deras livshistoria. Som att han ser det som ett ”öde” han fått till sig att vid det tillfället stöta på gubben när han ligger där livlös. Som om att han kopplar samman trådar och nu finner en mening i det. Ett mönster som jag tycker mig se honom göra vid flertal tillfällen och detta må vara en konsekvens av att han tidigare upplevt och känner sig vara mållös och leva ett liv utan en riktig mening. Får se hur det kan komma att utvecklas framöver då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar