Vilket ansvar vi har som människor är en fråga som det samtalades om
när vi med vänner umgicks i en två-dagars ”retreat” bort från
allt som heter samhällen och urbanisering. Frågor om vilket
gemensamt ansvar som ligger över våra axlar dök upp; vad för
verklighet utspelar sig i denna ”tidsepok”; om en
bör leva fullständigt fritt och göra sitt oberoende av varandra – leva livet
helt och hållet som individualist. Frågorna var många men fokus landade till slut på vilket ansvar och skyldighet var och en har genom det faktum att existera.
Det är intressant hur vi som människor lever sida vid sida men ändå med helt vitt skilda perspektiv och livsfilosofi. När jag kan tycka att vi alla i största mån behöver utbilda oss själva och lämna efter oss ett avtryck som adderar till något större – för det är vårt ansvar som människa, kan någon annan helt tvärt gå emot den tanken och hävda att det inte finns någon skyldighet eller ansvar gentemot något annat. Att behoven var och en människa har är helt egna och det får vara upp till var och en hur man vill spendera den tiden man blivit given på jorden.
Resonemangen var olika och perspektiven var tydligt åtskilda där en sida (min ståndpunkt) argumenterade för att människan har en förpliktelse och moraliskt ansvar att använda sin tid för att bidra till efterlämnande av en bättre plats än när den kom till jorden, medan den motsatta sidan hävdade tydligt: människans ansvar gentemot något kollektivt och ”större” är fritt att bestämma och förhålla sig till bäst man vill. Det är helt enkelt upp till var och en vilka behov som varje individ har och vilket syfte den ska fylla i samhället.
För mig blev det en uppenbarligen utmaning nog att begripa mig på hur man hittar meningsfullhet i något annat än den ståndpunkt jag står för. För att illustrera riktningen kan altruism nämnas, än den förra ståndpunkten som mer kan likna egennyttan. Jag upptäcker att mitt driv och min motivation att ständigt utvecklas kommer från en katalysator som är att jag måste lämna platsen bättre än när jag kom. Om jag inte använder min tid på ett meningsfullt sätt blir jag förtvivlad och fylls med ånger över att tiden spenderats slösaktigt. Jag bär med mig en ständig tacksamhet och ödmjukhet för att jag mirakulöst nog lever, tänker, finns och kan handla på fri vilja, och då vill jag förkroppsliga den livslånga utmaningen jag antagit att sträva efter att lämna platsen bättre än när jag kom till den. Enda sättet att uppnå det på är genom att ständigt utsätta mig för nya utmaningar och erfarenheter.
Med min bakgrund, erfarenhet, kunskap och kompetens vill jag bidra till att stötta ungdomar med behovet att närma sig arbetsmarknaden och bli integrerade i samhället – istället för att avståndet till arbetsmarknaden och samhället ska öka. Av ovan nämnda anledningar finner jag det oacceptabelt och icke ansvarsfullt att på min ”lediga” tid nyttja den på något annat sätt än det som kan tänkas ta mig närmare målet. Det är också av den anledningen jag vill kultiveras och skriver, läser klassiker, reflektera kring böcker och begrepp och tar på mig nya projekt som kan gagna i nya erfarenheter och insikter – allt i syfte att utöka min förståelse- och erfarenhetsbank. Allt nämnda är min motivation. Det är min katalysator för utveckling och meningsfullhet.
Hur människan kan förmå landa i motsatt ståndpunkt med egennytta som kompass, som inte resulterar i annat än fördriva sin tid menlöst är för mig obegripligt. När man spenderar timmar av sin tid på skärmtittande (samtidens digitalisering slukar människors uppmärksamhet) istället för att ge sig i kast med nya utmaningar, händelser och outforskad terräng – så spenderas den istället på den lukrativa, lättillgängliga och uppmärksamhetssökande prylen som kallas för mobil/tv-apparat. Jag kan inte förstå hur människor så lättvindigt accepterar ett sådant ödslande av tid, SIN egna tid, på nöjen som Facebook, Netflix, Snapchat, TikTok och Instagram i förarsätet krigandes för just din uppmärksamhet.
För att knyta till textens början med diskussionen vi hade kring människans ansvar över hur tiden man blivit given ska spenderas, så började samtalet och ståndpunkterna åtskilda och avslutades likaså. Alltid tacksamt att få insyn och inblick i hur andra kan se på saker och ting i livet helt frånskilt mig själv i ett sådan fundamental fråga som meningsfullhet, som för mig är en kärnfråga och en självklar sak att sträva mot. Spelets regler må vara inramade och redan förutsatta för att upphöja och belöna egennyttigt mer än det motsatta, men i slutändan har jag ändå en förhoppning om att tendenserna ska skifta och väga över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar