Jag undrar vad Raskolnikov drivs av, alltså vad är hans fullaste och mest meningsfulla syfte i livet. Jag ser att han är pessimistisk och cynisk, och det är väl inte helt omöjligt att detta är vad som drivit honom till att göra ett sådant, i brist på just följande, ett meningslöst handlande när han genomförde sin gärning. Är det denna ”meningsfullhet” som han så saknade, eller hade svårt att hitta, när han fick sin uppenbarelse av att livet inte tycktes bestå och innehålla sådant som han innerligt behövde omge sig med. Är det denna meningsfullhet som han nu tycks ha hittat på andra platser, i sanningen, i det mörka och pessimistiska. Om han ändå saknar ’den’, och alla andra ändå inte bryr sig om jack shit utan endast sin överlevnad (hur kan annat beskyllas under sådana omständigheter?), behöver inte han bli hindrad i att hitta en meningsfullhet – om det så är i helvetet? Kan han ha hittat sin meningsfullhet i det mörka och djupa, där mörkret släcker varenda potentiellt ljusglimt som försöker förföra ett mänskligt själ?
Jag är förväntansfull över hur relationen kommer att utvecklas med familjen och hur de fortsättningsvis kommer att se på honom. För redan nu tycks jag uppfatta hur framförallt moderns inställning blivit påverkat av Raskolnikovs närvaro och hur hon ändrat sig, i alla fall utifrån vad jag uppfattat och utsagor. Jag undrar också hur jag blir påverkad av att läsa en bok som Brott & Straff i tider som jag personligen tycker mig uppleva vara mer av allmän pessimistisk och maktbegärlig elit, som är redo att ta till näst intill de mest populistiska ideal som samtiden tillåter. Allt mer kontroversiella konventioner blir synliga och normaliserade, i en allt mer bisarr och rollskådespelande manus som tar vid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar