Självbiografi: Hur ryggsäckens innehåll formar vägen framåt

Glädje, tro och optimism

 

Jag är en glad människa. Min energi jag sprider räcker och blir över och det är förträffligt kul att se hur den energin smittar och når andra. För inuti mig finns en kärna som vibrerar och utsöndrar glädje, tro, och optimism. Har levt ett tillräckligt långt liv för att upptäcka hur glädje och energi i kombination når hjärtan. Hur den lyfter och når många själ, samt påminner om vikten av humor och optimism i alla tider. Trots en god kännedom om mig själv kan jag stundtals undra: vart kommer denna energi och aura ifrån som ständigt tycks vilja nå andra? Följ med på en liten resa in i min värld med lite bilder från mitt liv.

 

 

Bild från kanske åren mellan 1990-91 när jag är 3 eller 4 år gammal

Optimismen kommer från att alltid se saker och ting ur en positiv betoning. Min ryggsäck har absolut haft en stor roll i detta att göra. Min bakgrund och erfarenheter kan jag idag tacka för att vägra låta negativa känslor sätta prägel på min tillvaro i en större utsträckning. Jag låter optimism vara den styrande kompassen genom att se saker från en positiv synvinkel, dvs se glaset halvfullt istället för halvtomt ("åhh vad klyschigt" tänker ni alldeles säkert nu). Kanske kan det liknas vid något som en uppskattande förhållningssätt? Min mor har dessutom alltid varit en sådan person som utstrålar tro och möjlighet när det kan vara lätt att göra annat. Därifrån finns mycket ursprung i mig, är jag övertygad om. 

 

 

Kring samma som föregående, 1990-91

Uppstår det en konflikt i någon relation jag har så är det för att jag ska lära mig något. Misslyckas jag med att genomföra en plan jag satt i verk så är det för att jag inte planerat tillräckligt bra och behöver då lära mig planera bättre. Är jag ofokuserad och okoncentrerad vid samtal, behöver jag lära mig lyssna mer aktivt och vara mer närvarande. Det har ingenting med glädje eller lycka i sig självt att göra, inget med personligheten att göra. Det har enbart att göra med att förfina de egna färdigheterna och kunskaperna. Hur förfinar man de egna färdigheterna och kunskaperna? Det kommer med en medveten träning, tålamod och uthållighet. Parallellt till detta så ställer jag ganska höga krav på mig själv och min "vågskål". Jag kan vara onekligen hård, och många gånger orättvis mot mig själv, för misstagen och tillfällena det inte går min väg. Det tror jag många kan känna igen sig i. Det är än dock inget jag brukar hänga läpp för under alldeles lång tid. Vågskålen faller nämligen näst intill alltid mot optimismens perspektiv - åt rätt håll om du frågar mig. Det är en himla bra början (och fortsättning) om du vill säkerställa en kvick tillbakagång och upp-på-fötterna-moment. Alternativet är att stanna kvar i pessimism och kanske riskera djupare kräftgång. 

 

Ytterligheterna

Mitt liv har präglats av extremt blandade ytterligheter. "På vilket sätt?" kanske du undrar? 

 

 

Rock & roll kring åldern 5-6

Jag är född, likt min far, i Libanon. Min mor är född i Polen och ytterligheterna tar sin början. En nio år äldre storebror har jag och han är också född i Libanon, även där stärks ytterligheterna och skapar kontraster i en storebror som inte är några år äldre utan närmare ett decennium äldre. Som så många andra flydde vi som familj ifrån inbördeskriget i Libanon slutet på 80-talet när jag var ett år fyllda. Vi hamnade slutligen på Rosengård efter en vända först i Tyskland och en kort period därefter i Vetlanda. I Rosengård bodde vi tills jag var drygt 8 år gammal. Mycket av det jag kände till vid det laget var min fars stränghet och överordnad vilket jag helt naturligt och enkelt följde genom att dansa efter tonerna han spelade. Det var aldrig en fråga om att tänja på gränserna eller utforska barnet i mig. Viktigast för mig blev att följa instruktioner och inte göra misstag. Dagarna som barn i Rosengård efter skolan bestod mycket av att springa ute på gården med kompisarna och spela fotboll. Mitt ständiga spring och olust till stillasittande gjorde att jag sprang och lekte dagarna till ända varje dag efter skolan. Inte sällan ända tills mörkret började göra sig påmind och det signalerade om att det var dags att bege sig hemåt. Inte sällan med fotbollen sparkandes framför mig.

 

 

Inte helt säker, något äldre än föregående bild. Kanske vid 7-8 års- åldern, med min kära mor.

En kort period senare efter att föräldrarna 1995 gått skilda vägar bar destination oss - mig och mor - från Rosengård till Vellinge. Jag var då 8 år gammal. En på många vis påfrestande förändring när min "värld" som jag kände igen den som blev vänd uppochner, dels genom att föräldrarna skiljdes, dels genom den fysiska flytten till en annan ort, och allt det där som konsekvens följer. Vellinge - som Rosengårds motsats - går att ta på. Det blir inte mer uppenbart och synligt än så att flytta till en annan ort som Vellinge, en kommun ca 2 mil söder om Malmö, som en av de mest välbärgade kommuner i landet - då som idag. Barnet jag var anpassade jag mig som handen i handsken och jag blev ganska omgående en i mängden med vänner, intressen och en fantastiskt trygg tillvaro med förutsättningar och möjligheter som tidigare inte existerade i min närmiljö och uppväxt. Kort därpå, uppstod en dramatisk förändring när en ofrivillig flytt till Libanon blev till verklighet. Vi bokstavligt flög iväg och jag slets bort från min nya trygga tillvaro utan att riktigt veta varför. Vad jag visste var att vi skulle på en kort utflykt. Efter cirka ett år i Libanon var jag tillbaka i Sverige och Vellinge. "Life goes on" som man säger. Efter några omtumlande veckor var allt mer eller mindre som "vanligt" igen med vardag, vänner, fotboll och skola. Hade vid detta skede redan bemästrat att vara en kameleont: anpassade mig väl efter förändrande omständigheter och ytterligheter.

 

 

Skutt i tiden: Polen år 2005 med kusinerna vid 18- års åldern

Åren gick och tonåren i mig syntes. Pösiga kläder, häng, tandställning, finnar i ansiktet och relativt oskyldigt djävulskap i området, får jag ända bekänna. Som person var jag ganska snäll och som tidigare text antyder ställde jag sällan till med några scener, det skulle ju försätta mig i centrum och det undvek jag till varje pris. Tonåren var en speciell tid för mig med periodvis en del rasism och nynazism-rörelser som var märkbart närvarande. Något som jag får erkänna att jag undslapp större konsekvenser från tack vare goda vänner, föreningsliv och trygga vuxna i omgivningen, även om erfarenheterna och minnena finns kvar och satt sin prägel på mig. Intressen jag hade under tonåren och ung vuxen var i stort densamma som när jag var litet barn: tv-spel; fotboll; teknik; rörelse. Intresse för det sociala i relationer, umgänge, fester och allt som kan tänkas höras till senare tonåren vaknade till liv under senare hälften av gymnasietiden. Någorlunda. Höll mig fortfarande ganska passivt inställd och inget jag var jättepepp över att fördjupa mig i, men alla andra tycktes göra det mer och mer och då ville jag också vara en liten del av det.

 

Osäker men kanske mellan 2006-2008? Runt 19-20-års åldern

Mitt liv fram till ung vuxen var alltså präglat av ganska mycket hålla mig till boxen. Att inte röra mig utanför eller tänja på gränserna. Jag blandades med och slängdes i kulturer och därigenom fick jag se mycket. Glasögon av olika kulturella bagage och kontexter började ansamlas i min ryggsäck, något jag alltmer med åldern började förstå fördelarna och styrkan i. Parallellt, kopplat till ovanstående faktum, anpassade jag mig otroligt lätt - kanske rent instinktivt och som en försvarsmekanism för att tackla alla utmaningar jag utsattes för kulturellt och socialt. Jag kunde följa instruktioner för det var något jag hade lärt mig att göra tidigt, som sedan när jag dessutom med en genomförd värnplikt blev jag ännu mer skolad i att följa instruktioner och vara en god soldat/följeslagare. Alltid skulle jag förbli den som följde normer. Jag dansade fint efter förväntningarna. Jag blev duktig på att undvika göra misstag; hålla mig till reglerna; inte skapa konflikter; inte störa; inte vecka anstöt; inte sticka ut (i Vellinge var det omöjligt att inte sticka ut pga att mitt utseende avvek ganska markant från övriga). Med en far som jag upplevde inte förmådde se mig som annat än ett objekt, och med min fantastiska anpassningsförmåga för olika kulturer och seder, kunde jag följa gängse regler med hisnande lätthet. Och det följde med längre än jag någonsin kunde förstå och inse. Tänker på den populära analogin av Bruce Lee: "Be water, my friend" - jag anpassade mig efter allt jag utsattes för. I det satte jag nästan alltid andras viljor först för det var viktigare att prioritera än mina egna, å andra sidan visste jag inte annat. En "passiv" egenskap som blev en stor del av min identitet vilket såg till att jag föredrog bakgrunden där jag smälte in och blev en i mängden (eller ingen). Där behövde jag aldrig ta oförväntat mycket plats.

Lärdomar av optimismen, ytterligheter och kulturella landskapsförflyttningar? På vilka sätt har styrkor byggts upp och utvecklats tack vare min "ryggsäck"?

Vi lämnar sammanhangen och omständigheterna jag beskrivit och rör oss framåt till vuxen ålder. Sårbarhet upptäckte jag på riktigt i andra hälften av 20-års åldern genom erfarenheter, framförallt genom en tidigare relation. En ny nivå av sårbarhet presenterades för mig och det blev först då uppenbart för mig vilken styrka det faktiskt innebär att besitta den integriteten och följsamheten till känslor, men även vilket mod det kräver att vara sårbar (tack för den lärdomen och erfarenheten). Jag hade inte det där och då, men jag såg det utspela sig och ett frö såddes i mig. Det öppnade en ny dörr- eller rättare sagt: visades vad som väntade om jag gick igenom dörren. Jag behövde "bara" hitta nyckeln på något vis. Förvandlingsresan från en passiv individ till en aktiv individ började nu ta form.

 

 

Året 2012 på min äldsta och bästa väns bröllop vid 25-års åldern.

 

Nyfikenhet till människor, kulturer och religioner har följt med genom livet som en röd tråd från mina rötter och bakgrund. Mycket tack vare alla de olika "världarna" jag har befunnit mig i, allt från olika traditioner, seder och kulturer från Islam och Kristendom, men även de olika fysiska miljöerna och olika förutsättningar från Rosengård till Vellinge och den svenska kollektiva mentaliteten av att följa regler och normer. Mod har jag på riktigt vågat utforska först långt senare efter 25-års åldern när ett krossat hjärta blivit till ett faktum och en flytt till Örebro besannades. I takt med en mod jag börjat utöva växte även jag som människa och då började jag utmana mig intellektuellt. Detta främst genom universitetsstudierna, vilket även öppnade oändliga dörrar mot litteraturens- och lärandets teoretiska värld. Det har haft en sådan ofantlig stor inverkan på mitt intresse för läsandet och fördjupning av förståelsen för vilken vid kulturell värld jag (vi) har. Den historia och berättelser som skildrats i litteraturens värld är fenomenalt stort och den står vidöppen att ta del av för att utmanas- och utvecklas.

 

Att vara följsam i den utsträckning som jag faktiskt varit. Jag menar, hade jag inte kunnat dansa efter tonerna och följa instruktioner så pass bra som jag gjort, skulle jag haft betydligt svårare att ta mig fram och hitta nya vägar långt senare. Med det sagt finns det uppenbarligen många underliggande faktorer, som tack vare min följsamhet, utvecklats och varit till en stor del avgörande i min resa. Det är faktorer som disciplin, ihärdighet, uthållighet och struktur. Min förmåga att organisera och planera livspusslet för att skapa förutsägbarhet och kontroll har hjälpt mig i tid och otid när mörkret varit ett faktum; när livet kastats omkull mig; när utmaningar prövat min uthållighet; när min värld vänts upp och ner.

Det är otroligt när man tänker på det, vilka liv vi lever, vilka historier vi bär på, vilka berättelser som finns hos varenda människa. Det behöver delas med varandra. Det behöver skildras för att fler ska kunna mötas i varandras livshistorier, så att vägar kan korsas och öppna upp nya oupptäckta destinationer, möten och erfarenheter. 

 

Idag vill jag inget annat än att dela med mig av mina erfarenheter, tankar och upplevelser som jag har varit med om. Det är det jag har och det är det jag kan prata om och förmedla till omgivningen. Jag lär mig hela tiden nya saker och det är mycket tack vare min ständiga nyfikenhet och utforskande för det oupptäckta och obekväma. Det tar jag med mig från framförallt alla mina signifikanta miljö- och kulturella "landskapsförflyttningar". Evigt tacksam för den vida och spännande resa jag tagit mig igenom, det kan jag idag vara stolt över. Stolt över de vägar jag korsat, stolt över alla trauman och svårigheter som inneburit livsförändrande - och försvårande omständigheter för det har gett mig ALLT jag är idag. Idag är jag på en plats, tack vare min kryddstarka, mångfaldiga, och normbrytande bagage - parallellt med en ständig nyfikenhet - på en plats jag bara kunde drömma om. Idag drömmer jag, förverkligar och utmanar mig själv och min omgivning. Det finns inget annat. Det finns bara en väg, och det är framåt i en öppenhjärtig och hoppfullt väg där medmänsklighet står högst i fokus. 

 

 

Kontentan jag vill precisera och avsluta med är följande:

 

Mina ögon har fått se så himla mycket olika perspektiv, normer och förutsättningar utspela sig, och det är jag långt ifrån ensam om. Det har fyllt min ryggsäck med olikheter genom traditioner, ytterligheter och kulturer som jag bara kunde drömt om. Nu vill jag att omgivningen ska ta del av lärdomarna och insikterna från denna livslånga process. Den kulturella cocktailen jag formats till kommer definitivt presenteras genom skrivandet och författandets konst. För ni kan gissa, det här är bara början.

År 2022, knappt åldrats..."bara" 35 år ung. Vad väntar härnäst?