Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 4, kap 2

Wow, så fräcka diskussioner och skildringar som skönjas i det här kapitlet. Hur systern får så mycket skinn på näsan och sätter ner foten framför sin kommande man, mitt framför alla, såg jag inte komma. Det är överraskande och inte väntat alls enligt mig. Kanske är detta devisen på att ”äpplet faller inte långt från trädet”, dvs. att huvudkaraktären och systern är lika som bär. Mycket fruktmetaforer nu… men jag gör anmärkning på hur det byggdes upp en spänning och en intrig, hur samtalen var mer en dialog först och främst mellan 2 parter, för att sedan när man minst anar det få den tändande gnistan som sätter fyr på atmosfären – huvudkaraktärens koncisa och korta replik – och intrigerna och konflikterna är ett faktum.

Uppmärksammar hur huvudkaraktären mer eller mindre fanns i bakgrunden för att observera och accepterade sin plats när han, även om han i själva verket var den det mer eller mindre handlade om, lät systern ta stafettpinnen (med all rätt, det var upp till henne) och han verkade fullständigt lita på systern – trots att man sedan tidigare lärt sig – att han inte har någon tycker för familjen. Då slår det mig hur han respekterar och värderar människans autonoma önskan och integritet, när det den berör faktiskt förkroppsligar och tar ägandeskap över dessa fenomen. Det är som att huvudkaraktären kan tycka vad som helst, inte alls vara överens och avsky de han är med, men om personen i fråga respekterar och hedrar den mänskliga naturen, så förtjänar det få utrymme och vara obehindrat.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 4, kap 1

Det är som en katt- och råtta lek som pågår och olika intressen försöker vinna mark i dialogen och samtalen som förs i kapitlet. Det är tydligt att det finns tänkare i rummet i form av Raskolnikov och mannen som besöker honom. Det förs samtal om bakgrunder, erfarenheter och så det mest intressanta, nämligen ämnet spöken. Det är noterbart hur dessa spökförnimmelser som uppdagas väcker känslor och är mycket intressant i sig, men även hur karaktärer med väl valda ord och formuleringar uttrycker sina upplevelser. Och vid flertalet gånger väcks det frågor som inte har ett helt självklart svar och som får mig att stanna upp och tänka igenom vad som faktiskt sades. Det finner jag berörande och fängslande, när jag blir indragen i den typen av vibbar och känslor. Jag uppmärksammar hur mycket av människans hjärna det fokuseras på i boken och i kapitlet, själva psyket och de mentala förmågorna och upplevelser som en människa kan ha, och dessa återberättas och skildras under bokens gång.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 3, kap 6

Det jag observerar och uppmärksammar får vara det faktum att Raskolnikov blir mer och mer beslutsam och grundad i vad han tycker om sin familj, samtidigt som han ännu djupare befäster sin föreställning och bild av vad han är för "meningslös" och småsint person (samtidigt verkar han trivas i denna sinnesstämning på något udda sätt, i brist på motsatsen?). Det är som att han numera accepterar fullhjärtat den person han är och förvandlats till, i och med sina handlingar han begått, och föreställningar som etsar sig fast i honom. En ytterligare observation som mig uppmärksammar är dessa feberyrsel han får, och när han får dessa, så uppstår något särskilt i honom efteråt som formar och ingjuter ett starkt intryck på honom. Det är som att det är dessa ögonblick, på randen av djupaste och mörkaste hålet, som greppar honom och mentalt och fysiskt ändrar hans tänkande och hur han mår.

Samtidigt reflekterar jag över hur Raskolnikov ser allting som ett spel, där spelet går ut på att just vinna spelet. Hur han ständigt försöker vara listigare än sina motspelare och det finns en motivations- och drivkraft i det som håller honom i skinnet, att inte ge upp och tryta när han vill det som mest. Det blir som att han vill minsann visa de övriga medspelarna som också är med i spelet för att försöka lista ut vem som är förövaren, där han istället blir tvungen att visa att han minsann är snäppet vassare och inte tänker låta sig vikas ner, inte förrän de har genomlidit förödmjukelse och Raskolnikov åtnjutit segersötmans vinst.

Prosa: Ett sammanträffande som ledde till en vänskap

Följande publicerades 17 dec 2021 och publicerades på min facebooksida Bilal Hanafi

Låt mig ta er igenom en händelse- ett sammanträffande - som förändrade mitt liv för alltid. Låna mig ert tålamod, det kommer vara värt det (ni får tillbaka tålamodet vid tillfälle). Det finns ett underliggande syfte, sensmoralen, varför jag vill dela med mig av följande. Poängen texten har är viktig. En gnutta underhållning inkluderas i texten för att ni ska orka läsa 

Det började i ett möte med intressen som matchade, skulle det till slut visa sig. Eller kanske är det mer riktigt att påstå att det var något desto djupare än så. Det skulle bli startskottet på något stort den dagen, fredagen den 7e december 2018 när jag besökte spelbutiken GameStop för att hämta ut ett spel jag förbokat (fellow gaming-nerds, vågar ni gissa vilket hypat spel det var release för?). Normalt sett tar berättelsen slut nu, vid kassadisken och speluthämtningen, med timtals spelande hemma framför TV-rutan som resultat. Allt gott och livet går vidare i sin vända, as usual. Det är vad det är. Jag kunde inte ha mer fel för det här var bara början på något stort. Häng kvar så får ni veta mer.

Något stämde inte. Betalningen jag gjort vid speluthämtningen var enligt enligt mina beräkningar inte korrekt utfört så precis vid utgången gjorde jag en 180 graders vändning. Ett iver tog grepp om mig. Jag måste tillbaka och prata med säljaren. Med devisen rätt ska vara rätt tog jag bestämda steg och gick tillbaka till butiken och vad mötte jag? Ögon som speglade pondus, erfarenhet som oozade servicemind och en stor gnutta tålamod – precis vad jag förväntade och behövdes för att på ett enkelt och pedagogiskt sätt redogöra för mig vad som försiggått kring betalningen. Vill poängtera att det var samma säljare som hjälpte mig när jag hämtat ut spelet.

Efter ett tags flipperspel fram och tillbaka med säljaren som redogjort för priset jag betalt för spelet, inte bara en gång utan två gånger, lämnar jag butiken och rör mig mot min cykel och hemgång. Bekänner att min stridsmoral har fått sig ett törn och jag står nu vid min cykel. Visualiserande och redo att cykla hemåt för att börja sträckspela (prioriteringar som student var stundtals alldeles förträffliga) gjorde jag en upptäckt som fick mig att dra i handbromsen: -”Shit, vart är mina nycklar?”. Nu blir jag ängslig och vill knappt tro det men verkligheten är mig hack i häl, mina nycklar är försvunna. Likt en kassettbandspelare (ni som vet, ni vet) så spolar jag tillbaka och försöker se framför mig varenda fotsteg – från när jag parkerade cykeln tills jag hämtat ut spelet och upptäckt att mina nycklar är gone. Strategiskt och taktiskt besöker jag alla platser jag varit på, steg för steg med millimeterprecision. Min uttömmande ansträngning till sökande leder till ingenting utöver den bittra slutsatsen att jag klantat till mig. Inte nog med att jag ska promenera hem så förlorar jag speltid och har ett smärre huvudvärk framför för jag behöver ordna med nya nycklar. Cirka 45 minuter senare så står du där som segraren kära förtvivlan och ångest. I den där sista ljusglimten som håller på att erövras av mörker, precis vid ögonblicket när beslutet ska tas att börja gå hemåt, lunkande av uppgivenhet, ser jag en briljant ide kastas framför mig ...att för sisådär hundraelfte gången passera GameStop. Med den stora skillnaden: denna gången gå fram till säljaren och fråga om de fått in ett upphittat nyckelknippe. Jag ställer frågan och väntar mig ett svar som släcker mitt hopp än en gång. Jag möts av att säljaren ska ringa till väktarna som patrullerar i köpcentret och höra efter om de hittat en nyckelknippe. Själv har man varit dryg och jobbig, tänker jag för mig själv, men med dennes glädje att hjälpa mig så får jag tillbaka lite av hoppet. Kom ihåg, det är fortfarande samma säljare som bistår mig med assistans.

Säljaren ringer till väktarna och frågar om nycklarna upphittats och jag ser tydligt på hans ansiktsuttryck att beskedet som väntar mig självklart är negativt. Han lägger på och jag är förberedd på det förväntade. Mentalt har jag redan lämnat butiken för längesen. Beskedet landar hos mig. Väktarna har visst nyligen fått in upphittade nycklar meddelar han mig. Detta framkommer med ett ansiktsuttryck som inte någonstans i världen matchar beskedet. Väktarna är redan påväg till butiken. Jag blir ställd, fick inte ihop det. 1 + 1 = 3 i mitt huvud. Säljaren har alltså spelat mig ett spratt. Så vad händer? Vi står där, garvande åt den surrealistiska situationen. Jag började förstå vad som försiggick, han ville ”ge igen” för det besvär jag ställt till med när jag åter och åter kommit tillbaka för att jag inte tyckt betalningen av spelet gått rätt till, fast det stämt varenda gång (jag tyckte det var för dyrt pris jag betalat för jag hade redan betalt handpenning tidigare). När han förklarat att han ville spela mig ett spratt, börjar vi garva på nytt. När hoppet gav vika och förtvivlan var som störst så drar han DEN finten. Jag var ute och köpte mig en korv med bröd, om vi ska använda fotbollsmetaforer. Från den ena känslan till den andra så var jag lättad och glad över det faktum att jag fått tillbaka nycklarna. Min ursprungliga plan, efter mycket om och men är mirakulöst nog intakt igen.

Så, tillbaka till ruta ett. Vad hände härnäst? Upprinnelsen och allt som hänt fram tills nu? I all den här vevan så är det inte att glömma varför jag kom till GameStop från början. Jag hämtade ut ett efterlängtat spel som jag förbokat för jag älskar TV-spel. Jag hade bott i Örebro i drygt ett år och kände inte så många. Situationen som hade utspelat sig i GameSpot-butiken var surrealistisk. I den här andan så vart jag inspirerad och en idé for till mig som jag bara var tvungen att förverkliga. Det fanns inget alternativ, bära eller brista. Så jag frågade säljaren - tillika butikschef- om han kunde tänka sig att spela TV-spel med mig någon gång och förklarade att jag inte har några gejminggvänner. Så det skulle vara kul om han och jag kunde lira ihop. Sagt och gjort. Vi lade till varandra på Facebook. Idag, ca tre år senare är han en av mina bästa vänner.

Vad vill jag säga med denna text, vad är sensmoralen? Du vet inte vem det är du möter eller vilken möjlighet du går miste om. Vågar du inte riskera, vågar du inte förlora något, kommer du inte heller vinna något. Våga vara nyfiken. Nyfikenhet kan leda dig på stigar du inte upptäckt än. Våga fråga! Det kan visa sig bli det ett av det bästa du gjort. En enkel fråga kan förändra ditt liv.

Prosa: förlåt för min otillräcklighet

I perioder av mitt liv, framförallt i senare del av den, har jag burit en förtvivlan och frustration över otillräcklighet i tagande av möjligheter. I det har jag känt ett svek gentemot mig själv som uppstått som konsekvens för otillräckligheten och rädslan. I den känslan uppstod texten nedan när jag ville sätta uttryck på känslorna. 

Numera är det ofantligt viktigt att handla och prioritera den potential som finns i mig, och därmed segra över rädslan att misslyckas.  

Skriven vintern 2021

Förlåt för min otillräcklighet

Förlåt mig för min ignorans och feghet, för min bristande karaktär och opålitlighet. Förlåt mig för det elände min otillräcklighet ligger till grund för.

Jag undrar många gånger, varför räds jag misstag och felsteg.

Vart an växer och gror otillräcklighetens förkroppsligande. Är det i de dömande ögonen vars blickfång sträcker sig långt förbi horisonten. Är det i den kollektiva medvetandets hav av egenrättfärdig berömmelse – ytlighetens och fåfängans verk. Är det i bristen av handlingskraft och viljestyrka. Eller är det i rädslan av att förlora fotfästet och missta mig själv för vem jag är som förstelnar mig som Medusas blick.

Förlåt mig för min naivitet och bristande engagemang, för min rädsla och illojalitet. Förlåt mig för det elände min otillräcklighet ligger till grund för.

Jag undrar många gånger, hur tar jag mig loss från helvetets kedjor.

Vart tar resan vägen om jag lyckas hitta ut från den mörkaste avgrunden, där ljuset slåss för sin överlevnad. Är det bortom en verklighet föreställningen kan fantisera om? Är det till en plats där drömmar utmanas och tänjs till sin gräns. Är det till en plats där fritt tänkande och reflekterande ger upphov till sökande – en plats där hjärta och själ kultiveras till sann eufori. Eller leder frigörelsen rent av till en plats och landskap där gärningar, tankar och uttryck frenetiskt knackar på dörren, desperat längtades efter att bli insläppt.

Förlåt för mina synder och felsteg, för mina missade möjligheter och okunskap. Förlåt mig för det elände min otillräcklighet ligger till grund för.

Alldeles för många gånger jag har velat fullfölja mina drömmar, där jag samlat mod men i slutändan stått paralyserad. Alldeles för många gånger jag känt det ofantligt viktigt för min potential att våga handla. Där rädsla för misstag står som segraren. Jag har låtit bli att utmana mig själv i svekfullhetens tecken. Likt ett luftslott jag långsamt byggt ihop, bit för bit, och när skapelsen inrymts förhoppningar, tankegods och oändliga krigarrop och det blivit dags för mig att påbörja den riktiga transformationen, då pyser luften plötsligt ur och luftslottet är åter vad det var: en fantasi. Där strövar jag åter omkring med ena foten i ett ingenmansland, i en fantasi om vad som kunde blivit och andra foten i den bittra verkligheten som bekräftar min otillräcklighet. Jag samlar mod och styrka för ett nytt försök att bryta mig loss från helvetets portar för att på första parkett mötas av en större rädsla och hinder att tackla; minnen av tidigare försök. Sveken och illdåden mot mig själv är aldrig långt borta eftersom min egen skugga är min bästa vän.

Så förlåt mig för mitt oansvar och passivitet för den bristande plikt gentemot min potential och drömförverkligande. Förlåt för det elände min otillräcklighet ligger till grund för.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 3, kap 5

Eventuell Spoilervarning: gör försök att diskutera/reflektera på en abstrakt nivå utan att avslöja bokens handling. Inga garantier kan lämnas :) 

Det här var en mycket intressant och fascinerande kapitel där jag blir helt hooked och fast eftersom det pågår en djupt intellektuell diskussion kring moral och vad som kan tänkas vara rätt och fel – beroende på vad för effekt det kan tänkas få på mänsklighetens framfart och utveckling. Tydliga kontraster finns i dialogerna och det är gripande att följa sådana resonerande och diskuterande när det håller hög nivå och det är märkbart genomtänkta sådana. Det slår mig hur intelligent författaren är, och jag föreställer mig vilken effekt det måste ha fått och hur det påverkade andra på 1800-talets slut när boken blev skriven.

Rent konkret så känner jag mig äntligen otroligt lättad för karaktärernas namn har äntligen börjat fastna och jag har placerat de i ”fack” som jag numera har relativt lätt att orientera mig i. Och det gör läsningen mycket mer fritt anser jag. Glad för den saken för nu är inte läsningen lika djupt ansträngande.

 

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 3, kap 4

Eventuell Spoilervarning: försöker diskuterar/reflekterar på en abstrakt nivå utan att avslöja för mycket. Inga garantier kan lämnas 

Det blir mer tydligt hur Raskolnikov bestämmer sig för att spela spelet gentemot modern och systern, det vill säga hur han, i orkeslöshet, inte längre förmår förklara och vara den där personen som sticker ut med sina kontroversiella och absurda tankar, och därför väljer att mer eller mindre spela med det som framförallt modern tror om honom. Jag tolkar det som att Raskolnikov inte orkar längre – eller snarare inser – att det är ingen poäng för han får inget tillbaka annat än mer huvudverk och frågeställningar till sig.

Samtidigt så undrar jag, om det som utspelar sig är undrandes och nyfikenhet han känner för Sonja. Om det finns någon typ av ”skyldighet” han känner gentemot henne, eftersom han blivit presenterad och förklarad av gubben som olyckligt dött tidigare när han träffat honom hela deras livshistoria. Som att han ser det som ett ”öde” han fått till sig att vid det tillfället stöta på gubben när han ligger där livlös. Som om att han kopplar samman trådar och nu finner en mening i det. Ett mönster som jag tycker mig se honom göra vid flertal tillfällen och detta må vara en konsekvens av att han tidigare upplevt och känner sig vara mållös och leva ett liv utan en riktig mening. Får se hur det kan komma att utvecklas framöver då.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 3, kap 3

Jag undrar vad Raskolnikov drivs av, alltså vad är hans fullaste och mest meningsfulla syfte i livet. Jag ser att han är pessimistisk och cynisk, och det är väl inte helt omöjligt att detta är vad som drivit honom till att göra ett sådant, i brist på just följande, ett meningslöst handlande när han genomförde sin gärning. Är det denna ”meningsfullhet” som han så saknade, eller hade svårt att hitta, när han fick sin uppenbarelse av att livet inte tycktes bestå och innehålla sådant som han innerligt behövde omge sig med. Är det denna meningsfullhet som han nu tycks ha hittat på andra platser, i sanningen, i det mörka och pessimistiska. Om han ändå saknar ’den’, och alla andra ändå inte bryr sig om jack shit utan endast sin överlevnad (hur kan annat beskyllas under sådana omständigheter?), behöver inte han bli hindrad i att hitta en meningsfullhet – om det så är i helvetet? Kan han ha hittat sin meningsfullhet i det mörka och djupa, där mörkret släcker varenda potentiellt ljusglimt som försöker förföra ett mänskligt själ?

Jag är förväntansfull över hur relationen kommer att utvecklas med familjen och hur de fortsättningsvis kommer att se på honom. För redan nu tycks jag uppfatta hur framförallt moderns inställning blivit påverkat av Raskolnikovs närvaro och hur hon ändrat sig, i alla fall utifrån vad jag uppfattat och utsagor. Jag undrar också hur jag blir påverkad av att läsa en bok som Brott & Straff i tider som jag personligen tycker mig uppleva vara mer av allmän pessimistisk och maktbegärlig elit, som är redo att ta till näst intill de mest populistiska ideal som samtiden tillåter. Allt mer kontroversiella konventioner blir synliga och normaliserade, i en allt mer bisarr och rollskådespelande manus som tar vid.

Flödesskrivning: Ska du eller din hjärna avgöra?

Någonting som väckte min uppmärksamhet var när jag i en tillbakablick tänkte på mitt löppass jag gjort häromdan. Uppmärksamheten riktades mot de skeenden som utspelade sig under löppasset.

Jag pressade mig själv under löpningen och fick påminna mig om att inte sakta ner tempot jag höll. Det var på helt sedvanligt vis hjärnan som ville förmå mig att sakta ner tempot och kroppen skulle följaktligen lyda snällt. Här kom vi alltså ej överens eftersom jag ville annat.

Löpningen fortgår och tröttheten gör sig påmind vid flera tillfällen. I synnerhet blir det märkbart för mig i uppförsbackarna som finns på slingan och jag envist vill hålla jämnt tempo även där. I de stunderna, när jag letar efter halmstrån till krafter och intalar mig själv i de försöken att det inte är mycket kvar, hände något särskilt.

Börjar hitta små tecken av energiboostar när jag plötsligt ser saker framför mig i löpningen som jag fördelaktigt använder för att boosta mig själv. Det började med några pippifåglar jag upptäcker som befinner sig på marken intill spårkanten som inte bara flyger iväg när jag närmar mig de, utan de flyger en sisådär 10 meter fram längst löpslingan och sätter sig där tills jag möter de igen. De flyger iväg men igen flyger de iväg och sätter sig en bit framför så jag ser de och först nästa gång jag möter de flyger de sin väg. Jag intalar mig själv, nu låter det väldigt klyschigt, att de står där för min skull för att heja på mig. Genom det här förfarandet lyckas jag lura min hjärna att tro och signalera att jag orkar mer när hjärnan tidigare ville annat.

Springer vidare, glad och lycklig över energiboosten. Springer snart förbi en liten backe. När jag tagit mig till toppen och det vänder neråt igen ser en fjäril flyga förbi mig, mitt på slingan där jag löper och intalar mig själv ”Jaså, är du också här och hejar på mig, värst vilken hejarklack jag lyckats samla på mig” och får en ny kick och boost överöst över mig. Nu känner jag mig pigg och alert igen, som att det här tempot går att hålla och jag är numera fullständigt övertygad om det. Springer vidare och nu är det inte mycket kvar av 5 km-rundan. Plötsligt ser jag en katt som korsat en väg och anslutit till utkanten av skogen som slingan går igenom. ”Wow, händer detta verkligen mig?” tänker jag för mig själv och springer numera leendes i det ögonblicket. Hur trött jag än är i det så rår det inte på mig, för jag ler och springer samtidigt och har dessutom en hejarklack

Springer i mål med mer eller mindre bibehållen tempo genom hela rundan. Tänker för mig själv att det inte hade varit möjligt om jag inte hade kunnat komma på dessa ”imaginära” scenarion över att fåglarna, fjärilen och katten var där för min skull. De var där för att heja på mig, och ge mig de krafterna jag behövde i de ögonblicken. Just när jag behövde någon typ av boost, så hittade jag det i det som jag fann framför mig.

Löppasset var särskilt intressant för mig i att det blev ett väldigt starkt fenomen som utspelade sig och som dessutom tydligt gick att skönja. Kan inte undvika att göra den slående kopplingen, enligt mig, till liknelsen att utvinna något positivt när man lämnar en utmanande tid bakom sig, med styrkor och vinster i bagaget.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 3 kap 1

Eventuell Spoilervarning: försöker diskuterar/reflekterar på en abstrakt nivå utan att avslöja för mycket. Inga garantier kan lämnas 

Del 2, kapitel 7

Mycket bakgrundsinformation om karaktärer bjuds det på, mycket omkringliggande och fyllande av pusselbitar tar vid, helt enkelt en större bakgrundsförståelse för karaktärer och hur deras karaktärsutveckling kunnat se ut som den gjort presenteras.

Noterbart hur huvudkaraktären tycks ha en stämpel och etikett på sig att vara på ett visst sätt enligt många andras beskrivningar och föreställningar om honom. Det är intressant att notera och dessutom blir det uppenbart hur huvudkaraktären, när projiceringar och föreställningar om hur huvudkaraktären är presenteras, hur han tar illa vid sig och kan bli känslomässigt engagerad till följd av det – resulterande i konsekvenser av diverse slag. Det kan jag förstå, hur dessa kan leda till frustration och raseri, särskilt om den stämpeln är långtgående och den tron fortsätter att hägra över en fast det kan vara något som hänger kvar från förr.

Jag finner det mer väntat nu, i och med dessa pusselbitar som fallit på plats, hur Raskolnikovs relation med sin mor och syster har kunnat utvecklats till den som råder. Hur och varför den kan tänkas se ut på ett sådant sätt. Det ger en komplexitet och ytterligare lager av djup på karaktärerna och de konflikter och interaktioner som utspelar sig mellan tex huvudkaraktären och dottern samt modern – men även relationerna han har med andra kan delvis förklaras av dessa pusselbitar som presenterats.

Flödesskrivning: Filosofiska drivkrafter och tankar om meningsfullhet

 

Vilket ansvar vi har som människor är en fråga som det samtalades om när vi med vänner umgicks i en två-dagars ”retreat” bort från allt som heter samhällen och urbanisering. Frågor om vilket gemensamt ansvar som ligger över våra axlar dök upp; vad för verklighet utspelar sig i denna ”tidsepok”; om en bör leva fullständigt fritt och göra sitt oberoende av varandra – leva livet helt och hållet som individualist. Frågorna var många men fokus landade till slut på vilket ansvar och skyldighet var och en har genom det faktum att existera.

Det är intressant hur vi som människor lever sida vid sida men ändå med helt vitt skilda perspektiv och livsfilosofi. När jag kan tycka att vi alla i största mån behöver utbilda oss själva och lämna efter oss ett avtryck som adderar till något större – för det är vårt ansvar som människa, kan någon annan helt tvärt gå emot den tanken och hävda att det inte finns någon skyldighet eller ansvar gentemot något annat. Att behoven var och en människa har är helt egna och det får vara upp till var och en hur man vill spendera den tiden man blivit given på jorden.

Resonemangen var olika och perspektiven var tydligt åtskilda där en sida (min ståndpunkt) argumenterade för att människan har en förpliktelse och moraliskt ansvar att använda sin tid för att bidra till efterlämnande av en bättre plats än när den kom till jorden, medan den motsatta sidan hävdade tydligt: människans ansvar gentemot något kollektivt och ”större” är fritt att bestämma och förhålla sig till bäst man vill. Det är helt enkelt upp till var och en vilka behov som varje individ har och vilket syfte den ska fylla i samhället.

För mig blev det en uppenbarligen utmaning nog att begripa mig på hur man hittar meningsfullhet i något annat än den ståndpunkt jag står för. För att illustrera riktningen kan altruism nämnas, än den förra ståndpunkten som mer kan likna egennyttan. Jag upptäcker att mitt driv och min motivation att ständigt utvecklas kommer från en katalysator som är att jag måste lämna platsen bättre än när jag kom. Om jag inte använder min tid på ett meningsfullt sätt blir jag förtvivlad och fylls med ånger över att tiden spenderats slösaktigt. Jag bär med mig en ständig tacksamhet och ödmjukhet för att jag mirakulöst nog lever, tänker, finns och kan handla på fri vilja, och då vill jag förkroppsliga den livslånga utmaningen jag antagit att sträva efter att lämna platsen bättre än när jag kom till den. Enda sättet att uppnå det på är genom att ständigt utsätta mig för nya utmaningar och erfarenheter.

Med min bakgrund, erfarenhet, kunskap och kompetens vill jag bidra till att stötta ungdomar med behovet att närma sig arbetsmarknaden och bli integrerade i samhället – istället för att avståndet till arbetsmarknaden och samhället ska öka. Av ovan nämnda anledningar finner jag det oacceptabelt och icke ansvarsfullt att på min ”lediga” tid nyttja den på något annat sätt än det som kan tänkas ta mig närmare målet. Det är också av den anledningen jag vill kultiveras och skriver, läser klassiker, reflektera kring böcker och begrepp och tar på mig nya projekt som kan gagna i nya erfarenheter och insikter – allt i syfte att utöka min förståelse- och erfarenhetsbank. Allt nämnda är min motivation. Det är min katalysator för utveckling och meningsfullhet.

Hur människan kan förmå landa i motsatt ståndpunkt med egennytta som kompass, som inte resulterar i annat än fördriva sin tid menlöst är för mig obegripligt. När man spenderar timmar av sin tid på skärmtittande (samtidens digitalisering slukar människors uppmärksamhet) istället för att ge sig i kast med nya utmaningar, händelser och outforskad terräng – så spenderas den istället på den lukrativa, lättillgängliga och uppmärksamhetssökande prylen som kallas för mobil/tv-apparat. Jag kan inte förstå hur människor så lättvindigt accepterar ett sådant ödslande av tid, SIN egna tid, på nöjen som Facebook, Netflix, Snapchat, TikTok och Instagram i förarsätet krigandes för just din uppmärksamhet.

För att knyta till textens början med diskussionen vi hade kring människans ansvar över hur tiden man blivit given ska spenderas, så började samtalet och ståndpunkterna åtskilda och avslutades likaså. Alltid tacksamt att få insyn och inblick i hur andra kan se på saker och ting i livet helt frånskilt mig själv i ett sådan fundamental fråga som meningsfullhet, som för mig är en kärnfråga och en självklar sak att sträva mot. Spelets regler må vara inramade och redan förutsatta för att upphöja och belöna egennyttigt mer än det motsatta, men i slutändan har jag ändå en förhoppning om att tendenserna ska skifta och väga över.

Flödesskrivning: Morgonkvistens stillhet

 

 Vaknade av att en hund krafsade på bäddsoffan. Jag förstod att hon ville en av två saker: sova intill oss eller gå ut och kissa. Jag tog mig upp från sängen och begav mig ut tillsammans med hunden. Med mig tog jag mina två block för jag visste att en text skulle växa fram, den höll på att inombords explodera, förutsättningarna var alldeles särskilda en dag som denna. Jag satte mig alldeles utanför på bryggan i anslutning till sjön. Så nu sitter jag här: omgiven av naturens magnifika inramning, allt som presenteras mig är stillhet och blänkande vatten som speglar det vackra landskapet som sträcker sig ovanpå land.

Blundar ett ögonblick och tar ett djupt, långsamt andetag. Sitter bokstavligt mitt i en oas av fågelkvitter som ibland avbryts av att en fisk tar sig upp till vattenytan. Efter sig lämnar den ringar på vattnet. Känner hur solen med en ståtlig och stolt kraft gör sig närvarande, ett klart besked när min nacke och hals blir böljande varm.

Allting lever här. Insekterna på vattenytan hoppar från plats till plats när det konstanta flödet av vatten långsamt transporterar dess resenärer. Mina ögon ser insekter komma i svävande grupper. Hör plötsligt vassen framför mig lämna ifrån sig ett ljud en bit in. Till mitt missnöje upptäcker jag inte vad det är för skapelse som föranledde rörelsen ett vass hamnat i när den långsamt svajar från sida till sida. Övrig vass står i samklang absolut blick stilla. Så jag spänner ögonen och till min förvåning möts jag av en liten pippifågel sidohoppandes uppför vasstrået från botten ända upp till toppen för att därefter flyga bort sin väg.

Jag tar in allt. Sitter blick stilla. Vill se, höra, känna, försvinna i stillheten och det fullständigt naturliga. Träden som omger hela min huvudsvängradie kapslar in sjöns avgränsning. Vassen tar vid där skogen lyser med sin frånvaro. Orkestern av ljud blir allt intensivare. Plötsligt gör sig ett nytt ljud presenterad så jag följer den och lyfter blicken rakt upp. Trädgrenarna rör numera på sig kraftigt. En vind tar sig förbi och jag ser hur den förflyttar sig när träden en efter en får liv. Nu är allt åter tillbaka igen, stillheten utmärker sig. Fågelkvitter hörs i ett utan att se en enda fågel i närheten. Identifierar en hel uppsjö av ljud men det är omöjligt att separera de när kvitter konstant ljuder efter varandra, för att följas av en smäll så jag följer ljudet och vänder mig om och ser till min glädje min sambo röra sig mot mig med hunden strax bakom. De tar sig nerför bryggan och gör mig sällskap.

En trollsländas vingar som ljuder får min uppmärksamhet när den svävandes placerar sig framför mig. Det känns som tiden står still. Känslan hänger kvar i vad som känns som evigheten själv. En kort stund var tiden oväsentlig, för att i nästa ögonblick vara tillbaka och se hur trollsländan sin väg for.

Flödesskrivning: Ändrade rutiner

     Helt nya rutiner tar vid och hela min vardag visar nya sidor. Rutinerna gör att min tid till personligt arbete – där jag jobbar med introspektion – drastiskt har minskat som resultat. Att hitta tillbaka till fasta rutiner där det personliga arbetet är inkluderad är för mig ett måste. 

 

    Vad krävs det av mig för att flödesskrivning ska vara del av rutinerna? Likaså mitt arbete med Sanningens Ansikte (S.A) – eller annat övrigt reflekterande. Jag inser att det jag behöver göra och vill göra, är att först avgöra hur mycket tid som jag ska avsätta till de olika ”delarna”. Jag tänker mig en 60-75 minuter som dagligen avsätts för reflekterande ändamål. Cirka 30 minuter flödesskrivning och 30 minuter för S.A och cirka 15-30 minuter till läsning. Eftersom mina dagliga rutiner är ändrade och jag numera dagligen jobbar 7-16 behöver jag vara väldigt planerande och strukturerande om jag ska få ihop livspusslet. Och allra mest vill jag avsätta min ”introspektionstid” direkt på morgonen efter jag vaknat. Det innebär att jag behöver lägga mig absolut senast 21:00 om jag ska få ihop det rent tidsmässigt. Det innebär även att mat och träningen måste planeras ännu mer rigid och vidhållas för att inte planeringen ska falla isär. Jag behöver helt enkelt hitta sätt som ökar mina förutsättningar för att hålla fast planeringen och genomförandet. Då behöver jag vara strukturerad, handlingskraftig, disciplinerad och hålla fast i absolut största mån möjligt till det jag kommit överens om med mig själv och vad jag ska göra. Jag är övertygad om att jag klarar av det om jag planerar dagarna och vill det tillräckligt mycket.

    Från och med nästa vecka ska mina nya rutiner ta vid. Då steppar jag upp och visar mig själv: att allt går så länge viljan finns.