Det jag observerar och uppmärksammar får vara det faktum att Raskolnikov blir mer och mer beslutsam och grundad i vad han tycker om sin familj, samtidigt som han ännu djupare befäster sin föreställning och bild av vad han är för "meningslös" och småsint person (samtidigt verkar han trivas i denna sinnesstämning på något udda sätt, i brist på motsatsen?). Det är som att han numera accepterar fullhjärtat den person han är och förvandlats till, i och med sina handlingar han begått, och föreställningar som etsar sig fast i honom. En ytterligare observation som mig uppmärksammar är dessa feberyrsel han får, och när han får dessa, så uppstår något särskilt i honom efteråt som formar och ingjuter ett starkt intryck på honom. Det är som att det är dessa ögonblick, på randen av djupaste och mörkaste hålet, som greppar honom och mentalt och fysiskt ändrar hans tänkande och hur han mår.
Samtidigt reflekterar jag över hur Raskolnikov ser allting som ett spel, där spelet går ut på att just vinna spelet. Hur han ständigt försöker vara listigare än sina motspelare och det finns en motivations- och drivkraft i det som håller honom i skinnet, att inte ge upp och tryta när han vill det som mest. Det blir som att han vill minsann visa de övriga medspelarna som också är med i spelet för att försöka lista ut vem som är förövaren, där han istället blir tvungen att visa att han minsann är snäppet vassare och inte tänker låta sig vikas ner, inte förrän de har genomlidit förödmjukelse och Raskolnikov åtnjutit segersötmans vinst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar