Flödesskrivning: Filosofiska tankar och skrivande

Världen behöver inte människorna, människorna behöver världen. Jag reflekterar och funderar över denna tes. Detta antagande som gör något med mig. Försöker bena ut vad det är i den tesen som gör något med mig. Världen behöver inte människorna, människorna behöver världen.

Jag har fått en chans, ett liv. Jag har fått sätta min fot på jorden. Vi är en skara människor som får den chansen. Ingen har valts att sättas till livet. Jag lyckas fördärva chansen jag givits på många sätt. Jag beklagar mig, jag ser begränsningarna istället för möjligheterna, jag drar mig från att uttrycka mina fullaste och djupaste tankar öppet, tvivlar på världen och vart den är på väg, låter omgivningens ögon sätta etikett på mig, ser potential men låter rädslan för misslyckande hejda mig. Är helt enkelt inte den jag bör eller kan vara. Jag är inte den jag är kapabel att vara - långt ifrån.

Så tänker jag på världen och naturen. Hur naturens krafter alltid tycks ha sista ordet - vi kan inte förhandla med den. Jag blir påmind om hur små vi är, hur obetydliga vi är. Hur mycket vi människor kämpar för att tämja naturen och alla dess ostoppbara krafter för att skapa förutsägbarhet hos människan, i livet. Vilka pytteliv vi är när naturen genom sina skrik och dånande krafter gör sin närvaro ytterst kännbar. Naturkatastrofer som jordbävningar, vulkanutbrott, tsunamis, stormar, snöoväder. Sen finns pandemier, krig, maktobalanser, oförutsägbara skeenden. Listan kan göras lång.

Så tänker jag på människans egoism och brist på tacksamhet och ödmjukhet. Människans förmåga att vilja leva kortsiktigt och impulsivt. Människans förmåga att stigmatisera och förminska kvalité och sakta men säkert skifta fokus på kvalité som det långsamma och inkännande. Människans kapacitet och förmåga att förminska och avtrubba kvalité till förmån av att bedra och distrahera den stora massan. Det är naivt hur kvalité som vägvisare och kompass har fått lämna förstaplatsen till förmån för effektivitet och kvantitet. Jag är orolig för människans tendenser att välja genvägen istället för den rätta vägen (omvägen). Orolig över människans korta stubin och benägenhet att vilja se motsättningar istället för lösningar. Orolig över kulturen som göds i våra samhällen, som förbittrar och förkastar förståelse och tålamod. Jag blir själv otålig och cynisk. Hur mycket är mitt eget verk?

Jag är orolig över att människan glömmer bort det viktiga och fokuserar på resultat som skapar klyftor i samhällen. Jag är orolig för det som faktiskt betyder något tappar allt mer värde och istället kryper det in inhumana- och kortsiktiga lösningar. Större avstånd skapas mellan människor och grupper av människor. Samhällsklasserna blir tydligare. En ännu mer signifikant "vi" och "dom" känsla uppenbarar sig. Klyftorna ökar i vilka som får tillgång till kunskap, sanning och propaganda blir en klassfråga. Vi hamnar i en allt mer komplicerad livstillvaro. Mer förvirring råder. Eller är det bara jag som är förvirrad?

Så tänker jag igen, och blir påmind, om min bedrövlighet över att inte fånga chansen och möjligheten. Över min bristande engagemang och handlingskraft. Min chans till livet, vad gör den för nytta om jag inte tar den? Vad är jag för människa som står i "kö" och väntar? Bara låta livskraften långsamt sippra ur. Som ett slag i magen kommer jag på mig själv hur glad och livskraftig jag är, på att hålla leendet uppe, skratta och umgås och prata om djupa och filosofiska ämnen. Hur intressant och intresserad jag är av att påverka människor till positiva förändringar genom skrivandet och samtal. Varför jag älskar att uttrycka mig och låta det få plats i mitt liv. Låta det vara styrande. Det behöver kanske vara så att skrivandet ska vara min katalysator, drivkraft och bränsle till framtiden. Till att skövla bort förbittring och pessimism. Skrivande kan ju faktiskt vara det jag behöver för att vända denna föreställning jag har, denna ogynnsamma perspektiv. Min terapeutiska metod och verktyg kanske är skrivandet. Jag vänder mig bort till skrivandet i hopp om förbättring och ljus. Min röst. Min kamp.

// 260223