Tankar och reflektioner inför repetitionsutbildning

I början av augusti damp det ner ett brev i brevlådan adresserat till mig med pliktverket som avsändare. Inte den blekaste vad det kunde handla om så brevet öppnades med ett stort intresse över innehållet. Till min överraskning hade jag blivit kallad till en repetitionsvecka som närskyddssoldat på Skaraborgs Regemente P4 i Skövde, med utbildningsstart slutet av november. Med bakgrund av att jag gjorde värnplikten för 16 år sedan – såg jag inte detta komma överhuvudtaget.

Funderade inte särskilt länge innan jag landa i att jag vill och behöver genomföra repetitionsutbildningen av flera skäl. För det första ser jag det som en möjlighet att utsätta mig själv för nya miljöer och utmaningar och komma ut på andra sidan med helt nya erfarenheter. Möjligheten som nu uppenbarar sig får jag ändå kategoriseras som ytterst ovanlig och sällan skådat för gemene person och det vill jag inte låta glida förbi mig. För det andra ser jag det som en skyldighet och plikt att ta mig an denna möjlighet. Dels för att jag kommit till insikten att jag för evigt kommer vilja ge tillbaka till landet jag vuxit upp i och de förutsättningar jag och min familj fått att starta ett nytt liv när vi i slutet av 80-talet anlände som flyktingar, dels för att jag känner det som min skyldighet att skydda och försvara de mänskliga rättigheterna. I synnerhet skulle färdigheterna och kompetenserna som är tänkta att repeteras komma väl till hands om ifall ett krigsutbrott i Sverige skulle bli aktualiserat. Vidare ser jag denna möjlighet som en chans jag verkligen måste ta för det finns en stor lockelse och dragningskraft i att utforska och utsätta mig själv för psykologiska, fysiska och de socialt ansträngda miljöer – allt för att växa och förstå omgivningens påverkan i en större kontext. Jag menar, alla frågor om hierarkier, samarbete, makt, strukturer, ledarskap – jag undrar hur jag kommer se på dessa aspekter med mina nutida ögon när jag samtidigt tittar tillbaka på min första försvarsmaktserfarenhet när jag genomförde lumpen för 16 år sedan. Jag ser en stor potential till lärdom i allt som kan utvinnas av denna kommande erfarenhet under en veckas tid.

Imorgon bär det alltså slutligen av mot Skaraborgs regemente P4 i Skövde. Det ska bli en intressant upplevelse och vistelse i en miljö som skiljer sig helt och hållet från vardagen i övrigt. Kan inte låta bli att fundera över alla som blir kallade till repetitionsutbildningen, hur deras välmående och hälsoform har för status och hur gemene man kommer tackla de fysiska och psykiska utmaningar som väntar (vilket jag förutsätter kommer ingå i mer eller mindre utsträckning). Jag menar, det är inte självklart att alla rakt av kommer köpa den tillvägagångssätt och struktur som försvarsmaktens utbildning utgår ifrån. Det är inte alls självklart på något vis. Oavsett vad så är jag fascinerad och antar utmaningen som väntar. Att det sedan dessutom visar sig att en mycket god vän till mig, som jag träffade och lärde känna i lumpen för 16 år sedan, också är kallad till repetitionsutbildningen gör inte saken sämre.

Summering av Chrisopher R. Brownings "Helt vanliga män" från 1992

 Hur långt är vi villiga att gå?

Helt vanliga män, skriven av Christopher R. Browning år 1992, paralyserar mig. Orden jag vill uttrycka har inte räckvidd nog. Paradoxalt nog är det just orden, beskrivningarna, skildringen, verklighetens sanna natur i allt det (o)mänskliga som väcker anstöt och gör så ryggraden kröker sig vid läsning. För hur gör man verkligheten rättvisa, hur visar man sanningen sitt rätta ansikte i något så osmakligt och ryggradslöst som Nazitysklands visionära dröm i att skapa ett tredje rike fritt från judar. Allt i jakt på att förverkliga sin snedvridna ideologi. Den propaganda, indoktrinering och antisemitism som låtit underbyggas och drivas på bakom kulisserna ända tills dess rätta ansikte visat sig, visar i mångt den villighet och utsträckning människor kan tillfoga sig för en auktoritet. Här uppdagas även den längd människor är villiga att gå i försök nå ett gemensamt mål, med ”rätta” förutsättningar till hands. Detta är bara ett av många historiska inslag som påvisar denna strävan och kamp att bli kallblodiga mördare för något ”större”.

Det är det här som historikern och professorn Christopher R. Browning skildrar i sin bok: fasansfulla verklighet och händelser i det som vi aldrig får glömma från andra världskriget. Trovärdig rekonstruering av den inre dynamiken hos Nazitysklands reservpolisbataljon 101 presenteras, som berör djupt och länge. Med utgångspunkt i cirka 125 utförliga vittnesmål som Browning studerat, och studerandet av förhörsprotokoll från 210 man (ur en nära 500 man fulltalig styrka) inom RPB 101, från den cirka 10 år långa rättegångsutredningen (1962-1972), gick det att uppvisa ett representativt urval. Med bakgrund av det gick det att finna statistiskt tillförlitliga svar vad gäller ålder, medlemskap i partiet och SS samt social bakgrund. Allt går att skildra och läsa mer om i boken, som både nyanserar och problematiserar människans beteende och beslut i givna situationer. 

De sociala och psykologiska krafters överhand

Vad som fångar min uppmärksamhet allra starkast och griper tag i min mage, vrider den invärtes 10 varv, och lämnar mig med en förfrusen känsla, är den villighet att följa leden och spela ut sin ”roll” ända ut till fingerspetsen, trots medvetenhet, obehag och moral för vad som är rätt och fel. Människans kapacitet att följa auktoritet; psykologiska elements övertag på individ, grupp och kollektiv; tendenser och benägenhet att åsidosätta sin moral under särskilda premisser; grupptryck och samhörighetens verkan på individen och mycket mer, är alla beteenden som uppvisar hur starkt påverkade och pådrivna vi är av sociala och psykologiska krafter. Jag menar, att helt vanliga män utan någon militär bakgrund – för gamla för att kallas in till militärtjänst – ”frivilligt” trycker på avtryckaren ger av bara tanken blodsmak i munnen, trots flertalet möjligheter att dra sig undan avrättningsaktionerna som de deltog i. När det blir uppenbart att förövarna i RPB 101 inte alls är fanatiska nazister med horn, blodtörstiga, och mördarsuktande viljor, utan människor i den många gånger helt "vanliga" betydelsen, går det in hos mig hur banalt och trivialt det slutligen utspelade sig för deltagarna när de ingått och utfört flertalet massmord. I allt detta fasansfulla och hänsynslösa växer det i mig en stor fascination och intresse att lära mig mer om vad i människan som får en att överge alla varningsflaggor, förbise alla omoraliska handlanden och därmed rättfärdiga och motivera de egna handlingarna. 

Utan att gå in på djupet så vill jag tipsa om betydelsefulla experiment som studerar människans beteende som författaren lyfter fram och använder sig av i sina försök att förklara varför RPB 101 var beredda att systematiskt mörda oskyldiga och delta i massmördandet. Framförallt är det två experiment som ger viktiga insikter i mänskligt beteende i förhållande till auktoriteter och att fullfölja sin givna roll. Dessa är The Stanford Experiment, utförd av psykologiprofessorn Philip Zimbardo, och The Milgram experiment, utförd av psykologiprofessorn Stanley Milgram. Väl värt att slänga en blick på. Detta eftersom experimenten tydligt förklarar hur olika påtryckningar och ”externa” krafter kan ”tvinga” fram ett visst beteenden när auktoriteter, roller, ramverk och givna premisser presenterar och gifter sig. 

 

Medvetenhet och självrannsakan

Jag tar med mig mycket av Helt vanliga män i det att den gestaltar, söker förklaringar och är evidensbaserad utifrån de många vittnesmålen och förhörsprotokollen som finns bevarade från 2:a världskrigets 101 reservpolisbataljon. Med trovärdiga rekonstrueringar och skildringar som kan förklara de sociala interaktionerna och den inre dynamiken som utspelade sig inom bataljonen, begriper jag – men samtidigt inte – hur vi som helt vanliga människor kan få för oss att att kallblodigt mörda kvinnor, barn och marginaliserade grupper, och hur en sådan djup inrotad indoktrinering kan få sådan fäste i människors psyken, moral och vidare tar sig uttryck i hänsynslösa systematiska folkmord. Vad mer tar jag vidare med mig vetskapen och medvetenheten om vilka krafter de sociala och psykologiska aspekterna av att tillhöra en gemenskap och känna samhörighet kan anspela på människors motiv och handlingar. Det blir så uppenbart, så svart och vitt, att vi som sociala varelser är kapabla att genomföra något som vi i sista hand hoppas enbart ska förbli till en fantasi och inte övergå till en verklighet. Jag brukar tänka, och påminner gärna mig själv om följande: kan jag tänka tanken är jag också kapabel att genomföra tanken – för varför skulle vi annars kunna tänka tanken ens från första början? Allt för att inte underminera och underskatta de handlingar jag som individ och människa är kapabel till. För om den dagen någonsin skulle bli till verklighet är det en nödvändighet att stå grundad och fast i den moraliska kompassen och inte överge den. För om jag tappar greppet och hamnar i klorna på en större kraft som osar indoktrinering, propaganda, omoraliska värderingar och allt som kan påverka mitt bidragande till en orättvis och omänskligt handlande. Skulle det hända, då är allt förlorat. Det är en sak som är säkert!  

Bilal, 19 nov 2022

Flödesskrivning: En läsvärd upplevelse om träning - fortsättning på föregående flödesskrivning

 

Sist pratade jag om kultur och vilken betydelse den har i våran samtid och samhälle, och varför ämnet kultur är särskilt intressant för mig. Nu har det blivit dags för mig att gå igenom mitt andra stora intresse som är träning. Det blir en annan take på det då den träning jag syftar på och talar om omfattar den fysiska aktiviteten och även senare de psykologiska och sociala effekterna det kan medföra. Häng med!

Träning är ett intresseområde som upptagit oändligt mycket tid hos mig, både som ungdom när jag spelade fotboll som besatt – om inte på fotbollsplanen så på gården och gatan, och som vuxen med Crossfit som jag snabbt blev frälst av.

Som 8-åring började jag spela för en fotbollsförening tillika min moderklubb IFK Klagshamn. Snabbspola cirka 21 år senare och året 2017 och vi kommer till året som jag valde att ta av mig skorna och ställa de på hyllan en sista gång. Då var jag 29 år och hade spelat aktivt mer eller mindre under alla dessa år.

Man kan fråga sig vad träning har haft för betydelse för just mig? Vad jag vet är att den varit som en sorts tillhygge, det har vässat min kropp och gjort den användbar i föreställningar jag aldrig skulle ens komma på. Träning har skapat och format mitt liv och min kropp under alla dessa år, så till den grad att det har blivit en förlängning av min kropp. Utan träning i någon form har jag därför alltid känt mig tom och vilsen vilket också var varför jag, efter ha valt att lägga av med fotbollen för ”första” gången 2013, hittade till en ny träningsform kallad Crossfit. Där fanns den eminenta gemenskapen och samhörigheten jag så länge tagit för vana att ha genom fotbollen. Nu fanns den i en ny skepnad och form genom den funktionella träningen som Crossfit är till innehåll och form.

Med Crossfit uppstod en ny hunger, driv och utmaningar som väntade på mig. Crossfit hjälpte mig upptäcka vad min kropp var kapabel till och wow vad häpnadsväckande upptäckter jag gjorde. Plötsligt fann jag min kropp användbar från tå till topp. Kunde hoppa extremt högt, lärde mig hänga, svinga och utföra olika avancerade rörelser i olika former på riggar och romerska ringar. Plötsligt kunde jag, med betoning på mycket tålamod och övning bakom, gå på händerna, göra komplexa lyft i tyngdlyftning, med kontroll bära ansenlig vikt ovanför huvudet och mycket mer. Bakom mycket av det som möjliggjorde ovanstående var en stark gemenskap och trivsel i form av community. Utan det hade jag sannolikt inte fått erfara alla dessa år och lärdomar av personlig utveckling och fantastiska minnen.

Så, vad är det jag säger och varför betonar jag fotbollen och Crossfiten så pass mycket? Vad finns mellan raderna egentligen? Vad jag vill få sagt är att gemenskap, disciplin och att ha mål är betydelsefulla element som är gemensamma i mina erfarenheter av ihållande träningsformer. Utan gemenskap, disciplin och mål att sträva efter hade jag inte kunnat utvecklas i den grad och omfattning som jag gjorde. Utan all den gemenskap som funnits hade jag sannolikt saknat lust och motivation till att regelbundet komma tillbaka till träningen och fått ta del av alla vänskaper, lärdomar och utveckling. Utan disciplin hade jag inte tagit mig igenom alla ”tråkiga” timmar av nötande och repeterande utan att se någon resultat. Utan mål hade jag varken kunnat visualisera framåt eller känt att jag jagat något som är framför mig. Tillsammans är gemenskap, disciplin och mål otroligt viktiga element och därför alltid värt att se till att försöka lägga in i allt du gör, oberoende om det är träning eller övriga intressen. För det ger dig i alla dagar en bättre utgångspunkt i din träning och i förlängningen ditt välbefinnande och välmående.

Sluta inte utmana dig fysiskt och sök en gemenskap att vara del av, det är så otroligt viktigt i många aspekter av livet. Kroppen, sinnet och själen behöver disciplin att luta sig mot. Motivation som agerar ånglok. Gemenskap att känna tillhörighet till. Mål att visualisera och jaga. Hitta ditt och rid på vågen av krafter som hjälper dig framåt mot positiva förändringar.