Min kamp, skriven av Karl Ove Knausgård, är nu färdigläst efter dryga 3 månader. En bok som överhängande varit otroligt intressant och gripande men även stundtals lämnat mig med en stark känsla av långrandighet. Det är även en andra bok jag blivit rekommenderad av en otroligt fin kollega, så stort tack Ola. Öken av J.M.G Le Clezio och nu Min Kamp. Mer om bokens innehåll och vilka intryck den lämnar mig med följer nedan.
Vart börjar jag? I helhet kanske, och jobbar mig neråt, inåt, smalnar av. Är det det ens det jag vill? Vi ser efter vart det landar.
Min Kamp är en bok där Karl Ove Knausgård skildrar relationer, fenomen, tankar och perioder från livets olika skeden, som exempelvis tidig barndom, äldre tonåren, gymnasietiden, ung vuxen, vuxen och sin faders uppgörelse. Han färgsätter livet och befäster uttrycket att livet minsann är rena rama bergochdalbanan. Förresten, om det inte framgått så är Min Kamp en självbiografi. Nu vet du.
Min Kamp är mycket. Den är livfull, sårbar, obehaglig, ärlig, avskalad, djup, filosofisk. Författaren Karl Ove Knausgård målar med penslar och färglägger canvastavlan till något fullständigt abstrakt och realistiskt. Det är precis så. Han sätter ord och meningar på hur en barndom och uppväxt kan te sig med en far som upplevs kall, avståndstagande, oengagerad, men som ändå tycks ha ett grepp som inte med lätthet avlägsnas. Han sätter ord på ett fenomenalt sätt kring döden och livet, och hur saker i livet kan utvecklas och skapa mening. Sätter ord på tillkortakommanden och destruktivitet, på komplexa trådar och fenomen som uppvisar sig genom livets triviala vardag. Den som ser och tittar noggrant kommer finna magiska stunder är vad jag vill säga, för det är också något jag tycker mig se Karl Ove utmärkt exemplifiera. Han ser det mest alldagliga: en gata, person, beteende eller ett föremål och associationerna och tankemönstren drar iväg på en resa som vi får följa med på. Några gånger drar han iväg med detaljerna för långt för min smak, och då är jag ändå relativt tålmodig och intresserad av att komma fram på andra "sidan" av kaninhålet. Då kanske ni också förstår hur elastiskt snöret. Något oklart om den liknelsen gick hem.
Det jag fastna för allra mest, och även paradoxalt ville slippa emellanåt, var det faktum att författaren kunde behandla en händelse och beskriva den på det mest abstrakta och filosofiska viset någonsin, och handlingen kunde därmed helt stanna upp. Jag fascineras av detta. Lagren och all dess djup som kan ta sig upp till ytan när det sätts ord på ett fenomen som döden; ett tabubelagt ämne som egentligen är det mest naturliga och enda säkerhet livet kan ge oss. En annan sak jag fastna särskilt för var Karl Oves relation till sin far. Den många gånger avskyvärda och starka känsla av avvisande som fadern kunde uppvisa gentemot Karl Ove. Kan relatera. Kanske därför det fångar min uppmärksamhet lite extra.
Om jag ska runda av. Min Kamp är en bergochdalbana av berättande och skildrande med sårbarhet i förarsätet. En poetisk och filosofisk skildring av livet, utmaningarna och de där ögonblicken som kan få himlatäckets avstånd att verka vara nåbar med en endast en handuppräckning. Så detaljerat och så noggrant kan gestaltningarna bli. Med andra ord: beredd dig på många olika typer av djupdykningar ifall du beslutar att hålla boken i din hand.
Härnäst tar John Steinbecks klassiker Vredens Druvor vid.
Juli 2023
