Summering: Brott & Straff och kommande läsning

En av mina måste-läsa-böcker är nu färdigläst. Fjodor Dostojevskijs Brott & Straff – en av de tidigare utgåvorna – har upptagit min läsaruppmärksamhet i drygt två månader och jag kan alltså numera bocka för den ur min lista. Fick inte fullfölja kapitelreflektionerna ända ut då jag inte kunde bärga mig från att läsa vidare bokens sluttamp när jag var på semester så det fick bli på detta viset.

Jag har ingen direkt erfarenhet eller kunskap om Dostojevskijs författarskap och historia mer än att denne var av betydelse för litteraturen. Det är något har jag läst till mig och fått höra av andra som läst hans olika verk. Så att ge sig i kast med Brott & Straff blev en resa och det är ytterst fascinerande och beundransvärt hur Dostojevskij kan skildra och gestalta konflikter och ett kallblodigt brott så väl. Och samtidigt gestalta och skildra 1800-talets kalla och oförlåtliga Ryssland. Nu känns det nämligen, om så bara för en skvätt, som om jag fått ”smaka” på verklighetens natur som människorna fått uppleva i det forna Ryssland.

Boken är inte lättläst på något vis men det bör inte heller hindra eller avskräcka. Jag menar, ’terminologin’ och metoderna författaren använder för att gestalta och måla beskrivningar och känslor på gör man sig relativt fort bekant med. Hur berättelsen skildras på kommer man med andra ord in i. Om än inte omgående så är det värt all tålamod det kan tänkas pröva hos en.

Det som jag kanske allra mest noterar är, utöver det svårlästa språket, är hur skildringen utspelas för brottsförövaren – huvudkaraktären, vars brott som begås är av ett kallblodigt karaktär. Jag syftar på den skildring författaren tar läsaren igenom med alla de väl beskrivna och målande scenarierna som utspelar sig. Både rent fysiskt hos karaktärerna och alla som berörs av det i skildringen, men även de tankeprocesser huvudkaraktär och bikaraktärer går igenom. Det blir så målande och gripande när frågor om moral gör sig uppenbart tydliga att man blir en medresenär i en mental berg- och dalbana, och det går inte att undvika den skiftande känslo- och sinnesstämningen läsaren tas igenom. Frågor om: rätt och fel, existentiella frågor, om sanning, religion och människans psyke tar stor plats och är en röd tråd i boken. Även en kritik mot forna Ryssland och dess statsstyrning lyses igenom.

Hur 1800-talets Ryssland skildrades är slående och oundvikligt deppigt och tragiskt, med all cynism och hopplöshet inför framtiden. Hur människor så tydligt delades in i klasser och förutsättningar som lades fram till följd av det. Hur korruption kröp in i stora delar av samhället och det styrande, och hur kontakter betydde allt för framgång och hur elände och lidande fanns endast ett stenkast bort.

Brott & Straff tar upp ett dussintals ämnen att belysa och analysera med olika glasögon om man önskar. Den väcker som nämnt många frågor, moraliska, filosofiska och existentiella sådana. Den väcker intressanta följdfrågor och en nyfikenhet hos mig om hur, och varför mänskligheten kan te sig på ett visst sätt. Om fattigdom, makt, roller, auktoritet och jämlikhet/jämställdhet. Tankarna är bara i sin linda och det finns många trådar att undersöka vidare och väcka min nyfikenhet med för vidare fördjupning.

Fjodor Dostojevskijs Brott & Straff är en läsning som påverkar och fångar en i en känslostorm av smärtsamma frågor om livet och om rätt och fel. Är du redo att läsa en klassiker och ännu inte läst Brott & Straff och inte räds mörka och dystopiska miljöer så kan du dra en lättnadens suck (misstänker en paradoxal och knepig förfrågan att ta in för den som favoriserar feelgood-böcker) för du kan sluta leta. Brott & Straff är precis den bok du letat efter.

Från en författare av rang ger jag mig inom kort i kast, med kännedomen som kommit fatt mig via nätet och Jordan B. Petersons ”måste-läsa-lista”, med en annan klassiker vid namn 1984, skriven av George Orwell 1949. Det sägs att 1984 har stora likheter med dagens samtid vad gäller bevakningssamhället och den inskränkning den kan tänkas göra på människans integritet. Det blir synnerligt intressant att ge sig i kast med boken, särskilt eftersom den blev skriven i mitten av 1900-talet.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 5, kap 5

Avslutande kapitel på del 5 av Brott & Straff. 

Mycket som händer men gud vilken desperat, förtvivlad och sjuk moder som tvingar till barnen att dansa mitt ute på gatan, och dessutom slå barnen när hon anser de inte gör det tillräckligt väl eller förstår mammans instruktioner. Och under all denna tid skrika, påpeka, gråta och förtvivlad instruera barnen om det ena och andra. Hon har förlorat det, men hon är fullständigt säker och övertygad om att ädla människor som hennes man och hennes far känt kommer komma till undsättning när de ser familjen och dess åtlöje och förödmjukelse som de behöver utstå. Hon övertygar sig själv om detta, att när de där ädla och nobla människorna ser hur illa ställt de har det, som behöver tigga, dansa och uppträda mitt på gatan, hur skamligt och banalt det är och vilka medel de behövt ta till, att de kommer bli ”räddade”. Så till den grad att hon utsätter barnen för hemskheter och disciplinära åtgärder som är alldeles kallsinniga och oacceptabla.

Men sättet som det sker på, är det absolut svåraste att begripa sig på. Hur mamman har alldeles tappat det och i ren desperation tar till barnen som medel för att uppnå ett visst syfte. Å andra sidan, hon är sjuk och är inte i sina fulla sinnesbruk så man kan ganska övertygande säga att det inte är en frisk person som behandlar sina barn på det sättet, hur illa ställt det än är, eller? När hoppet och tron är det enda som är kvar, och all förnuft och logik flytt fältet långt tidigare, kan väl en människa ta till de mest nödvändiga medel för att harkla sig fast vid den lilla uns av hopp som är kvar. Nästan instinktivt, eller? Vad skulle du göra, om du var i en situation där allt hopp och alla rationella möjligheter och alternativ till räddning inte längre finns att nå? Skulle du ta till det otänkbara, det du inte ens tänkt tanken på en enda gång för du har aldrig hamnat i den sitsen eller aldrig tidigare blivit så utpressad och stressad för att ens tänka tanken?

Det är berörande och svårt att begripa sig på helt och hållet mamman kunde utsätta barnen för ovanstående. Samtidigt vill jag hävda en förståelse för det ogripbara och hur ens inre demoner kan få överhanden när alla andra alternativ redan är uttömda, när inga fler verktyg finns till hands att pröva. Om det så är 1800-talet eller nutid, så finns det alltid när det kommer till kritan, en psykologisk sida – ett alter ego – en inre demon hos oss alla som kan få en människa att utöva fasansfulla handlingar. Det är bara att titta på den mänskliga historian så behöver man inte leta särskilt noga och länge...

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 5, kap 4

En upplösning som heter duga, när huvudkaraktären äntligen avslöjar det förlösande och nu lär en ny upptrappning ske av något slag, där omgivningen och rättvisan ska skipas. Det är min övertygelse efter kapitlets huvudsakliga förlösning i att huvudkaraktären avslöjar DET.

Fick vid ett tillfälle gåshud när ett passage lästes igenom, när huvudkaraktären berättar om saken och får tillbaka ett svar och replik som tar bort så mycket last och tyngd från honom. Någonting hände i det ögonblicket som fick mig att känna så otroligt mycket lättnad å huvudkaraktärens vägnar.

Jag noterar en annan sak, hur gud och en övertygelse om en större ting kommer in, när karaktärer står vid vägens brant och hopplöshet är det absolut enda som klänger sig fast, vid helvetesportens entré. Det är som att en övertygelse ingjuter ett tomt själ som håller på att ruineras, och att detta är ett kriterium som behöver uppstå för att ’gud’ eller motsvarande religiöst övertygelse ska kunna hänföra och uppenbara sig. Då förvandlas en människa och nytt hopp kan börja verka och göra sitt i berörd människas fortgång. Detta tycktes jag mig se ske i kapitlet.

Det sker så mycket existentiella frågor, så mycket konflikter och sinnesförändringar hos framförallt huvudkaraktären som vi får följa om vad som är rätt och fel. Förtjänar huvudkaraktären fler chanser, finns det en upprättelse, hur ska han försonas och förlikas med begått brott osv. Det uppenbarar sig och gestaltas på ett utomordentligt väl sätt och det är något författaren framgångsrikt lyckats med. Hur denne lyckats med det är över min förmåga att besvara. Än dock är det säkert att det är ett mästerverk. Otroligt häftigt och det är beundransvärt vad Fjodor Dostojevskij lyckats åstadkomma och hur han påverkat hela litteraturvärlden och samhällen med sitt författarskap. 

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 5, kap 3

Så spännande, så intressant. Det är så bra att jag vill bara läsa och läsa och fortsätta tills aldrig blir verklighet. Hur det hela utspela sig, hur mannen som skulle gifta sig med huvudkaraktärens dotter övertygar hela mobben om sin historia som är så välpolerad (inför okritiska och oförmögna människor ska sägas, samt vem vill och vågar sätta sig emot en advokat och en högt aktad företagare som boken utspelar sig i?) och när det kommer en oplanerad motsättning som ändrar ursprungliga utgången, och dessutom när huvudkaraktären ger sig in i leken, ja då blir spänningen olidlig och underbart förgiftande.

Jag hade på känn att huvudkaraktären skulle ge sig in i leken, det fanns hintar här och var och det blev ännu mer tydligt när bikaraktären gav sig på mannen att huvudkaraktären skulle backa upp denne och få honom på fall. Det kom inte som en överraskning.

När en mobb väl valt sida och blivit övertygade och det inte går att ändra på dem, då är den kraften som kommer från en kollektiv så stark och övertygande att till och med en högt aktad företagare och advokat kommer att bli rädd, trots sina tricks och ess som denne har i sin rockärm.

Finner det intressant och spännande att boken nu är i ett skede där man får ta del av historier och tankar än mer från andra än utöver huvudkaraktären. Djupet och dimensionerna av informationskällor blir desto större och fler och det ger mig fler tankar och scenarion i huvudet att tänka igenom. Jag trivs i det och omfamnar bokens fortgång från de senaste kapitlen som varit. Det är som att författaren har satt huvudkaraktären i en liten bakgrundsroll ett tag och vi har fått träda in i andra roller som trätt fram istället och delat med sig av sina berättelser och tankar. Det fungerar utomordentligt bra på mig ska sägas.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 5, kap 2

Att den där änkan är så nedlåtande, mot typ alla som hon inte känner väl och favoriserar, och i det höjer upp sig till skyarna som en fullständig och mer ädel människa än övriga är så slående och självklart när jag läste igenom kapitlet. Det visar hon i sina repliker där hon pekar med hela handen om vilka många brister andra i rummet har, medan hon lyfter upp sig själv som ett helgon.

Det är intressant att ändå se hur änkan ändå är så genomslagskraftig i sitt agerande och i sina utlåtande. Det är som att hon har fått ”betala priset” och priset som hon fått betala, för att som kvinna få sin röst hörd och bli lyssnad på under 1800-talet, är att ta plats och inte låta sig bli nedvärderad eller ta åt sig åt från kommentarer som är ämnade att sätta henne på plats. Jag tror att hon formades så mycket att hon förkroppsligade att nedvärdera andra, framförallt män, som konsekvens av att utsättas av mäns makt och kontroll på samhällen (hon är en spegelbild av vad hon själv fått utstå). Priset hon fått betala för att bli den hon är, är också samtidigt att hon har lidit en ofantlig mängd och gått igenom hemska tragedier, trauman och orättvisor.

Under hela scenen, gravölet, så noterar jag hur huvudkaraktären närvarar men säger inte ett ord och istället bara observerar precis all som utspelar sig. Han är ute efter något. Han är nog inte riktigt säker på vad själv än men det är ändå viktigt för honom att närvara. I synnerhet för den sorgen han känner för den avlidne mannen men även det han känner för hans dotter. Sen att mannen som huvudkaraktärens dotter skulle gifta sig med kommer till gravölet alldeles i slutet av kapitlet, gör det hela ännu mer spännande. Jag ser fram emot att se hur, för jag tror att huvudkaraktären och mannen kommer att råka ut för en konflikt som kommer påverka och styra riktningen i handlingen på ett eller annat sätt.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 5, kap 1

En annorlunda kapitel där jag reflekterar kring att vi får följa en ”annan” sida genom att ta del av en annan ”parduett”, dvs Luzjin/Lebeziatnikov istället för den klassiska huvudkaraktärs-duetten Raskolnikov/Razumichin.

Ett mycket visionärt och intressant dialog Luzjin och Lebeziatnikov emellan där de är varandras motsatser och kontraster på ett ypperligt sätt. Det framgår att det kom att handla om ett ideal som lyfts fram, en tro om ett paradigmskifte inom en inte så avlägsen framtid från Lebeziatnikov håll. Han presenterar sin kamp och sitt ideal och ser framför sig framtiden där Ryssland närmar sig ett moderniserat och öppet samhälle fritt att välja från religion och guds ande insipprande i varenda hushåll och tankesfär hos människorna. Det presenteras på ett tydligt sett och kontrasterar sig väldigt starkt hos sin motpart Luzjin som ofta gör narr och hånfullt skrattar åt Lebeziatnikov visionära framtidstro- och strävan och fyller i med motsträviga teser och argument om varför visionen inte kommer att uppfyllas och bli till verklighet.  

Förstår alldeles riktigt att Luzjin har något i kikarn. Jag kan knappt bärga mig och se hur det kan tänkas utveckla sig framöver. 

Dessvärre blev kapitlet i övrigt svårt att begripa och jag är rätt säker på att jag inte tagit in alla detaljer som fanns att ta in. Svårt kapitel helt enkelt med mycket komplicerade skeenden och resonerande. Förhoppningsvis drabbar det inte på något sätt det fortsatta läsningen något märkvärdigt.    

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 4, kap 6

Denna upplösning som uppvisades, med intriger, oupplösta frågor, kamp med intressen som skiftar och rör sig dynamiskt och levande, denna soppa som går att skönja, ja allt är fascinerande, rörande och minst sagt outhärdligt spännande. Jag blir tokig av att inte veta mer just nu och vill bara sitta och sträckläsa allt, vilket tyvärr inte lämpar sig för mig just nu.

Vad jag inte blir klok på är vad det var för typ av överraskning som poliskommissarien EGENTLIGEN hade tänkt, vad var själva målet med det så att säga? Var det på något sätt att få huvudkaraktären att tappa fattningen ännu mer – var det det som var målet i sig och själva överraskning. Tänkte poliskommissarien att överraskningen var det som skulle få det att tippa över hos huvudkaraktären?

Det som är anmärkningsvärt (denna vara är inte direkt sällsam i boken) var det faktum att rannsakningsdomaren (tidigare benämning som poliskommissarie) betedde sig sjukt oklart i sin roll som polis, då denne ofta går utanför sin roll och det blir svårt att veta hur mycket av det är formalitet och icke formalitet – vart går gränsen – blir ytterst intressant att fråga sig. Metoderna som han använder för att försöka locka in huvudkaraktären till sitt spindelnät är av ytterst frågande karaktär och det blir till synes uppenbart vilken maktaspekt som utspelar sig däremellan. Går inte att undvika diskrepansen mellan huvudkaraktären och poliskommissarien, vilket i sig bör vara naturligt eftersom de innehar helt olika roller: misstänkt förövare kontra rannsakningsdomare.

Vad är rannsakningsdomarens syfte i detta, vill han sätta dit huvudkaraktären, vill han lära honom något, vill han få huvudkaraktären att inse något som ännu inte har blivit uppenbart för mig? Det är uppenbart att rannsakningsdomaren är hiskeligt intresserad av huvudkaraktären och det är jag också, kanske kan det vara av den enkla anledningen att han är just det: intressant karaktär, personlighet och väl utvecklade sociala kompetenser – när han inte är helt ur balans d.v.s. 

För att knyta till kapitlet, så är det skönt att få det ur kartan vem denna okända man äntligen är. Hans bekännande, och sedermera ursäkt för att han misstänkliggjort huvudkaraktären som en mycket elak och illsinnig person, tar en del huvudbry bort från huvudkaraktären. Tvärtom, så är det mycket till hjälp och det känns väldigt intressant att notera och upptäcka hur huvudkaraktären kommer använda det till sin fördel i spelet – psykologiska spelet – framöver gentemot rannsakningsdomaren.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 4, kap 5

Det där sticker man inte under stolen med. Vilken upplösning, vilken psykologisk batalj mellan huvudkaraktären och poliskommissarie. Det slår mig vilken riktig intellektuell och listig poliskommissarie huvudkaraktären har att göra med. Och sättet hur förtegen Raskolnikov till en början var, innan det gick upp över honom, utspelar sig med en sådan dramatik och välutformade dialoger karaktärerna emellan att jag inte kan låtas bli bli omsvept och indragen i känslorna och atmosfären.

En reflektion som når mig är denne att huvudkaraktären försöker ända ut i det sista förbli tyst och smita undan, eller åtminstone om denne ges möjligheten, förbli fri i den bemärkelsen att han inte blir ertappad. När han inser att han blir spelad rakt ut i fällan och, enligt min uppelvelse, inte längre orkar spela spelet, och då istället försöker visa sitt rätta jag och erkänna allt; och inte bli betrodd på. Det måste göra otroligt ont psykologiskt, och jag förstår, och kan i en mental ansträngning föreställa mig, lidandet och smärtan som åsamkar en, när en institution som polisen ska upprätthållas som ”lagens förlängda arm” inte ger en det skydd en kan förväntas få på ett rättvist och humant sätt. 

Jag ägnar tankar åt känslan, hopplösheten och förtvivlan som en person kan känna och uppleva, när denne har syndat och vill erkänna synden, men inte får det erkännandet – som i förlängningen är det sista ropet efter hopp och överlevnad – rent psykologiskt att hålla sig kvar med livet i behåll. Det känns som att ens psyke är det sista som kan hålla en i skinnet och i ens fulla sinnesbruk, och när psyket håller på att fallera och vill ta tag i det sista strået av hopp, och lever på den ända ut till sista andetaget, då blir snuvad på det absolut sista livbojen. Ja då vet jag inte längre hur en människa kan verka och fungera funktionellt rent psykiskt. För då är väl matchen sen länge förlorad? Spelet är över? 

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 4, kap 4

Hade mina aningar men inte trodde jag att han skulle ”välja” ut henne för att ta med sig på sitt, jag kallar det korståg. En bikaraktär som jag inte tänkt på alls, hon hade drunknat i alla intriger och konflikter och övrig spännande förlopp som författaren tagit mig igenom. Såg jag inte komma.

Det finns något ädelt och nobelt i vad som går igenom huvudkaraktären och hans tankegångar som vi får skildrade för oss. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Det märks också hur huvudkaraktären vägrar kuva sig för religionen och det starka järngrepp kyrkan har över det kollektiva medvetandet under 1800-talets- mitt- och slut.

Det är intressant att se hur handlingen kommer fortlöpa härifrån. I synnerhet nu när huvudkaraktären tycks nu ha ”släppt” på alla gängse normer och konventioner som på mer eller mindre sätt fångar in det förutsägbara beteenden människan generellt utgår ifrån i sina fortlöpande vanliga liv. Allt som kallas förnuft och rationellt- när det tas bort från ekvationerna – vad återstår då? Och hur kommer det att visa sig i handlingar och beteenden?

Det finns något större i detta som författaren förträffligt medvetet planterar in i huvudkaraktären och i handlingen, en typ av ifrågasättande och attityd som kanske visar på, med Dostojevskij före sin tid, den tankegods och frigörelse från religionens klor. Jag tror att det var författarens sätt att få vara kreativ och inte låta sig få sina känslor och tankar fängslade; att skriva en bok om det istället, med handlingar och resonerande över psyket och den mänskliga moralen som enda sätt att få utlopp för sin förträfflighet. Allt huvudkaraktären förespråkar och står upp för, måste ha fått dig i dåtidens samtid dödsdömd om det skulle uttryckas och presenteras öppet.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 4, kap 3

Det hände något stort, en vändpunkt kan jag skönja. Huvudkaraktären blir fast besluten om att leva vidare ostört, ifred, ensam. En uppgörelse är träffad för systern och nu, verkar det som, huvudkaraktären ser det som ett startskott. Hans ansvar och uppgift är genomfört hos familjen, han hade ett intresse att hejda ett giftermål och fick som han önskat efter stor dramatik.

Samtidigt tror jag numera att även Razumichin vet vad det handlar om, varför, huvudkaraktären väljer att hålla sig borta. Vad jag inte förstår är vad huvudkaraktären ska göra under tiden? Ska han ”sona” sitt brott? Lämna in sig själv?

Intressant är det hur huvudkaraktären hållit sig i bakgrunden i olika tillställningar och annat håll, något jag lagt märke till och lade märke till det i det även när situationen nådde sin klimax och eskaleringen tog vid. Kan det bero på att att han utnyttjat detta för att komma till ett säkert belsut om hur han tänker gå vidare med allt? Det är lite som att han gått på lågvarv för att mentalt förbereda sig för den stora finalen, och att det från och med nu därför blir mycket mer intensivt och allvar? Att det är nu det riktiga ”spelet” börjar? En rafflande psykologisk kamp tar nog vid nu, mer än någonsin tidigare i bokens framfart.