Det där sticker man inte under stolen med. Vilken upplösning, vilken psykologisk batalj mellan huvudkaraktären och poliskommissarie. Det slår mig vilken riktig intellektuell och listig poliskommissarie huvudkaraktären har att göra med. Och sättet hur förtegen Raskolnikov till en början var, innan det gick upp över honom, utspelar sig med en sådan dramatik och välutformade dialoger karaktärerna emellan att jag inte kan låtas bli bli omsvept och indragen i känslorna och atmosfären.
En reflektion som når mig är denne att huvudkaraktären försöker ända ut i det sista förbli tyst och smita undan, eller åtminstone om denne ges möjligheten, förbli fri i den bemärkelsen att han inte blir ertappad. När han inser att han blir spelad rakt ut i fällan och, enligt min uppelvelse, inte längre orkar spela spelet, och då istället försöker visa sitt rätta jag och erkänna allt; och inte bli betrodd på. Det måste göra otroligt ont psykologiskt, och jag förstår, och kan i en mental ansträngning föreställa mig, lidandet och smärtan som åsamkar en, när en institution som polisen ska upprätthållas som ”lagens förlängda arm” inte ger en det skydd en kan förväntas få på ett rättvist och humant sätt.
Jag ägnar tankar åt känslan, hopplösheten och förtvivlan som en person kan känna och uppleva, när denne har syndat och vill erkänna synden, men inte får det erkännandet – som i förlängningen är det sista ropet efter hopp och överlevnad – rent psykologiskt att hålla sig kvar med livet i behåll. Det känns som att ens psyke är det sista som kan hålla en i skinnet och i ens fulla sinnesbruk, och när psyket håller på att fallera och vill ta tag i det sista strået av hopp, och lever på den ända ut till sista andetaget, då blir snuvad på det absolut sista livbojen. Ja då vet jag inte längre hur en människa kan verka och fungera funktionellt rent psykiskt. För då är väl matchen sen länge förlorad? Spelet är över?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar