Avslutande kapitel på del 5 av Brott & Straff.
Mycket som händer men gud vilken desperat, förtvivlad och sjuk moder som tvingar till barnen att dansa mitt ute på gatan, och dessutom slå barnen när hon anser de inte gör det tillräckligt väl eller förstår mammans instruktioner. Och under all denna tid skrika, påpeka, gråta och förtvivlad instruera barnen om det ena och andra. Hon har förlorat det, men hon är fullständigt säker och övertygad om att ädla människor som hennes man och hennes far känt kommer komma till undsättning när de ser familjen och dess åtlöje och förödmjukelse som de behöver utstå. Hon övertygar sig själv om detta, att när de där ädla och nobla människorna ser hur illa ställt de har det, som behöver tigga, dansa och uppträda mitt på gatan, hur skamligt och banalt det är och vilka medel de behövt ta till, att de kommer bli ”räddade”. Så till den grad att hon utsätter barnen för hemskheter och disciplinära åtgärder som är alldeles kallsinniga och oacceptabla.
Men sättet som det sker på, är det absolut svåraste att begripa sig på. Hur mamman har alldeles tappat det och i ren desperation tar till barnen som medel för att uppnå ett visst syfte. Å andra sidan, hon är sjuk och är inte i sina fulla sinnesbruk så man kan ganska övertygande säga att det inte är en frisk person som behandlar sina barn på det sättet, hur illa ställt det än är, eller? När hoppet och tron är det enda som är kvar, och all förnuft och logik flytt fältet långt tidigare, kan väl en människa ta till de mest nödvändiga medel för att harkla sig fast vid den lilla uns av hopp som är kvar. Nästan instinktivt, eller? Vad skulle du göra, om du var i en situation där allt hopp och alla rationella möjligheter och alternativ till räddning inte längre finns att nå? Skulle du ta till det otänkbara, det du inte ens tänkt tanken på en enda gång för du har aldrig hamnat i den sitsen eller aldrig tidigare blivit så utpressad och stressad för att ens tänka tanken?
Det är berörande och svårt att begripa sig på helt och hållet mamman kunde utsätta barnen för ovanstående. Samtidigt vill jag hävda en förståelse för det ogripbara och hur ens inre demoner kan få överhanden när alla andra alternativ redan är uttömda, när inga fler verktyg finns till hands att pröva. Om det så är 1800-talet eller nutid, så finns det alltid när det kommer till kritan, en psykologisk sida – ett alter ego – en inre demon hos oss alla som kan få en människa att utöva fasansfulla handlingar. Det är bara att titta på den mänskliga historian så behöver man inte leta särskilt noga och länge...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar