Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 4, kap 6

Denna upplösning som uppvisades, med intriger, oupplösta frågor, kamp med intressen som skiftar och rör sig dynamiskt och levande, denna soppa som går att skönja, ja allt är fascinerande, rörande och minst sagt outhärdligt spännande. Jag blir tokig av att inte veta mer just nu och vill bara sitta och sträckläsa allt, vilket tyvärr inte lämpar sig för mig just nu.

Vad jag inte blir klok på är vad det var för typ av överraskning som poliskommissarien EGENTLIGEN hade tänkt, vad var själva målet med det så att säga? Var det på något sätt att få huvudkaraktären att tappa fattningen ännu mer – var det det som var målet i sig och själva överraskning. Tänkte poliskommissarien att överraskningen var det som skulle få det att tippa över hos huvudkaraktären?

Det som är anmärkningsvärt (denna vara är inte direkt sällsam i boken) var det faktum att rannsakningsdomaren (tidigare benämning som poliskommissarie) betedde sig sjukt oklart i sin roll som polis, då denne ofta går utanför sin roll och det blir svårt att veta hur mycket av det är formalitet och icke formalitet – vart går gränsen – blir ytterst intressant att fråga sig. Metoderna som han använder för att försöka locka in huvudkaraktären till sitt spindelnät är av ytterst frågande karaktär och det blir till synes uppenbart vilken maktaspekt som utspelar sig däremellan. Går inte att undvika diskrepansen mellan huvudkaraktären och poliskommissarien, vilket i sig bör vara naturligt eftersom de innehar helt olika roller: misstänkt förövare kontra rannsakningsdomare.

Vad är rannsakningsdomarens syfte i detta, vill han sätta dit huvudkaraktären, vill han lära honom något, vill han få huvudkaraktären att inse något som ännu inte har blivit uppenbart för mig? Det är uppenbart att rannsakningsdomaren är hiskeligt intresserad av huvudkaraktären och det är jag också, kanske kan det vara av den enkla anledningen att han är just det: intressant karaktär, personlighet och väl utvecklade sociala kompetenser – när han inte är helt ur balans d.v.s. 

För att knyta till kapitlet, så är det skönt att få det ur kartan vem denna okända man äntligen är. Hans bekännande, och sedermera ursäkt för att han misstänkliggjort huvudkaraktären som en mycket elak och illsinnig person, tar en del huvudbry bort från huvudkaraktären. Tvärtom, så är det mycket till hjälp och det känns väldigt intressant att notera och upptäcka hur huvudkaraktären kommer använda det till sin fördel i spelet – psykologiska spelet – framöver gentemot rannsakningsdomaren.