Flödesskrivning: Pennan som det mäktigaste vapnet

Jaha, flödesskrivning skulle det vara, låta pennan fatta sitt eget liv och låta dess vilja göra sig synlig, jag försöker väl det. Pennan är det mäktigaste vapnet sägs det, det vassaste svärdet på jorden. Jag är villig och benägen att hålla med för det är som att, kan du organisera dina tankar väl och dessutom formulera dig med en exceptionell precision kan du potentiellt ha makten att övertyga vem som helst. Men det räcker inte är jag orolig över - att bara ha den förmågan. Du behöver även vara en god människokännare, sätta din i andra människors skor och situationer. Du behöver ha en viss förmåga att sätta dig in i andra värld, vara mångsidig, empatisk, ha en förmåga att förstå din omgivning. Först när du kan det har pennan och den där tippen där bläcken eller kolet som lämnar blyertspennan - för att intentionellt bli till text - först då finns världen i dina händer. När man bemästrar att se in i andra människors livsupplevelser och skrivandet konst kan du - är du en riktig livsfarlig varelse - en mäktig och farlig individ som kan starta och förverkliga idéer  och strategiskt ta dig an svåra komplexa problem.

Dit vill jag ta mig. Vill utforska, göra misstag, beträda okänd terräng och obekväma situationer, tappa bort mig själv, hitta mig själv, ta två steg fram och lika många tillbaka. Jag vill tackla utmaningar för jag vill vara en människa med erfarenheter, med karaktär, med mod och integritet, med en perception och förståelse för det dolda och subtila. Jag vill bli meningsfull och användbar. Jag vill ständigt förvandlas och i det hitta lärdomar, upptäcka och se världen för vad den faktiskt är. Jag behöver göra det, gå min egen väg och känna mig modig i det. Inte låta andra utstaka den åt mig. Jag vill bli bekväm i mig själv och veta mitt mål. Måste fylla min tid på jorden med autenticitet, sanningsenligt och ärligt gentemot mig själv, mot min omgivning. För min skull, för allas skull. Möjligheterna måste jag se till att skapa för mig själv för det är inget som välkomnas fram av sig självt. Jag vill bli fullständigt levande, fullständigt fri och transcendera. Jag vill hitta den där vägen som är min, som jag själv karvat fram. Jag vill göra mig en egen skattkarta och leta efter guldet.

Kreativ skrivövning: beskriva platsen

Tog i gryningen en promenad och satte mig på en stensamling på en gräsplätt i ett mindre villaområde, uppskattningsvis 1 km från där jag bor. Syftet, förutom alla hälsofördelar att promenera en tidig morgon, är att i en kreativ övning beskriva platsen vid olika tidpunkter och se vad som uppenbarar sig för mig, vad jag ser och hur det kan tänkas skilja under olika tidpunkter. 

Det här skrev jag och texten är i sin råa format. 

Sitter på en liten stensamling med skrivhäftet stött mot mitt högra knä. Ljuden varierar med allt från fågelkvitter, cyklarnas hjul som snurrar, ett ihållande avlägset ljud som kommer från bakom villaområdet jag befinner mig vid. Jag hör barnens tjut och lekfullhet från dagiset som finns längst min sikt. Hör även fotgängarnas steg som knastrar när de går på gruset som finns på trottoaren. 

Känslan jag upplever är värme och stillhet - men sakta och säkert gör sig livet i beredskap för aktiviteter. Känslan är behag och ett mjukt välkomnande som jag blir presenterad. 

Ljuset i omgivningen skiftar vid skogssläntens avgränsning och längre in där den delvis når in, den varierar ständigt till dansen den demonstrerar till följd av vinden. Gryningen är pågående och solen lyser mot mitt ansikte när den sakta klättrar uppåt ovanför trädtopparna där den nu befinner sig. Skuggorna som skapats till följd av solen bildar en stor orkester av levande och skiftande tavla vid området av buskage och skogspartier. 

En lekplats ser jag cirka 30 meter framför mig med olika stammar som lodrätt ligger sammankopplade för barnen att leka och gå balansgång på, en trähydda med olika tillhörande gångar samt en större gunga utformad som en gigantisk oval fat - där hela lekplatsen är i kastanjebrun färg, som i inspiration inhämtad från det angränsande skogsområdet. 

På min vänstra sida rakt över gatan ligger radhus i en stor länga med bilar, cyklister och barn som passerar förbi med jämna mellanrum, och sist men inte minst hundägare som rastar sina hundar. Jag hör hur barn tillsammans är gåendes och pratandes samtidigt som kylan gör sig närvarande när jag sitter på den flintafärgade stensamlingen och skriver. Allting jag ser på markhöjd har en skiftande färg som sträcker sig inom olika nyanser av grönt, brunt och grått. Platsinramningen är tydligen med kontraster och geometriska linjer som i ett mönster som går att upptäcka. 

Under tiden jag skrivit har nya ljud hörts från accelererande bilar, dörrar som öppnats och slagits igen, hundar som gnyr och fler identifierade fågelkvittar och gäss som hörs från en distans långt borta.

Morgonkvistens harmoni

Lite prosa fick jag nertecknat när jag och sambon under påskhelgen gjorde en snabbvisit i hennes hemtrakter. Det var en morgon när jag sittandes på en barstol i köke blickade ut genom fönstret och detta uppenbarade sig för mig: 

Grenarna svajar till fåglarnas kvitter, 

vinden talar som ömsint när den for genom sprickorna och håligheterna. 

Morgonrocken lättar och liv träder fram i dans av solstrålarna, våren knackar på dörren. 

Dofterna fyller tomrummen med innehåll och betydelse, 

invånarna beträder det vida landskapet och med sin närvaro berikar stunden med en glans och fyllighet

för ögonen att beskåda, vackert och harmlöst vid ytan, 

förhäxande och rått bakom ridån. 

Naturens ansikte är dolt med ett vackert förkläde, där bakom utspelar sig ett spel med livet som pris

Känslan jag fick och försökt återge fick jag till som jag önskade: en känsla av lugn, stillhet och uppvaknande i harmoni med morgonkvisten, för att slutligen uppenbara en motsatsförhållande bakom ridån, bakom kulisserna - det ögat vid första anblick inte ser. En ständig kamp pågår där under ytan, med livet i spel för alla dess invånare.

Det fanns ett ögonblick av lätthet som uppenbara sig när jag skrev. Den försöker jag hitta oftare, där det naturligt faller sig i text, i känsla, i målande och uttryck av ord. Att hitta den där stämningen och känslan är ingen lätt sak.

Öken av J.M.G. Le Clezio är nu till ända

Jag är både lättad och tyngd över den verbala genialiteten som författaren J.M.G Le Clezio lyckas med åstadkomma i sin roman Öken, som fångar in det vackra, obarmhärtige, oförlåtande och svidande verkligheten Öknen är hem åt, men även hur de mest utsatta, de stigmatiserade lever sina liv. Romanen är samtidigt i allra högsta grad något av rebellisk och kritiserar den lättheten som den moderna västerlandet avvisar människans inneboende och naturliga dragningskraft gentemot moder natur, vår moder jord.

Öken är en mycket målande och eländig (missförstå mig rätt) skildring av hur två parallella skildringar tar plats för att knytas an och ge svar på frågor, svar som på ett märkligt vis inte är överraskande men som författaren lyckas på ett enastående vis subtilt dölja och subtilt träder de fram parallellt med skildringens utveckling. Jag upplevde att de målande beskrivningarna fängslade mig och jag blev som paralyserad av fascination när författaren med noggrannhet och detaljrikedom av konstnärlig precision gav läsningen lager av dimensioner. Lägg till en komponent av religiositet, en större kraft, som skildras längst med berättelsen och det blir svårt att tröttna. Inte en sekund fann jag mig själv ointresserad av att veta mer. 

Boken hade så många lager, så många viktiga teman. Ett sådant är den kärlek, den harmoni, den enastående relationen som människan från början hade till jorden, vår moder jord, moder natur. Till djuren, insekterna, till växterna, till det ej manipulerade. Till det orörda och oförstörda. Ett annat tema är människans kolonisering av en ny ordning när soldater och nationer kuvar främmande stamfolk för sitt egna skull, för de besitter makt och teknologiska nivåer utan motsvarighet för nomadfolket och hur de utplånar generationer av kultur och traditioner längst vägen för att få igenom sin vilja, sin "grande plan". 

Om jag ska kritisera något i boken så är det hur mängden av repetition och mängden av religiösa inslag, som kan vara svåra att greppa och ta "seriöst" - även om jag personligen är mycket intresserad av att förstå och försöka greppa det jag inte förmår förstå. Det fanns episoder i boken där passage utspelar sig som man som läsare inte förstår rent rationellt, för det som utspelar sig är av andeväsen, och då har jag blivit förvirrad och tappat fokus. Så utmaningen har varit att förstå delar som kan inte var avsedda att förstås nödvändigtvis på ett sätt, utan att betraktaren får göra en fri tolkning och ta det därifrån. 

Som en person som är väldigt intresserad av filosofi och det okända, så var inte denna boken på något sätt ointressant, tvärtom bjöd den på olidlig spänning och hjärtskärande beskrivningar av miljöer och platser. Första boken jag läser av författaren J.M.G. Le Clezio och wow, vilken pangdebut för min del. 

Härnäst är det inte helt omöjligt att man tacklar Brott och straff. Det blir något att bita i.

Människans kapacitet till ondska och vårt ansvar i det

Retrospektivt och kultur

Otroligt mycket har hänt omvärlden senaste 2 åren. Det som från början såg ut som ett lokalt virus i Kina spred sig med virusfart från lokal epidemi till en pandemi världen över. Som om Covid-19 pandemin och dess elände det åsamkat med miljoner avlidna inte räckte så har de mänskliga rättigheterna till sin spets blivit prövade i olika utsträckning. Till följd av Covid19 upptrappades och uppmärksammades en uppsjö av fenomen som stängda gränser och desinformation och en del andra stora komplexa globaliseringsproblem uppenbarade sig som råvarubrist, fraktproblem, skyhöga energipriser, arbetslöshet, arbetsmarknad som inom många områden gått i knäna. Ekonomiska påföljder som kommer ta år att hämta sig ifrån. Detta är bara ett ”litet” axplock. När vi inte trodde det kunde bli värre uppstod 24 februari 2022 det otänkbara: Ryssland invaderade Ukraina och till dagens datum den 9 april pågår kriget ännu. All rädsla, osäkerhet och oförutsägbarhet som världen skådat i två års tid har mer eller mindre blivit den nya vardagen i vår samtid. På ett surrealistiskt sätt så tycks kriget i Ukraina rama aspekter av verklighetens mörka natur. Framförallt påminner den oss om vad människan är kapabel till, och det är vad jag fortsättningsvis vill fokusera på.

Kapaciteten till ondska som människan bär på är inte att underskatta. För det är trots allt människan som är bakom illdåden när vi klär av alla externaliteter. Människan är det som skrivit historia och fortsätter göra det i framtiden. Samtidigt är det vi idag ser inget nytt. Krig och kallblodigt mördande går att hitta i allas händer på ett eller annat sätt, om man tittar tillräckligt noga. Häng kvar så tar jag er igenom vad jag menar.

Vi som människor är experter på att förkroppsliga sedvänjor, ritualer, identiteter, ideologier, föreställningar, strukturer och så vidare. Dessa fenomen, som vi för bekvämligheternas skull benämner till ”kultur”, ligger bakom all fogande av människors perceptioner. De berättelser och narrativ var och en tar del av i alla olika delar av världen, de kulturer vi alla är del av och fortsätter att upprätthålla. Dessa starka och oundvikliga krafter som vi knappast med lätthet kan utesluta oss ifrån. Bara genom existensen själv, är vi alla på ett mer eller mindre aktivt sätt deltagare till sedvänjorna, ritualerna, identiteterna och andra kulturbärande krafter som fogar oss. Dessa strukturer vi växer upp med och föreställningar som presenteras oss och som vi internaliserar, bildar vår referensram och utgångspunkt för hur vi kan tänkas se på världen. Vår perception blir formad därefter, vare sig vi vill det eller inte. Plötsligt så är den där kulturen med dess inneboende rötter, historia, heder, ära, medvetna och omedvetna strukturer och narrativ den utgör sig för, förkroppsligad. För det har vi sedan barnsben blivit socialiserade att göra genom vår familj, samhälle och de människorna vi omger oss med. Vi är kulturens budbärare. Vi förkroppsligar krafterna och gör de till en levande entitet och väsen i oss själva som vi inte med lätthet kan dra oss undan eller välja bort - inte förrän vi har kunskap och insikt inom ämnet i fråga.

En intressant följdfråga blir sedermera hur vi kan tänkas arbeta bort den internaliserade och förkroppsligade kulturen som vi är kulturbärare av, om det är målet. På ett hypotetiskt och abstrakt nivå skulle det kunna se ut på följande vis.

Genom att kalibrera vårt medvetande kan vi med en intention och medvetenhet se in i vårt förflutna för att förfina och utvinna det som är värdefullt att behålla, för att så småningom på slutet av proceduren, ta bort det gamla lagret av kulturbärande skinn, lager efter lager. Man ömsar således omsorgsfullt bort det gamla och gör plats för det nya att framträda. Först därefter kan nytt skinn växa på som uppstår till resultat av en självkritisk och insiktsfull, medveten förvandling. Kan denna procedur fulländas kan det förhoppningsvis ge bättre förutsättningar för att forma och skapa en bättre rustad ”nästa generation”.

Vilka ögon bär sanningen

Hur ska vi förstå världen då? Hur världen för var och en uppenbarar sig kan tänkas bero på hur och med vilka linser vi väljer att titta igenom. Beroende på vilka linser vi tittar med kommer vårt samvete och tillvaro att landa någonstans – medan övriga exkluderas. Detta menar jag förutsätter och är vidare helt avgörande för inom vilka ramar vår rationalitet och verklighetsförankring kommer att baseras utifrån. Därför är det i sammanhanget en särskilt intressant fråga med vems ögon det är mest moraliskt accepterat att titta tillbaka och belysa historia igenom – eftersom verkligheten kommer att målas si och så beroende på detta. Vilka ögon är det som bär sanningen egentligen, och till vilken grad? Det här anser jag är viktigt att man alltid reflekterar över och bär med sig denna fråga. Världen är sällan endimensionell.

För att knyta an till textens inledning kring verkligheten som utspelats under - och i följderna av Covid-19 senaste två åren, och nu ett krig som Ryssland initierat med sin invasion av Ukraina, blir det särskilt intressant att söka svar på frågan vad som kan göras för att försvåra liknande utgångar framöver, gällande Rysslands invasion av Ukraina.

Vilka insatser kan göras för att försvåra händelser av krig?

Vilka möjligheter finns det att försvåra ett liknande utfall i framtiden? Är något sådant möjligt? Eller är det helt otänkbart, varför det nu sker något ofattbart och förödande i form av ett krig i det som verka vara ett sista försök av Putin att återskapa ett forna europeisk stormakt. Kan det, för enkelhetens skull (det är ett otroligt komplex ämne), förklaras som om allt under en lång tid kokats ihop till en stor soppa som det nu inte kan inrymmas mer i, och vi därför nu ser en naturlig påföljd till det? Vad jag ser är en stor anomali som ruskar till omvärlden i en stor global storm av oro, inte bara för vad som sker just nu med all blodspillan och osäkerhet bland helt vanliga människor som vill leva helt vanliga liv i det drabbade landet Ukraina, men även för vad som potentiellt kan inträffa i krigets utveckling: en eskalering och fullskaligt världskrig. Redan nu är det förutsägbart att resultatet av kriget när allt är över, lämnar ett skeende som förblir oförglömligt och som det kommer talas länge om när vi blickar tillbaka, oavsett dess utgång. Frågan är bara vilken dignitet, riktning och i vilken omfattning kriget kommer utvecklas i. Oavsett den omöjlighet det de facto är att besvara den ursprungliga frågan om hur vi kan försvåra att liknande utfall kan komma att ske med endast en absolut godtycklig sanning, så bara måste jag göra en uppriktig ansträngning för att belysa frågan.

Jag ämnar göra ett genuint försök till att belysa vad vi, vad jag för egen del kan göra för att försvåra att ett liknande utfall ska kunna ske i framtiden. Den insikten som kan utvinnas av försöket vill jag bära med mig i resten av livet. Om jag blir lite klokare, lite bättre än vad jag var innan den här djupdykningen så är det värt varenda ansträngning. Om någon annan upplever densamma efter att ha läst texten, då är det ännu mer värt mödan. Det är min bestämda övertygelse.

Vi måste börja med oss själva

Ett fullvärdigt och rimligt sätt enligt mig är att vi måste börja med att gå inåt och se till oss själva. Genom att se oss själva i spegeln och komma till den insikt och faktum att vi är kapabla till vad vi i vår fantasi aldrig någonsin önskar oss behöva göra. Som den varelse på den absoluta toppen av näringskedjan vi är, har vi förmågan att göra långtgående distinktion på föreställning och förverkligande, det vill säga att i ett första skede kognitivt måla upp en mental bild av vår ide i huvudet och föreställa oss hur ett visst förlopp skulle kunna tänkas se ut vid ett förverkligande. Det ger oss den i särklass absolut mest effektiva och användbara förmågan vi någonsin haft nytta av i mänsklighetens historia, och den ”förmågan och kapaciteten” banar vägen för mänsklighetens framtid. Det visar sig också – kanske är det baksidan av denna fantastiska kapacitet vi har – en näst intill obegränsad förmåga att förskansa oss själva och andra med ondska och lidande. Allt har visst ett pris, kan man hävda. En fullständigt obekväm sanning i människans natur, eftersom bara tanken på att något potentiellt kan bli en verklighet kan skrämma var och varannan, så till den grad att överhuvudtaget erkänna tanken och potentialen gör att man invärtes vrider sig. Kanske, är det också därför avståndet mellan genialiskt och galenskap är hårfin? Kan vi tänka tanken så bör vi ju också rimligtvis kunna förverkliga tanken och visst kan vi enas vid att det föregående är en premiss till det efterföljande (tanke → verklighet och inte verklighet → tanke). Det bör vara ett rimligt antaganden kan jag tycka.

Ett litet tankeexperiment och vårt egna ansvar

Vad skulle du göra om ditt liv befann sig i en vågskål och det fanns en auktoritär och tyrannisk härskare som krävde att du tog ett val: antingen lyda instruktioner och utföra en kallblodig, hemsk, omoraliskt och fruktansvärd handling som å ena sidan gör dig till en medbrottsling av den värsta typen, eller å andra sidan vägra lyda order och instruktionerna och det blir ditt sista val du någonsin gör? Förkasta inte frågan bara sådär för det är bekvämt och enkelt, utan ägna dig en ärlig stund till funderingen. Bär med dig den tanken fortsättningsvis. Tänk dig nu denna något mer detaljerade scenario som utspelas: Det finns en härskare som har en ideologi, en utopiskt världsbild, som med vars ledning regerar med järnhand, som under generationer bestulit den autonoma och självförverkligande instinkt var människa i sin natur bär på. Den enda existerande omständigheten som verkar är människor som likt en obrytbar förtrollning lever i ett totalitärt styre med en elitism till bundsförvanter som inte tvekar lämna åtskilliga reprimander för att statuera exempel i förtryck – och rädslans tecken. Inga utvägar från den osynliga handfängsel syns i människans föreställningsförmåga. Den enda verklighet som presenterar sig är att fredfullt kuva sig efter järnhanden och att inte ställa till med oreda. Du räds göra något annat än att foga dig i kön, agera som förväntat och laglydigt följa de instruktioner du blir ombedd till oavsett handlingens dignitet. Du är tack och lov (eller?) inte ensam i denna fasansfulla förtrollning för din omgivning är likväl drabbad och indoktrinerad som din näste, där vetskapen om ett eventuellt snedsteg kan resultera i just ett sista snedsteg för dig eller annan. Hur tar man sig ur en sådan fålla när du har en familj, släkt och vänner som du delar din historia med, vars liv är sammanflätat på ett sätt innebärande att ditt nästa snedsteg kan innebära slutet för dig själv eller en familjemedlem, eller varför inte bådadera för att den tyranniska ledaren vill åskådliggöra regimens totalitära makt och styrka. Sakta men säkert förtvinas hoppet och människans instinkt att leva ut den fulla potentialen som ursprungligen finns inneboende hos alla. Där alla försök att införliva den autonoma självförverkligande tillstryps med alla medel möjliga; propaganda; skräck; tyranni; totalitet; förtryck; kollektiv bestraffning;orättvisa osv.

Vad skulle du göra?

Vad skulle du göra, om rädslan du kände styrde dig från tår till fingertoppar och där varje litet titthål av hopp väckte din kropp till liv, för att i efterföljande ögonblick som i en instinktivt reflex, fogas tillbaka till den plats i rädslans hierarki som du är mycket bekant med. Där finner på något vis ändå en tröst, en trygghet i misären som gjorts till ditt hem, till din boning.

Jag har inte svaren på sådana komplexa frågor som är både av existentiell och filosofisk ursprung. Frågor som rör sådana scenarier som målats upp här i. Min förmåga att besvara sådana djupgående och komplexa frågor är obefintlig. Jag törs inte vidröra de för det är inte min liga och jag behöver göra avsevärt fler djupdykningar för att snudda vid ytan av dess komplexitet och djupen dessa frågor befinner sig i. Vad jag vill och kan göra däremot är försöka förstå vidden av djup frågor som dessa har. Inse att det finns en kapacitet hos oss som är djupt nedgrävd, som om den lockas fram med rätt verktyg kan göra oss handfallna offer för den hjärtskärande ondskan som ett kollektiv kan införliva och åsamka på sina bröder och systrar.

Jag har tänkt tanken ibland, hur kan jag om jag skulle vara tvungen, åsamka andra lidande på det mest sofistikerade vis som det bara går. När jag inser att den tanken är potentiell i sin grund – i toerin – att jag är potentiellt kapabel till att på ett hänsynslöst sätt ta till de mest fruktansvärda medel i mål att skada och tortera människor för nöjets skull, så blir jag lite mer respektfull gentemot människans potential. Jag blir lite mer ödmjuk och tacksam. Lite mer förstående för och vikten av människans utveckling och kapacitet för både gott och ont. Det är också därför jag med all den kraft och medel jag kan är tvungen att sträva mot ett bättre jag, något som vi alla borde göra med all den kapacitet vi kan, inte ibland, utan alltid. För om jag siktar mot stjärnorna och ständigt strävar uppåt och aldrig låter mitt ego få den bättre hälft av mig, kan jag i de värsta dagarna i historian, måtte det aldrig ske, förhindra mig själv att lämna platsen sämre än när jag anlände till den. Det måste vara målet i slutändan. Endast då kan vi sträva och försvåra att ett liknande utfall till krig ska hända i vår livstid igen. Vi kan nyttja alla förutsättningar och kort vi blivit tilldelade för att förbättra oss själva, bli självkritiska, rannsaka oss själva och andra och använda lärdomarna och insikterna av det till att bli lite bättre. Vi måste göra allt för att inte falla i fel händer. Vi måste börja med att se oss själva i spegeln.

Alla mina tankar går till befolkningen i Ukraina. Alla människor som blir drabbade, som har släkt och familj i Ukraina. Detta är en tragedi mänskligheten än en gång behöver tackla och göra allt för att förhindra framtida liknande utfall. Tillsammans behöver vi på ett eller annat sätt förhala och fördröja i så lång tid det bara går att något liknande kan ske. Spelar ingen roll om det är i en liten eller stor omfattning, våld och krig är något vi måste göra allt vi kan för att förhindra till att få utgöra spelplanen för att lösa konflikter på.

En bok som förtrollar och förhäxar

 

Läser igenom en bok jag fått som en gåva. Det är romanen Öken av författaren Jean-Marie Gustave Le Clézio, en fransos-mauritian som belönades med Nobelpriset i litteratur år 2008.

Jag börjar nu närma mig slutet på boken och det finns en charm och mystik över sättet som handlingen utspelar sig på. En känsla av att innehållet i boken får bekänna sin färg som den utmålat sig för att ha, med alla dess vackra, smickrande, hjärtskärande och fängslande beskrivningar. Med det sagt kan jag inte annat än att bli förtrollad (och förhäxad) över hur en skildring kan ge fötter, händer, läppar, ja lemmar - och pulserande hjärtslag till bokstäver som bildar ord, meningar, och slutligen en fantasi i livfull rörelse. Mycket fascinerande hur indragen en kan bli om man tillåter sina sinnen att gripas tag och förflytta sig till en avlägsen plats. 

 

Det tar mig till nästa betraktelse, hur gärna jag vill bidra och få andra att känna samma fenomen utspela sig som fängslar mig när jag läser en roman. 

 

Vill ni läsa en mycket vacker och fängslande skildring av en person som kastas i olika livstillvaron så är Öken av J.M.G Le Clezio ett tips.  

Byggandet av en berättelse

Jag leker med idén till ett koncept och hur det kan tänkas se ut vid planeringen av en story. Som inspiration och hjälp för hur man kan tänkas planera sitt skrivande, i jakten på att närma sig författandet, har jag i det här hänseendet använt boken Kreativt skrivande: grundbok i litterärt skapande av Therése Granwald.

Väldigt spännande och roligt att se vad som formar sig när man tar fram någon typ av bas-struktur/skelett. Dessa idéer som man kan kalla ’trådar’ är nog så intressanta känner jag spontant. Ska överväga vidare hur jag kan tänka mig experimentera med konceptet och använda det för att utforska ytterligare i skrivandeprocessen. 

Funderade lite smått och blev inspirerad av mitt egna liv och fick då ihop en idé till koncept som låter något som såhär.  

Koncept

Vad skulle hända om en särdeles unik medelåldersman med livfull fantasi sa upp sig från sitt jobb och lämnade sin trygghet och invanda rutiner, flyttade till en helt ny stad för att utforska, utvecklas och jaga sin författardröm på jakt efter att hitta sig själv. 

Idén följer med en del premisser och scenarion i form av ”vad skulle hända om” trådar man skulle kunna aktualisera vid beslut om att fortsätta konceptet.

Vad skulle hända om:

- mannen blir kär i en person han aldrig kunnat se sig bli kär i

- mannen hittar ett jobb som skribent

- mannen träffar en person som vänder upp och ner på hans liv

- mannen i strävan efter förverkliga sin dröm hittar en ny dröm att jaga

- mannen inte litar på sin förmåga och överger sin dröm

- mannen ångrar sin flytt till den nya staden

- mannen skriver på sin bok i flera år men den blir aldrig färdig

- mannen blir sviken och sårad av den enda riktiga vännen han får i den nya staden

- mannen reser jorden runt och skriver färdigt boken i ett fjärran land

Fortsättning följer