Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 2 kap 7

Spoilervarning: Diskuterar/reflekterar på en abstrakt nivå. Ni har blivit förvarnade 😏  

Del 2, kapitel 7

 

    Vilken dramatik och vändpunkt. Jag blir varse om att, fram till en punkt under kapitlet, eller ända fram tills nu i boken, så har huvudkaraktären haft ett ånger och vill sona tidigare genomförd handling. Att det är därför han är så hjälpsam och medgörlig när han stöter på situationer eller händelser där döden finns närvarande. I de situationer så ger han alla pengar han har, som i att det är hans skyldighet nu, han står i skuld, eftersom han begått ett hemskt brott och måste sona. Jag observerar en tydlig vändpunkt utspela sig vilket är att huvudkaraktären har bestämt sig över vilken riktning livet ska få hädanefter. Det är slut på offermentalitet och att fortsätta bära skuld till livet, när livet är till för att levas fritt och fullt. Det är i alla fall huvudkaraktärens önskan och vilja, men jag tror inte han får som han vill för psyket och gärningarna han begått kommer tynga hans själ och driva honom till vansinne. Vilket kommer driva honom till en intern konflikt och raseri, och den kommer ligga fastklistrad som en blodigel. 

    En observation jag gör är att mer och mer kritiska inlägg går att skönja mot den samtid som boken utspelade sig i, dåtidens Sovjet under 1800-talet. Jag tycker man kunna skönja mönster av kritiska inlägg mot den eländiga, hierarkiska, auktoritära system. Även en kritik mot trossystemet, adeln och gud och den religion – Kristendom – som hade makten, går att gestalta. Förnuftet & rationalitet tycker jag mig sakta men säkert kunna se planteras i karaktärer – som i att det utspelas i små scener där det uttalas, eller undermedvetet har planterats inslag av dessa tankegångar (tankesätt). Kanske är det författarens sätt att visa sin ståndpunkt och hur han ansåg att samtidens rådande system var i färd för en kommande omvälvande förändring, eller en förhoppning denne hade att uppnå och ville påskynda processen genom sin bok? Något han inte öppet kunde uttrycka på den tiden. 

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 2 kap 6

Spoilervarning: Diskuterar/reflekterar på en abstrakt nivå. Ni har blivit förvarnade 😏  

Del 2, kapitel 6

     En händelserik kapitel där det blir ännu mer uppenbart att huvudkaraktären njuter av sin gärning för han är i folks munnar, och de vet inte om att han är den han är. Han njuter för han känner en hämndlysten känsla och är på ett märkligt sätt ärofylld. Jag tror han tycker det är spännande att vara i centrum, som en katt- och råtta lek där han är råttan som är mycket listigare än katten. Samtidigt känner han stundtals en avskyvärd känsla för livet, för människors inställning och elände, deras lidande, och den oförmåga människor besitter. Huvudkaraktären bär med sig en livsinställning som gör att han upplevs som en cyniker och det tycker jag mig visa sig alltmer.

    Min tolkning av författarens gestaltning av huvudkaraktären tills nu är att han lever i ett ständigt valet eller kvalet-dilemma kring livets mening. Han saknar ett syfte och blir offer för psykologiska konflikter, där han försöker leva rentvått men samtidigt beskyller livets elände och lidande på livet själv. Det gör att han blir illa tvungen att välja en väg och väljer vägen där hans tankar inte segrar över honom - de spelar honom ett spratt och får honom att ifrågasätta varför han begränsar sig. Huvudkaraktären tar till handling och motbevisar sina psykologiska tankar om att han har kontroll och är STÖRRE än det psykologiska. Att huvudkaraktären är större än själva lidandet, eländet, det simpla, och han därför lever fritt och ärligt. Och det har nu gått så långt att han vägrar leva tomt och utan innehåll, utan han ska då leva helt uppriktigt och ärligt. Han har satt ett värde på hur livet i sin allra heligaste och renligaste mening kan och bör levas. Därför blir det tydligt att han inte tar den bästa och enklaste utvägen till att avsluta livet. Utan det ska i sådana fall vara genom lidande själv i helt rätt proportion till vad livet är värt. En enligt huvudkaraktären rättvis process och avslut på livet i så fall, inte genom en genväg för det vore för simpelt och sån vill inte huvudkaraktären bli ihågkommen som eller associeras till.

 

Flödesskrivning : Tillbakablick på signifikanta händelser som ungdom & ung vuxen

Ett djupt andetag och jag är igång. Hör ett pysande ljud komma från höger om mig och utan att vända mig ditåt talar mina sinnen om för mig om att det är elementets verk. Försöker stänga av ljudintrycket men det hänger kvar. Vill tänka på annat, försöker föreställa mig en knapp som jag trycker på och puff tänds en glödlampa i ett annat rum någonstans innanför min hjärna. Hur mycket av det som kom helt naturligt eller om jag redan hade den intentionen ursprungligen blir omöjligt att veta exakt – men ungdomar är vad som uppmärksammar sig hos mig. Mer noggrant vore att säga utanförskap för det är vad som står på lur att reflekteras kring och vad jag behöver skriva om.

Jag är inte expert på ämnet utanförskap, eller ungdomar för den delen. Inte på långa vägar. Hur kan ens någon säga sig vara expert på det – ungdomar. Det är som att påstå att man har erfarenhet av alla människotyper – alla kategorier av ungdomar. Som att påstå att man har en röd tråd – en gemensam nämnare funnen som förklarar den utanförskap gruppen ungdomar och unga vuxna kan hamna i. Att dra alla för en kam, sätta de i en box och framgångsrikt utvinna en slutsats som gäller för ungdomarna – som i en allmängiltig slutsats. Ungdomsexpert. Vad betyder det ens?

Blickar in på mig själv igen – som så många andra gånger. Mina egna erfarenheter. Närmare än så kommer jag inte för att kalla något fullständigt säkert gällande hur min tid som ungdom utspelade sig. Hur kunde jag – i relation till utanförskap – få mig ett jobb och i slutändan ett drägligt och privilegierat liv för så har jag det. Bor i Örebro med min sambo, är utbildad, bor i ett relativt bra område, har ett jobb, kan förutse mina närmsta månader, är frisk och behöver inte oroa mig nämnvärt för livets farhågor om jag jämför med hur många andra kan ha det ställt. Jag har det lyckligtvis bra nog och är lyckligt lottad, är medveten om det. Jag har gjort en klassresa. Men hur gick det till om jag blickar tillbaka. När formades jag uppenbart starkt om jag tittar tillbaka på mina erfarenheter?

I mitt huvud så vill jag förenkla och presentera de omständigheter som varit starkaste påverkansfaktorerna för att jag klarade av att bli en självständig, (o)beroende människa och individ. I de mån det är rimligt tänkte jag ge exempel, för jag är helt införstådd i att det är komplexa förutsättningar och omständigheter som är bakomliggande – som beroende på om de finns närvarande eller saknas – gör att ett utanförskap ”vinner” striden. Så när jag ser över min bakgrund och ungdomstid så vill jag uppmärksamma följande faktorer som de mest avgörande och betydelsefulla; miljö & förväntningar; gemenskap; föreningsliv; intressen; värnplikten; första jobbet. Låt mig beskriva faktorerna lite och hur de säkerställde riktningen i livet för mig.

Miljön i att det var en plats jag formades i där det förväntades av omgivningen att jag skulle klara av skolan och det krävdes därför av mig att jag skulle klara av utmaningen. I lågstadiet bodde jag på Rosengård och på mellan- och högstadiet samt gymnasiet bodde jag i Vellinge. Skolmiljön kantades av ordning och reda, struktur och goda förutsättningar medan det i Rosengård inte var ovanligt med mycket av det motsatta. Lägg till att vi som invandrare klumpades ihop och var i majoritet i klassrummen.

Gemenskap i att som ny i skolan blev jag tilldelad en jämngammal fadder i klassen jag gick på och kompisen lärde jag känna, och denne hjälpte mig komma in i rutinerna och känna mig välkommen. Jag vart sedd och bekräftad och inte en ”outsider” – trots den enda invandraren i klassen som jag ögonblickligen lade märke till som ny när jag satte foten innanför klassrummet. Vidare hade lärarna tid att säkerställa att jag fick den tryggheten och hjälpen som ny elev för att på bästa sätt komma in i skolan. Jag blev alltså fort inslussad för att bli del av samhörigheten och gänget och rutinerna.

Föreningslivet i att det har gjort att jag lärde mig disciplin, hade ett syfte och ett mål för att kämpa för något större när jag började spela fotboll i ett lag. Tidigt förstod jag, eller inte (?), oavsett vilket så begrepp man fort att laget är större än jaget. Genom föreningslivet lärde jag mig tålamod, samarbete och respekt. Jag fick känna en gemenskap och fick massa kompisar. Detta var möjligt tack vare vuxna som gav sitt hjärta och själ för barnen, idrotten och för något större. Tack vare ledarna som var/är villiga att ge mer än vad de fick tillbaks för deras passion och kärlek för barnens framtid inte hade något pris, utan det var för de hade sina hjärtan på rätt plats och gav på det sätt de bäst var kapabla på – genom föreningslivet och sin passion för idrotten.

Intressen som i att ja fick relativt fria tyglar där hemma vad gäller att prova och intressera mig för vad jag ville. Och det sporrades ofta av att om jag skötte skolan fick jag olika belöningar. Ett stort intresse dök upp för teknik och datorer och plötsligt höll datorspel mig väldigt fokuserad. Tack vare det lärde jag mig tidigt engelska och utvecklade mitt kognitiva tänkande.

Värnplikten var en kritisk och avgörande faktor i att det var ett första ”test” i livet som blev utmanande på riktigt. Jag lärde mig disciplin och att samarbeta men kanske framförallt att ta instruktioner och följa en hierarki. Att få det att funka ihop med helt främmande människor från helt olika kulturer och platser i Sverige och spendera tid ihop under 11 månader var otroligt utmanande, lärorikt och givande. Att helt och hållet förlita sig på andra gav helt nya ögon och en erfarenhet för livet. Värnplikten formade mig ofantligt och gjorde att jag växte dubbelfaldigt. Jag kom in i värnplikten som ett barn och kom 11 månader senare ut som en annan person i mångt och mycket.

Mitt första heltidsjobb vilket var essentiellt genom att jag hade ett syfte och lärde mig att ta stort ansvar. Jag fick betalt för min prestation och kunde betala min hyra, min mat och hade möjlighet att planera och spara pengar om jag ville. Känslan som växte inombords var att jag på egen hand hade kapacitet att vara en vuxen ansvarsfull människa. Jag var en fullt kapabel människa och hade en plats och arbete att gå till varje dag.

Från alla dessa faktorer – om vi kallar de så – så tar jag med mig nyckelattributer som gav mig en väg in till samhället och som jag menar var de mest betydelsefulla för mig. Varför de var de mest betydelsefulla ska jag berätta om men först vilka nyckelfaktorerna är. De är följande samarbete, tålamod & självkontroll, disciplin och ett syfte.

Kan du inte samarbeta och förstå din plats och roll just nu, då kommer du få det otroligt svårt i arbetslivet. Du behöver kunna följa instruktioner och tala respektfullt och vara ansvarsfull för att klara av att samarbeta – även med de du ogillar. Att samarbeta är det kanske i särklass viktigaste nyckelattributen en behöver ha för att fungera i samhället – och vara del av den. Punkt.

Saknar du tålamod och självkontroll kommer du ha svårt att kontrollera dig själv, och förstå att allt inte kommer till dig på en gång – då har du redan satt fälleben på dig själv. Tålamod är en dygd för tålamod är det som gör att processer och disciplin kan få verka och växa, det är det som möjliggör att se framåt. Det är som så livet fungerar, vi offrar vår tid nu för att skörda frukten senare. Tålamod måste en därför ha i en viss utsträckning. Utan den jobbar du i motvind och uppförsbacke redan innan loppet har börjat.

Disciplin är a och o i ett framgångsrikt och lyckad integrering i arbetsmarknaden – motsatsen till utanförskap. Att ha disciplin är att vara tillitsfull till processen, dig själv och andra. Disciplin är det somt tar dig från en plats till en annan. Det som visar din seriositet och vilja till förändring och det som slutligen förändrar ditt beteende. Disciplin övervinner impulsivitet och struktur övervinner spontanitet.

Ett syfte måste infinna sig hos var och en – ett syfte att följa – ett mål och vision. Ett större syfte som du kan sträva efter och tro så starkt på att du ser inget annat alternativ än att fullfölja åtagandet. Ett syfte gör också att du får en känsla för något större, som i ett väsen eller något du inte ser men som du måste kämpa för. Ett syfte påminner dig om att hålla dig till kartan, hålla dig fokuserad på det du satt som ditt mål. Ett syfte hjälper dig sträva efter något. Du behöver hitta ditt meningsfulla syfte i livet. Det kan vara att bli

Flödesskrivning: Från stol till monsunregn

Sitter på en stol som jag placerat vid köksfönstret. Ville byta miljö i den mån jag kan här hemma när jag skriver på min flödesskrivning. Jag har väl någon typ av förhoppning av att något nytt ska hända i vad för tankar och funderingar som upptar och greppar tag i mig med sina klor.

Ser mig omkring med blicken vandrandes när jag tittar ut genom fönstret och noterar att färgen skiftar på fastigheten mittemot mig. Det är solen som lyser med sin närvaro och får fasaden att lysa upp. Strax därefter går solen i moln och fasadfärgen är åter tillbaka till sitt ljusgula ursprungskulör. Ser slitna balkonger som sticker ut från fasadväggen som ramas in av vågig bronsfärgad plåt. Börjar räkna på antal fönster jag ser från min sittplats och får ihop det till 23 stycken och av dessa har 14 av lägenhetsfönstren nedrullade persienner. Ett främmande och ovälkommen känsla sluter mig. Längst ner i hörnet till vänster i mitt synfält ser jag genom ett fönster en kvinna skaka till vad som ser ut som soffkuddar, för att till slut lämna platsen efter att ha plockat upp en tallrik från ett bord.

Ett behov av att berätta mer om de fysiska skrivarförutsättningar jag har gör sig inneboende i mig. Jag sitter alltså på en gråfärgad rundad trästol med ett ryggstöd som har formen av en halvmåne. Från ryggstödet löper det fem pinnar med jämna mellanrum emellan sig ner och fäster till sittplatsen. Det bekväma med stolen är att man kan vila armbågarna i översta delen av ryggstödet när jag nu sitter och skriver. Dessutom är ryggstödet högt vilket jag tycker gör det lättare att sitta upprätt. Utöver nämnda förutsättningar fick jag fatt i en skokartong som låg hemma som nu finns i mitt knä och på den har jag två skrivblock på varandra och det är såhär jag skriver idag när jag genomför den dagliga flödesskrivningen. Jag kan tycka det är ett alldeles ypperligt sätt jag kunnat åstadkomma dessa förutsättningar för att skriva någorlunda bekvämt, ryggen upprätt, armbågarna vilande och skrivblocken på hög höjd och med blicken tillgänglig att vandra hyfsat fritt. Optimalt hade det givetvis sett lite annorlunda ut men med rådande omständigheter funkar det superb.

En fågel som jag tittat på en stund cirkulerade mittemot över taket i tre varv. Emellanåt försvann fågeln från min åsyn när den befann sig på andra sidan över snedtaket. Tre varv...undrar varför. Var det rena instinkter tro, som dikterade fågelns rutt över valet att cirkulera just tre varv, och just precis där jag satt och tittade ut mot?

Tre tydligt åtskilda moln flyter förbi som i varandras svansar ovanför taket. Två av de ser arga och känslomässiga ut. Tänker på symboliken när bägaren blir full men i liknelsen moln istället, där ett moln som är fullt är väldigt tjockt och tätt och dessutom mörk och kraftfull i sin färg. Nu föreställer jag mig vad som försiggår i våra huvuden och vårt psykologiska mående när vi känner otroligt mycket och har en sisådär 100 saker att ta itu med. Jobb, vänner, ansvar, stress, familj, relationer, utmaningar, utveckling, planerande – ja, livet som det kallas helt enkelt. Våra hjärnor fylls av intryck och till slut – om vi inte tar itu med alla förnimmelser vi samlat på oss på något vis – kommer det rinna över och börja regna, precis som moln är upphov till. Ibland regnar det dugg – ibland – om det vill sig illa – regnar det skurar. Är man riktigt illa däran och har skelett i garderoben eller annan icke hanterade ting som under längre tid blivit sopade under mattan – kan monsunregn komma på besök och orsaka förödelse i form av översvämningar.

Jag vänder blicken bort från skrivblocket och ser tunna slöjmoln utanför. Inga skurar att vänta i närmsta stunden om jag spår vädret rätt var jag befinner mig. Molnen rör sig mycket långsamt, inget är någonsin helt stilla även om det kan se ut så vid första anblick. Vart är molnen på väg, finns det en slutdestination? Får ett plötsligt behag att föra min hand genom molnen som jag tittar på men det är inte möjligt för mig. Molnen befinner sig långt borta. Jag blundar en stund och svävar bort – likt molnen – någonstans. Vart vet jag inte.

Flödesskrivning: Flödets varaktighet

 

    Ännu en flödesskrivning. Ännu en dag. Vädret är molnblandat och solen tittar titt som tätt fram. Bilar åker förbi med en okänd destination, kan inte låta bli att undra vart alla är påväg. Bilarna varvas ibland med bussar – de lämnar ifrån sig ett alldeles unikt ljud så distinktionen är sällan svår att göra.

    Idag sitter jag på balkpongen som vätter ut mot huvudgatan. Sitter normalt inte här eftersom ljuden av all rörelse som sker nedanför på huvudgatan är alldeels för intrycksfullt. Det är lugnet och tystnaden som jag längtar efter. Idag, denna tidigare morgon gör jag ett undantag och den förklaras nyfikenhet och utforskande. Vill utsätta mig för en ny miljö och plats när flödesskrivningen sker.

    Försöker att bara skriva och låta tankarna flöda och det som upptar mig är det som jag dokumenterar. Hör fågelkvitter på kort och längre avstånd, fotsteg som släpas efter varandra nedanför balkongen och en tändning på en bilmotor som slås på. Vinden gör sig i allt detta påmind när den blåser upp pappret jag skriver på och jag tvingas hålla fast den med min lediga hand för att fortsätta kunna skriva.

    Det är levande idag. Molnen skingras, det ser jag när skuggan försvinner från pappret jag skriver på. Mitt ansikte hettas samtidigt upp. Ett konstant flöde pågår, ingenstans står det stilla. Även när en tror och har förnimmelsen av att allt står stilla så talar allt för att det inte är fallet. Andningen, hjärtat, pulsen, blodgenomströmningen, molnen, rösterna och samtalen som ibland gör sig närvarnde, för att strax därefter ebba ut. Tiden. Åldrandet. ”Kroppen står aldrig still blir” blir jag varse om. Till och med när kroppen är i lågvarv och gör av med minimalt med energi när vi sover är hjärnan aktiv. Kroppen är något alldeles särskilt speciell.

    Hur i all sin dar kunde det bli såhär? Att vi lever, att jag lever. Varför? Jag letar svar och hittar fler frågor. Frågor på sådana frågor kanske inte ska besvaras, får inte besvaras. Kanske försvinner människans längtan att trancendera om en hittar svaret. Den ursprungliga frågan behöver få vara ett frö, en skatt, en hemlighet. Så att var och en går på jakt för att hitta sin egen väg, för att upptäcka sin resa och forma den. Kanske är våra sinnen och kroppar förprogrammerade för att inte hitta det ursprungliga svaret på frågan varför och hur allting tog vid från allra första början? Kanske har var och en fått en chans att förvalta det liv vi fått tillgodo i oss själva. Mina tankar avbryts abrupt av trafiken nedanför och solen som går i moln.

    Jag tror jag sätter punkt för denna flödesskrivningen nu.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 2 kap 5

Spoilervarning: Diskuterar/reflekterar på en abstrakt nivå. Ni har blivit förvarnade 😏  

Del 2, kapitel 5

    Vad finns att säga här. Huvudkaraktären går igenom mycket och är i stora sekvenser helt borta och yr i bollen för att plötsligt glänsa till och bli intresserad i andra situationer. Jag föreställer mig att han är orolig och otäckt rädd för att bli upptäckt eftersom han har med R och Z att göra, som börjar pussla ihop bitarna en för en. Och eftersom huvudkaraktären är impulsiv i stunder och får svårt att hålla lugnet så försäger han sig själv (eller åtminstone riskerar det om omgivningen misstänkliggör beteendet han uppvisar) när han reagerar särskilt intresserad när ett specifikt ämne kommer på tal. Jag tror att känslorna och oroligheterna han bär på lever sitt eget liv i honom och han kan inte kontrollera sig särskilt väl tack vare kroppens och psykets påfrestning. Samtidigt reflekterar jag över hur begränsad huvudkaraktären är eftersom han i princip ständigt är bevakad - då hans vän R vill se över hans mående och säkerställa att han blir frisk. Så huvudkaraktären är inte bara begränsad rent rumsligt, han kan heller inte få någon lugn och ro och tänka ut hur han ska förhålla sig till att som händer runtomkring och den gärningen han begått. 

    Vad jag gillar är att det finns element som dyker upp. Det finns flera lager på en situation, som redan är komplicerad och detaljerad, men trots det presenteras det ytterligare lager på ett intressant och relativt okomplicerat vis som gör att får en bättre förståelse på helheten och utifrån olika karaktärers perspektiv. Det är inte svårt att följa och dessa lager kommer fram i rättan tid, när en tror att nu går det över till en ny scen eller händelse för den är grundligt presenterad och skildrad, vilket gör mig som läsare ännu mer förväntansfull och intresserad på vad mer som kan fylla i pusselbitarna.

    

    En annan observation jag gör är hur det i boken blir presenterat en idé, ett samhällskritiskt perspektiv gentemot det föråldrade och den samtid som utspelade sig på 1800-talets Ryssland. Hur författaren, när jag läser mellan raderna, uppvisar ett agg och fördömande mot det system och tyranni som utspelade sig under forna Sovjet. Hur detta tar sig i uttryck genom en konversation som utspelar sig och i den diskussionen lyfts det fram olika kritik och ståndpunkter och perspektiv som gäller den rådande normen. 

Flödesskrivning: Tystnad eller samtal

 

Har alldeles nyss läst färdigt ett kapitel ur boken Brott och straff av Dostojevskij. Känslan som hakar sig fast efteråt berör en inställning som människan ibland bär på, vissa mer, vissa mindre: Cynismen  Den där inneboende och destruktiva kraften som försätter en i ett ständigt misstänkliggörande gentemot andra i sin omgivning. Där alla syften, mål och handlingar av andra förvandlas till att generera onda uppsåt. En sådan livsföring som bygger på sin egen förträfflighet av ondo på att finna elände, ondska, illdåd, smärta, olycka och meningslöshet som sina egna byggstenar, som sin näring. Hur utbrett är den filosofin och hur många lever enligt den traditionen?

Tankarna svävar iväg. Jag reflekterar kring min egna världsuppfattning. Hur jag själv förhåller mig till cynism och nihilism och balanserar det gentemot det motsatta. Det slår mig hur jag bär på en mängd hopplöshet och vrede inom mig som uppkommit allt mer på grund av världssituationer och människors allt mindre solidaritet. Jag blir arg och irriterad på hur jag tillåter mig bli påverkad av omgivningen på det sättet. Är det så anmärkningsvärt, funderar jag för mig själv. Utåt sätt är jag den där positiva, glada och nyfikna personen. Jag är hoppfull och positiv till livet. Tycks möta utmaningar och omständigheter med öppna sinnen och framtidstro. Ändå byggs det upp en misstro, en förtvivlan, en typ av pessimism som jag alltmer har svårt att ge uttryck för. En intressant observation jag nyss gjorde vilket fick mig att stanna upp en stund.

Jag möter inte många andra likasinnade eller oliksinnade för den delen, där man talar och diskuterar djupt inrotade och ibland sårbara ämnen. Jag undrar om det det fanns ett sådant forum, om det skulle öppna en dörr, eller fungera som en ventil för att låta tankar få utrymme att existera – oavsett dess innebörd och anomali. Om det skulle generera i en utveckling och större förståelse för självet och hur ens egna känslor tar uttryck och förvandlas kroppsligt. Medvetenhet är väl ändå det vi alla bör prioritera och att medvetandegöra våra innersta känslor, och förstå kopplingen hur och varför de uppstår, är väl inget någon kan förlora på? Eller?

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 2 kap 4

Spoilervarning: Diskuterar/reflekterar på en abstrakt nivå. Ni har blivit förvarnade 😏  

Del 2, kapitel 4

    Att ligga intill och låtsassova (omgivningen tror han somnat och/eller inte är kry nog att notera/minnas samtalen som pågår) och höra hela historian och den teori som presenteras enligt hur förfarandet gick till, är så otroligt spännande och smart spelat som författare. Det får en att gå inåt och börja tänka efter hur man själv skulle agerat och hur JAG som läsare skulle hanterat en sådan eländig situation. För när det berättas om hur situationen i sig gått till på ett felaktigt sätt och att en person har ”knäckt” koden och lagt fram hela teorin om vart det gått fel till, och varför det uppenbarligen inte är rätt misstänkt som är i strålkastarljuset, så blir i alla fall jag mäkta imponerad och intresserad av att veta mer om den person som lagt fram sin teori. Jag är på något vänster inte alls överraskad över dennes förmåga då den visat att hens sociala kompetens och bakgrund kräver sina ess och vassa knivar, men inte så här klipps och streetsmart. Så jag blir delvis överraskad men ändå inte.

    En annan reflektion jag gör är att hur huvudkaraktären har fortsatt hopp och medvind ur en annan aspekt, d.v.s. i situationen när teorin om hur gärningen gått till, så trots huvudkaraktärens kanske något avslöjande beteende (då han utan förklarlig anledning ryter till och reagerar på det som konverserats under tiden han ligger och sover, för att hävda sin oskyldighet), så tycks de närvarande i rummet bortse och skylla på att han är groggy, borta, yrselfeber, sjuk, och på så vis bortse till kopplingen till varför han reagerar på vissa sagda saker extra tydligt. Jag kan inte annat än att undra hur fortsättningen kommer gå till, och hur huvudkaraktärens vän kommer reagera och agera när, och om, den får reda på hela sanningen. För min farhåga är att huvudkaraktären inte kan hålla den bördan eller lasten på sina egna axlar och därför är hans räddning att bekänna sin gärning för någon och då är dennes vän den första han gör det till.

Flödesskrivning: Sovrumsmattan

    Sitter i sovrumsfåtöljen med skrivhäftet i knäna och blicken ner på mattan. Ser alla mönster som går att skönja i nyanser av grått och vitt. Det har inte ens slagit mig tidigare hur mattan faktiskt ser ut. Istället har jag bara set och tänkt en matta och där har min medvetandeförmåga förmått att upphöra. Märkligt. Mönstren som går att skönja är olika geometriska figurerar där alla tycks förknippas till en cirkel i olika former. Tänker jag på att ta det till olika nivåer av kategoriseringar så ser jag olika typer av blad och blommor – en mittcirkel med olika ovala cirklar anslutna till den. Vidare uppfattar jag – på liknande sett som i exemplet ovan ett stort blad, som i ett kärnblad, med fem mycket mindre blad anslutna och fördelade längst med basen på kärnbladet. Detaljerna är ofantliga, det ser jag nu när jag tittar på mattan fokuserat.

    Tankarna leds till idén att vad man uppmärksammar i sin blick och seendet är också det som avgöra vad du ser och upplever i mångt och mycket. Vilket mäktigt verktyg blicken och perceptionen är. Din perception och livsvärld blir helt och hållet begränsad och styrd på hur du ser på saker och ting. Vad som uppenbarar sig när blicken vandrar, om det är en byggnad du ser eller teglen som den är byggd av och människorna bakom byggnadens uppkomst? Det finns många olika nivåer man kan se det på. Jag antar att kapaciteten att förmå hoppa mellan olika nivåer och kategorier är en dygd eftersom det bör innebära en medvetenhet i blickomfånget. Beroende på livsomständigheter kan ”rätt” knapp aktiveras och det som gör sig mest optimalt – genom den linsen tittar du med. Det är som en superkraft fast i mänsklig form.

    Det slår mig i detta hur hur viktigt det är vad man ser. Det är helt avgörande för hur livet kommer utspela sig. Vad du ser är avgörande för hur du tar dig an utmaningar och olika vägskäl. Vad du ser dig hända runtomkring och hur du förhåller dig till de alternativen som presenterar sig, men framförallt hur möjligheter och begränsningar uppenbarar sig, kommer vara väldigt påverkande och kanske helt avgörande för det liv du får.

    Jag blev som förstelnad i tankarna. Det som låste sig var tanken på perception. Jag vet inte varför men så lossnade det och det enda som hände kvar var perceptionens betydelse. Hur världen kommer målas upp och gestalta sig beroende på var och ens perception. Som att vi alla på ett underligt vis lever sammanflätade i en dimension men samtidigt gör vi våra egna resa i den andra dimensionen.

Flödesskrivning: Förvandlingsmod

    Tryckte på penntoppen för att få ut kulspetsen. Genast – nästan som att den stod i kö – började en tanke att vila hos mig. Det handlar om mod och att våga ta risker. Upplever att vi mycket talar om att jobba med våra rädslor – att möta de och arbeta med de genom att utsätta oss för det vi är obekväma med. Här vill jag istället fokusera på modet lite med symboliken att det är ett mynt med två sidor. Det är perspektivet på ämnet som gör det intressant. Jag menar att rädslorna som var en bär inom oss finns kvar mer eller mindre, även när vi tacklar och möter de. Det handlar snarare om att man blivit modigare och mer riskvillig på grund av insikten om att det endast finns två val när det väl kommer till kritan. Antingen har rädslorna övertaget och låter oss styras till passivitet till följd, vi blir kuvade och begränsade. Eller tar vi till oss mod och blir handlingskraftiga och flyttar gränserna, ser möjligheterna i potentialen. De som applicerar senaste alternativet får det att se ut som att man övervunnit rädslornas klor, som att man frigjort sig rädslorna och de inte existerar längre. Det är nu det blir intressant att notera hur narrativet ändras, bara genom att se på det ur en annan synvinkel.

 

    I första anblick kan det verka som att någon har jobbat bort sina rädslor, övervunnit sina demoner genom att utsätta sig för rädslan. Och det är inget som är fel i det antagandet, inte det jag hävdar eller säger. Här vill jag belysa det annorlunda. Rädslorna eller de där läskiga åtaganden, bristerna, svårigheterna eller vad det nu må vara som en tar sig an, är närvarande i allra högsta grad hos var och en, och förblir det mer eller mindre. Istället handlar det om att modet har vuxit till sig, den är större än motsatsen till alternativet att förbli passiv och begränsad. På det här sättet att se på ämnet mod och rädslor måste vara mer verkningsfullt. Vi lär oss att acceptera och leva i samklang med rädslorna, men istället för att låta rädslorna få ha sista ordet får modet överhanden och vad får det för konsekvenser i det långa loppet tro?

 

   Rädslor är ett grundfundament i människors biologiska överlevnad och det är inget vi någonsin kan bli kvitt med för det är vad som bland annat hjälper oss att ta steget mot det okända eller det ogripbara. Modet är det vi behöver fokusera på och jobba med oss själva utifrån. Modet att verkställa, att ta steget, att våga flytta gränser – det är vad vi växer och utvecklas av att göra. Att göra det man är rädd för och känner farhåga över – med en medvetenhet om de inneboende rädslorna var och en bär på – är det modigaste en person kan göra. Det är vad som gör det möjligt att flytta berg med.

    Nästa gång du ser eller läser någon som har jobbat med sina rädslor, ta en funderare. Kan det inte bara vara som så att rädslorna finns i allra högsta grad kvar, lika verkliga och läskiga som förr. Med den största skillnaden att modet – eller förvandlingsmodet som en kan kalla det – är större än rädslan att låta bli. Vem vet, kanske förändrar det din syn på att tackla utmaningar framöver?

 

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 2 kap 3

Spoilervarning: Diskuterar/reflekterar på en abstrakt nivå. Ni har blivit förvarnade 😏  

Del 2, kapitel 3

    Det är onekligen fartfyllt, även när huvudkaraktären befinner sig liggandes i större delen där kapitlet utspelar sig: i en lägenhet. Blir uppmärksam på att författaren lämnar ut små pusselbitar i taget för läsaren och huvudkaraktären att plocka upp och bearbeta. Det är uppenbart att huvudkaraktären har varit illa däran och legat i en dvala en period nu, och i tillfällen piggnat till för att därefter sjunka in och försvinna igen när han somnar. De många frågorna jag som läsare har, när det blir svart på vitt att det finns människor som känner till saker och ting om vad som försiggår hos huvudkaraktären, får jag svar på allt eftersom och det sker sådär retfullt långsamt. Precis när jag tror att jag ska få hela bilden presenterat för mig och få möjligheten till att addera ihop bitarna jag har, när jag är övertygad om att nu händer det, så dras det ut lite till genom att nya detaljer skildras som jag inte tänkt på. Detaljer som målar upp och gestaltar huvudkaraktärens förvirrade värld som utspelar sig. Och till råga på allt, när en tror att situationen inte kan bli mer komplicerad så blir den precis det. Och allt detta utspelar sig för huvudkaraktären. Jag känner med honom och kan inte riktigt begripa vilka av de tusentals trådarna som han ska undersöka först. Det är som att han gömt en hel verkstad under snön och nu håller snön på att smälta och sådant han gömt och glömt bort dyker upp till ytan bit för bit. Och nu behöver han ta itu med alla dessa saker för det går inte längre att springa ifrån de, att bortse faktum.

Slå två flugor i en smäll: fira födelsedag och överraskning

    Slå två flugor i en smäll. Det är vad jag ämnade åstadkomma under veckan och helgen som passerat. Sambons födelsedag närmade sig och jag ville ta mig an och kreativt överraska henne med en vistelse till Askersund för att på efterföljande dag besöka Tivedens nationalpark. Eftersom jag alltid sett mig som en idéfattig person så ville jag ge mig fanken på att motbevisa mig själv och säkerställa en påhittig kreativ födelsedagsutflykt på sambons födelsedag, det är hon allt värt och mer därtill. Dels i syfte att uppmärksamma henne och den speciella person hon är, dels i syfte att genuint göra en ansträngning för att fundera ut hur jag kan ta mig an en sådan spännande och rolig utmaning att planera en sådan överraskning.

    Efter att under en tid reflekterat och funderat kring hennes födelsedag så fann jag idén komma till mig. Det var på något vis naturligt när jag exkluderade det sedvanliga tråkiga nästan rutinmässiga att ge en present och sedan gå ut och käka på en fin restaurang (känns som en alldeles för enkel utväg för en extraordinär människa). Då kom idén till mig och jag visste genast att det är rätt väg att gå.

    Det jag bestämde mig för var att varje dag veckan hon fyllde år (på en lördag) skicka henne ett morgonmejl med ett litet ”hundben” (en metafor) i, så hon fick små pusselbitar som kunde aktivera hennes briljanta luktsinne då hon älskar göra detektivarbete. Var dag fram till fredag fick hon ett nytt mejl som adderade till pusslet, och givetvis kommer hon på vart vi ska redan på tisdag efter andra mejlet (jag var alldeles för naiv: mästerdetektiv som hon är) men jag hävdade bestämt nej till hennes misstankar och applåderade samtidigt hennes logiska slutledningsförmåga. Det här var första idén som ingick i planen.

    Andra idén jag fick var att skriva ett kärleksbrev till henne, och påminna henne igen om varför hon är en person, en fantastisk människa och flickvän till mig. Jag ville få henne att känna sig speciell, och påminna henne om vilken karaktär hon är med ett hjärta av guld. Det brevet låg välplacerat i köket under några dagar för öppnande på hennes födelsedag. Hon såg brevet och den fick absolut inte öppnas tidigare.

    Tredje iden föreföll helt enkelt att starta födelsedagen med en frukostbuffé på ett café nere i stan innan avfärd till Askersund. I det laget hade hon redan listat ut det och var nu bombsäker på att Askersund var destinationen och jag var inte sent på det att bekräfta henne. Väl på plats väntade bubbel och utforskande på det vackra hamnområdet innan ett restaurangbesök till middag, för att runda av kvällen med en kort promenad runt kvarteret.

    Sista idén som var del av planen var att morgonen därpå besöka Tivedens nationalpark och vandra på en av spåren. En aktivitet helt och hållet i lugnets och sinnesrons tecken ihop med min favorit.

    I stora tjocka penseldrag bestod födelsedagsplanen av ovanstående och de mindre tunnare penseldragen målade vi tavlan gemensamt på plats, när samtliga idéer utspelade sig. Jag fick vara kreativ i att skapa en minnesvärd och äventyrlig vistelse för min älskade. Är nöjd och glad över att ansträngningen gick hem. Inte nog med att planen blev fulländad, så får jag mersmak för kreativitetens värld i alla dess olika former den kan presentera sig på.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 2 kap 2

Spoilervarning: Diskuterar/reflekterar på en abstrakt nivå. Ni har blivit förvarnade 😏  

Del 2, kapitel 2

Hur medvetandet huvudkaraktären har börjar ifrågasättas av honom själv gestaltas med precision tycker jag. Det är fascinerande hur hans sinnesbruk i den förvirrade tillvaron alltmer blir hans konstanta tillvaro och hur den målas upp. Hur han tappar bort all det som kan förklaras utifrån förnuft, hur hans tålamod och stubin har blivit som obefintlig och hur fort han for till raseriets hemvist. Hur han börjar misstänkliggöra all typ av mänsklig interaktioner allt mer och avstånd till människor därför per automatik infinner sig. Jag upptäcker att han inte längre har några förklaringar till något och att han blir som fast i ovisshetens klor, och i det så äts han långsamt upp invärtes och ifrågasätter varenda säkerhet av osäkerhet. Jag vet inte hur, eller vad som väntar honom, men jag föreställer mig att han genomgår en transformation i mörkrets herravälde, där den gärning han genomfört sätter prov på hans överlevnadsinstinkt. Den börda han bär helt själv på genom sin gärning är för stor för honom.

 

Flödesskrivning: Miljöns påverkan på ungdomar

    Ännu en flödesskrivning som tar vid. Jag låter det som fångar mig vara min kompass.

    Sitter och skriver från en ny plats denna gången, platsen är Tegelbrukets bibliotek. Morgonsolen har redan klätt husets fasader när jag blickar ut. Jag försöker att eliminera alla förutfattade tankar och meningar jag har för att skriva om det som i stunden talar till mig, men det är en omöjlig uppgift. Det där blanka pappret – Tabula rasa – tillståndet man är i som nyfödd som filosofen John Locke presenterade, där är jag inte och tar mig heller inte med lätthet till. Platsen och miljön jag är på vill därför att ämnen ungdomar diskuteras.

    Börjar fundera och reflektera över min tid som ungdom, vad som försiggick i mitt huvud, hur jag generellt mådde och vad som upptog min tid. Försöker placera mig själv. Det tar mig till intressen jag hade som tonåring: vara ute på gården och konstant leka; olika idrottsaktiviteter; fotboll; tv-spel. Framförallt fotboll hade en särskilt plats hos mig – så fort jag inte lekte med andra plockades fotbollen fram som min ständiga kompanjon och kompis. Jag befann mig allt som oftast utomhus – föräldrarna såg inget annat som ett alternativ. Först senare på högstadiet och under gymnasietiden som tv-spel och datorspelandet fick en prioriterad plats i mitt liv. Fritiden kom nu att handla om fotboll och tv- och datorspel. Tjejer var inget som väckte mitt intresse överhuvudtaget. Trots skilda föräldrar, helt nytt liv med helt nya livsomständigheter, traumatiska händelser, alkoholism i hemmet under tonåren, kulturkrockar, identitetsförvirring, brist på manlig förebild – var jag ändå lycklig allt som oftast. Jag hade vad jag trodde jag behövde som mest och det räckte i min ungdomliga värld och hur mitt liv utspelade sig under ungdomsåren.

    Börjar tänka på ungdomar som letar sig till Tegelbruket och fundera på vad de är som Tegelbruket har och erbjuder. Ett tak – en plats att spendera tid på med andra ungdomar och med vuxnas närvaro. Bekräftelse från vuxna och bollplank. Aktiviteter att delta på som blir ledda och organiserade. Det i särklass viktigaste, tror jag, som Tegelbruket erbjuder är att lära sig följa regler och hierarkier, att ta hänsyn och visa respekt för andra, att ställas inför olika situationer och orientera sig i samklang med andra. Helt enkelt att socialisera sig och bli en del av en gemenskap. En ungdom behöver lära känna sig själv och utforska hela det psykologiska känslospektrat. Lära känna sina känslor, lära sig hantera olika externa och interna känslor. Acceptera brister och styrkor. En ungdom behöver lära sig samarbete och finna sin plats i det sociala rummet. Alla dessa fenomen utspelar sig på ett eller annat sätt på den ungdomsarena Tegelbruket är och kommit att bli. Finns inte denna erfarenhet och lärdom att förvärva som ungdom, dessa så viktiga strukturer och ramar att förhålla sig till, då kommer det bli otroligt svårt att hitta en överenskommelse och fungerande ”språk – struktur, kommunikation, beteendemönster, förutsägbarhet. Det kollektiva kittet som håller ihop och möjliggör en fungerande socialisation. Utan en fungerande grundstruktur kommer sannolikheten och risken för ungdomen att växa upp utan fundamentala kärnförmågor till samarbete öka. Utan grundförmågor för att följa spelregler och förhålla sig till en så kallad spelplan till miniminivå kommer man allt närmare utanförskap, elände, misär, anarki, avvikelse, kriminalitet och ensamhet. En plats där mörker har sin hemvist.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 2 kap 1

 Spoilervarning: Diskuterar/reflekterar på en abstrakt nivå. Ni har blivit förvarnade 😏

 Del 2, kapitel 1

Wow, vilket kapitel och vilken dramatisk händelseförlopp och vilket skildring på Raskolnikovs tankeprocesser kring situationen som han utfört. Jag blir uppmärksammad på hur han är kritisk gentemot sig själv och i en nästan tragikomisk inslag kommer han på sig själv i massvis med situationer som han anser sig ha agerat ett visst sätt, och upptäcker hur följderna inte varit så genomtänkta i alla fall. I det uppstår en tragedi och stor måtta komik och resultatet uppenbarar sig när jag brister i skratt så jag nästan börjar gråta. Det är som att han, i ren desperation agerat och dragit slutsatser på ett sätt, för att i ett kort ögonblick i desperationen uppenbara sig en gnutta förnuft och rationalitet som får huvudkaraktären att ”vakna” till och inse massa saker som dolts i sin förvrängda sinnestillvaro. Och DET får honom att skifta i omdöme och slutsatser, vilket tar mig som läsare genom en resa med stor häpnad och intresse. Spännande och hiskeligt intressant att få ta del av huvudkaraktärens tankegångar.

 

Flödesskrivning: Dualitet

Då var det ännu en gång dags för en flödesskrivning så här på morgonkvisten. Klockan har drygt slagit 8 och jag är nersutten i fåtöljen i sovrumshörnet när jag skriver detta. Tog alldeles nyss en klunk ur kaffet som jag har ståendes höger om mig på elementet under fönsterkarmen. När jag vände blicken mot koppen drogs för ett kort ögonblick ögonen mot den dekorationsfigur som finns på ena sängbordet. En figur föreställande en person som sitter ned med händerna pressade mot varandra i en meditationsposition. Jag undrar vad det betyder egentligen, meditation.

Meditation - vad tänker jag på när jag riktar tankarna dit hän. Ting som långsamhet uppstår i tankarna. Lugn och okontrollerbarhet finns också som associationspunkter. Släppa kontrollen och låta det som händer hända. Att låta tankar, medvetenhet och kroppens innersta väsen göra vad den behöver göra utan något inflytande i ditt medvetna jag. Vidare tänker jag på hur länge den formen av meditation existerat och dess ursprung.

Fenomen och symboliken Yin och Yang uppenbarar sig i mina tankar. Dualiteten och dess motsatsförhållande är slående i parförhållandet Yin och Yang. Det är något som tryggar mig när jag tänker på fenomenen dualiteter och dessa förhållanden som perspektiven beskriver. Gott – ont, varmt – kallt, makro – mikro, himmel – helvete, gud – djävulen, sol – måne, extrovert – introvert, ljus – mörker. Som så mycket i livet kan inte det ena existera utan det andra. Går det att beskriva det ena utan att i försöken beskriva eller måla upp dess motsatspar?

Hur har språket kunnat komma bli så komplext, så välorganiserat, så förutsägbart och uträknande att stora civilisationer kommer att byggas upp och överleva redan för tusentals år sedan? Hur har alla dessa tankar redan existerat långt innan någon som tänkt i tankarna idag – för det börjar väl alltid med en tanke innan det ens kan bli någon form av verklighet, eller?

Tillbaka till Yin och Yang - de maskulina och feminina, rationella vs emotionella, varmt vs kallt, ordning vs kaos. Yin och Yang är i själva verket ett motsatspar som under lång tid fascinerat mig, så till den grad att jag i någon variant, någon gång, önskar tatuera in det på kroppen i ren fascination och beundran av filosofin.

Yin och Yang är inte bara ett parförhållande utan det är en filosofi, en levnadsfilosofi, ett perspektiv som jag starkt tror på. Vi behöver dessa strukturer för att i livet evolvera och förvandlas till nyare och bättre varianter av oss själva. En kan inte leva i ständig ordning och förvänta sig utveckling – kaos är ett kriterier i en viss omfattning för att utvecklas. Ena foten behöver befinna sig i kaos för att en ny ordning – i dubbel bemärkelse – ska kunna ta sig nya uttryck och kultivera till något nytt. En måste ha exakt rätt mängd gott och ont i livet för att meningsfullhet ska få sitt rättmätiga tyngd och värde. Yin överlever inte utan sin Yang och vice versa.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Kap 7

 Spoilervarning: Diskuterar/reflekterar på en abstrakt nivå. Ni har blivit förvarnade 😏

 Reflektioner från Kapitel 7:

    Hur hela uppbyggnaden har lett till denna punkten och händelse är minst sagt målande och situationerna, eller scenerna, som avlöser varandra är så (o)rationella att karaktärens beteende inte på något sätt överraskar - hur förvånande, chockerande, oväntat, riskabelt, oplanerat, gått enligt plan eller inte de än är, så läggs pusselbitarna nu på plats och på ett dramaturgiskt vis helt enligt plan – säger jag då utifrån min nyvunna kunskap och förståelse för hur dramaturgi och berättelseuppbyggnad fungerar.

    Jag försöker hitta brister och hål i storyn och karaktärens värld så långt jag kommit i läsningen men utan framgång. Vad det betyder är jag inte helt klar med, men vad jag vet och känner är att bikaraktärerna, som är del av berättelsen och är återkommande, är trovärdiga och agerar på ett sätt som inte sticker i stäv med den förståelsen och kunskap jag tycker mig ha om människans psyke och rationalitet.

    En anmärkningsvärd sak som skedde mitt i läsningen, inte bara en gång utan flertalet gånger under kapitlets gång, var att när en höjdpunkt var på väg att avlösas, fick jag plötsligt avbryta läsningen i en reaktion mot det jag framför mig såg skulle inträffa härnäst i boken. Jag var känslomässigt engagerad i protagonistens ”ögon” och fick en känsla av avsky och tänkte för mig själv ”neeeaaaaj, ska du göra det”, innan jag förmådde mig fortsätta läsningen. Jag är imponerad och tagen av författarens gestaltning, minst sagt. Läser boken med fortsatt ihållande spänning, även om jag förväntar mig att det är en ny "uppbyggnadsfas" som vilar runt hörnet nu innan nästa stora avslöjande/intrig.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Kap 6

Spoilervarning: Diskuterar/reflekterar på en abstrakt nivå. Ni har blivit förvarnade 😏

 Reflektioner från Kapitel 6:

Det är otroligt fascinerande hur människans psyke gestaltat på ett ypperligt sätt hos huvudkaraktären när han kopplar ihop pusselbitar ur sammanträffanden. Ovidkommande från hur troliga eller osannolika dessa sammanträffanden är så tycks han ändå hitta förklaringar som på något envist sätt rättfärdigar hans tankegång ”vända kappan efter vinden”. Finner huvudkaraktärens psyke som trovärdig i detta kapitel och det är som att moralen spelar honom ett spratt i att utmana honom för att hitta lösningar på de inre konflikterna som uppstått. Konflikterna handlar om det han vill göra, och hur han på ett logiskt tillvägagångssätt kommer fram till tankeprocessens slutpunkt, i förhållande till hur hans moral säger honom något annat och där i uppstår dilemmat han hela tiden befinner sig i. Han dras ständigt i ovisshet eftersom det är en dragkamp som pågår i huvudet på honom och det tär på ett sätt som får honom att ifrågasätta och ständigt hoppa mellan omdömen och beslut.

Flödesskrivning: Döden

 

Flödesskrivning: Döden

Ett mycket anmärkningsvärt ämne dök upp när jag fattade tag i pennan, nämligen döden. Vad är egentligen döden för något, vad gör döden med oss? Hur mycket tänker var och en på döden, egentligen? 

Personligen tänker jag sällan på döden, men absolut har den tanken slagit mig vid ett flertal tillfällen, särskilt påtagligt när människor som är i ens närmsta omgivning blir varse om någon de känner gått bort, och här exkluderar jag tankar om döden som uppkommer till följd av nyhetersreportage och omvärldshändelser.

På något vis, känner jag en trygghet till döden. Jag kan inte fly döden, jag kan inte lura den och därför är det menlöst att lägga vikt på döden. Paradoxalt till detta tycker jag också, av det faktum att döden inte kan undvikas, att man därför bör göra sitt yttersta för att ta vara på den tiden man förfogar över och göra skillnad. Göra skillnad så att tiden du levt på jorden blir meningsfull, så att du lämnar den bättre än när du kom

Jag skulle inte säga att jag är rädd för döden men jag vet inte om jag talar sanning. Döden per se har aldrig krupit mig inpå så till den grad att jag kan föreställa mig vad upplevelsen liknar. Andra som har förhåller sig troligtvis till döden på helt andra sätt som jag inte riktigt förmår begripa. Jag tror inte det är döden som skrämmer människor – att lämna jordelivet – utan snarare alla människor som en håller kära och lämnar kvar. Jag tror däremot att det finns en stor rädsla för lidande och misär, att inte ha pengar, vara med om en svår olycka, inte känna till emotioner eller kunna prata, sådant som förhindrar eller begränsar en att leva ett fullständigt liv. Det är jag i alla fall betydlig mer rädd för än specifikt döden – i alla fall just nu.

Min största rädslor handlar istället om min (o)förmåga att manifestera. Min kapacitet att bli den jag vill bli, att inte på ett värdigt sätt nyttja den tiden på jorden jag blivit tilldelad. Mina rädslor är helt eller delvis av psykologisk karaktär men kanske, bara kanske, är det rädslorna inte tillräckligt starka och stora, för det känns som jag stampar på samma plats. Gör jag det? Det känns ibland som jag bara flyter utan någon riktning, jag bar är.

Mina intressen och vad jag vill sträva efter – bli författare tycks hela tiden bli förhalade och jag vet inte om det är precist att säga så eller om det är jag som inte insett att resan dit bara är i sin linda. Att allt tar tid och att jag inte är förmögen att se alla små bitar som jag genomfört, för de är i mikrosegment – för små för att se med ett otränat öga. Kanske är det så, eller svävar jag bara fritt i ett ingenmansland utan tillräckliga strukturer och mål i min resa mot att bli författare. Kanske måste jag bli mer strukturerad och organisera stegen ännu mer precist och medvetet? Kanske om jag gör en bättre plan - en tydligare vision med noggranna delmål - kan mina rädslor bli färre. Kanske då får jag kontroll över mina rädslor. Kanske då kan jag manifestera och känna mig stolt över vad jag åstadkommit.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Kap 5

Spoilervarning: Diskuterar/reflekterar på en abstrakt nivå. Ni har blivit förvarnade 😏

 Reflektioner från Kapitel 5:

Det är intressant hur huvudkaraktärens tankeprocesser vacklar fram och tillbaka, hur han å ena sidan är fullständigt bombsäker, för att å andra sidan helt skifta tankeprocess och hitta orsaker som berättigar hans skiftande i sak. Det är som om han hela tiden i sitt medvetande och moral vänder kappan efter vinden, där ett visst utslag av en uträkning faller åt ena hållet som är helt och hållet beroende på de specifika och rådande omständigheterna. För att i efterföljande situation uppstå i en kontext som för honom är mer betydande och således påfallande att ändra beslut, och därmed i plötslig hast ändras hans tankegång/beslut. Som i att det är en psykologisk kamp som pågår i hans huvud, där han hela tiden försöker rättfärdiga handlingarna åt det ena hållet eller det andra, och den processen är hos honom i en ständig pågående kamp.

Flödesskrivning: Rädslans effekt

I flödesskrivning skriver jag helt enkelt det som faller sig komma där och då. Resultatet ser ni nedan.

Rädsla, ja rädsla, rädslans syfte och hemvist. Vartifrån är den kommen och varför måste den finnas. Jag försöker sätta ord på rädsla och gör det genom att blunda och knappa på laptopens tangenter. Blundar, ögonen är helt stängda och jag försöker notera de bilder som dyker upp i mitt inre, inuti mig, Vad betyder rädsla egentligen, varför och hur fungerar rädslans mekanism och vilket resultat ger det egentligen?

Rädsla för mig är något som begränsar mig, något som sätter handbroms i mitt kreativa tänkande och i min förmåga att utforska alla de där yttersta gränserna. Det är som att rädslan puttar in mig till ett fack av bekvämlighet, ett fack av att passa in och höra till normaliteten. Som att rädslan säger mig ”hörrudu, ta det lugnt nu, du vill inte ta vatten över huvudet och göra något ogenomtänkt”. Samtidigt som rädsla gör allt i sin makt för att kategorisera mig, att hålla mig i schack och inte ta till medel eller handlingar som tillför mig mer skada än nytta, så kan jag tydligt känna och uppleva hur rädsla är skurken för den säger att jag inte ska utforska. Den begränsar mig, den vill inte att jag ska utvecklas i lika stor kraft och med den potential som potentiellt finns bortom rädslans gränser. Så rädsla, hur förklarar man det bäst. Är rädsla en fundamental egenskap, är det en instinkt, en beståndsdel och en naturlig disposition som människan bär på enda sedan mänsklighetens historia? Är det så man vill lyfta fram rädslans ursprungliga härkomst. Jag vet inte. Jag vet inte alls.

Vilken mekanism har rädslan? Är det en sådan enkel sak som att rädsla håller oss levande så att vi som människor kan fortsätta utvecklas i framtiden, likt den resan mänskligheten har gjort i miljoner år. Är rädslans funktion att samverka och göra oss samvetsgranna för farligheter? Är rädsla den attribut, den grejen som sätter käppar i hjulet för att vi inte ska gå och slå ihjäl varandra. Är rädsla det som gör att mänskligheten fortfarande i stort utvecklas och frodas. För om rädsla inte fanns, hur skulle verkligheten te sig? Skulle människor strunta i alla praxis och förhållningssätt som den normalt upprätthåller och sen då? Om rädsla tas bort från ekvationen, skulle människors utveckling stagnera eller tillta? Jag vet inte.

Om jag går inåt i mig själv så funderar jag på hur rädsla i sin mekanism fungerar inom ett system. Rädsla gör sig för mig påmind hela tiden, om jag faktiskt fokuserar på rädslans närvaro. Jag vill bli författare och rädslan gör sig hela tiden påmind eftersom jag endast kan utvecklas genom att få mina texter och det material jag skapat bedömda, men när rädslan har en överordnad position gentemot alternativet (offentliggöra material) så tar jag ett steg tillbaka istället för att ta ett steg fram. Det blir som om jag betvivlar min förmåga, och som resultat blir det att jag bromsar in mitt momentum jag byggt upp gällande mitt skrivande. Rädslan håller således fast mig tillfälligt.

Samtidigt är rädslan något som får mig att ifrågasätta mig själv och vad jag är rädd för. Misslyckanden är en sådan sak, att inte klara av en uppgift eller att få omgivningens dom att jag inte är kapabel. Det är något som rädslan föranleder till och även något jag behöver ifrågasätta. När jag gör det, under en tid ifrågasatt och bearbetat rädslorna, så brukar jag hitta nya sätt att närma mig nya utmaningar, pröva nya projekt eller skriva om något ämne utifrån helt nya perspektiv. Helt enkelt gå utanför min comfortzone. Och när jag gör det, och fullföljer planen, så är det med vetskap att rädslan påverkar mig och har ett starkt grepp om mig, och då vill jag inget annat än att motsätta mig denna rädsla och visa att rädslan inte har kontroll över mig. Då är det i själva verket jag som har kontroll på rädslan. Så på exakt samma sätt som rädslan kan begränsa mig och se till att hålla mig inom boxens ramar, så kan rädslan i själva verket vara den pådrivande faktorn för att utmana en till nya erfarenheter och pröva vingarna.

Jag behöver tänka till, behöver noga reflektera och skriva om detta. Jag behöver organisera mina tankar och hitta nya sätt att utnyttja rädslans mekanismer till min fördel, för att hela tiden fortsätta jaga min dröm. Rädslan kan inte elimineras helt och bör inte strävas mot det heller för utan den vore förhållandena i olika strukturer kaosartade. Om ingen rädsla fanns anar jag ett förfallet system som människor idag behöver kunna förordna sig till och hysa respekt för. Är det ”systemet” nedbrutet tappar vi all typ av civiliserat förhållningssätt och ett kaos är allt som återstår. Det handlar istället om att använda rädslan till vår fördel, att närma oss rädslorna med respekt och hänseende till dess inneboende syfte, för att excellera oss själva framåt mot nya höjder.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Kap 4

Spoilervarning: Diskuterar/reflekterar på en abstrakt nivå. Ni har blivit förvarnade 😏

Reflektioner från Kapitel 4: 

Har upptäckt ett mönster som huvudkaraktären bär på. Han har en moral som är instabil, som i mångt och mycket är en moral som kan sägas vara dygdig och etiskt men som vacklar och skiftar, där han lyckas rättfärdiga sitt omoraliska tänkande genom att hitta argument som berättigar att han tänker illa om människor och de livsomständigheter som rådde på 1800-talets Ryssland. Hur vissa människor är menade att fara illa och det är menat, som i världens ordning att en andel ska leva i tragedi – för att övriga andel ska klara sig undan det elände och bitterhet de stigmatiserade och marginaliserade tvungen måste utstå. Återstår att upptäcka om detta är ett mönster som är tillfälligt i huvudkaraktärens personliga livsskede eller om det förändras längst med hans resa.

Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Kap 3

Spoilervarning: Diskuterar/reflekterar på en abstrakt nivå. Ni har blivit förvarnade 😏

Reflektioner från Kapitel 3: 

Idé för kreativt arbete kring skönlitterär läsning: kapitelreflektioner på en abstrakt nivå

Skrev i ett tidigare inlägg (tagg:bok) att Brott och straff av Dostojevskij potentiellt är kommande bok jag ämnar att börja läsa på - och visst blev det så. Under inledande läsning slog en idé mig och jag beskriver den nedan.

När jag läser böcker så vill jag på något vis arbeta med materialet för att faktiskt ta itu med läsandet på fler sätt än enbart läsning. Därför kom jag på idén att jag bör skriva reflektioner över bokens olika kapitel. Genom det kan tydliga avstamp ske kapitelvis och reflektionerna som görs efter varje kapitel är ett sätt för mig att ta itu med materialet och notera det som jag upptäcker eller ser längst med läsningen - parallellt med handlingens och huvudkaraktärens utveckling. Dels som i ett sätt för mig att upptäcka och identifiera vilka tankar och reflektioner jag gör vid/efter läsningen - dels som i ett steg att träna på att se mönster eller upptäcka subtila trådar som för mig kan innebära att jag ser helheter bättre. 

I grund och botten handlar det för mig om att på olika vis arbeta med materialet som del i ett kreativt arbete och för att genomgå personlig utveckling. Därför kommer jag hädanefter efter varje kapitel göra reflektioner på en abstrakt nivå kring den berörda kapitlets innehåll - i ett försök att upptäcka mönster och teman - utan att avslöja/spoila boken helt och hållet (kan inte garantera 100 % framgång men försöker i största mån möjligt)

Idén att genomföra ovanstående dök upp först vid kapitel 3 så det blir min startpunkt gällande kapitelreflektioner från Brott och straff, och kommer först vid nästa inlägg och hittas med tagg #bok