Flödesskrivning: Döden

 

Flödesskrivning: Döden

Ett mycket anmärkningsvärt ämne dök upp när jag fattade tag i pennan, nämligen döden. Vad är egentligen döden för något, vad gör döden med oss? Hur mycket tänker var och en på döden, egentligen? 

Personligen tänker jag sällan på döden, men absolut har den tanken slagit mig vid ett flertal tillfällen, särskilt påtagligt när människor som är i ens närmsta omgivning blir varse om någon de känner gått bort, och här exkluderar jag tankar om döden som uppkommer till följd av nyhetersreportage och omvärldshändelser.

På något vis, känner jag en trygghet till döden. Jag kan inte fly döden, jag kan inte lura den och därför är det menlöst att lägga vikt på döden. Paradoxalt till detta tycker jag också, av det faktum att döden inte kan undvikas, att man därför bör göra sitt yttersta för att ta vara på den tiden man förfogar över och göra skillnad. Göra skillnad så att tiden du levt på jorden blir meningsfull, så att du lämnar den bättre än när du kom

Jag skulle inte säga att jag är rädd för döden men jag vet inte om jag talar sanning. Döden per se har aldrig krupit mig inpå så till den grad att jag kan föreställa mig vad upplevelsen liknar. Andra som har förhåller sig troligtvis till döden på helt andra sätt som jag inte riktigt förmår begripa. Jag tror inte det är döden som skrämmer människor – att lämna jordelivet – utan snarare alla människor som en håller kära och lämnar kvar. Jag tror däremot att det finns en stor rädsla för lidande och misär, att inte ha pengar, vara med om en svår olycka, inte känna till emotioner eller kunna prata, sådant som förhindrar eller begränsar en att leva ett fullständigt liv. Det är jag i alla fall betydlig mer rädd för än specifikt döden – i alla fall just nu.

Min största rädslor handlar istället om min (o)förmåga att manifestera. Min kapacitet att bli den jag vill bli, att inte på ett värdigt sätt nyttja den tiden på jorden jag blivit tilldelad. Mina rädslor är helt eller delvis av psykologisk karaktär men kanske, bara kanske, är det rädslorna inte tillräckligt starka och stora, för det känns som jag stampar på samma plats. Gör jag det? Det känns ibland som jag bara flyter utan någon riktning, jag bar är.

Mina intressen och vad jag vill sträva efter – bli författare tycks hela tiden bli förhalade och jag vet inte om det är precist att säga så eller om det är jag som inte insett att resan dit bara är i sin linda. Att allt tar tid och att jag inte är förmögen att se alla små bitar som jag genomfört, för de är i mikrosegment – för små för att se med ett otränat öga. Kanske är det så, eller svävar jag bara fritt i ett ingenmansland utan tillräckliga strukturer och mål i min resa mot att bli författare. Kanske måste jag bli mer strukturerad och organisera stegen ännu mer precist och medvetet? Kanske om jag gör en bättre plan - en tydligare vision med noggranna delmål - kan mina rädslor bli färre. Kanske då får jag kontroll över mina rädslor. Kanske då kan jag manifestera och känna mig stolt över vad jag åstadkommit.