Ännu en flödesskrivning. Ännu en dag. Vädret är molnblandat och solen tittar titt som tätt fram. Bilar åker förbi med en okänd destination, kan inte låta bli att undra vart alla är påväg. Bilarna varvas ibland med bussar – de lämnar ifrån sig ett alldeles unikt ljud så distinktionen är sällan svår att göra.
Idag sitter jag på balkpongen som vätter ut mot huvudgatan. Sitter normalt inte här eftersom ljuden av all rörelse som sker nedanför på huvudgatan är alldeels för intrycksfullt. Det är lugnet och tystnaden som jag längtar efter. Idag, denna tidigare morgon gör jag ett undantag och den förklaras nyfikenhet och utforskande. Vill utsätta mig för en ny miljö och plats när flödesskrivningen sker.
Försöker att bara skriva och låta tankarna flöda och det som upptar mig är det som jag dokumenterar. Hör fågelkvitter på kort och längre avstånd, fotsteg som släpas efter varandra nedanför balkongen och en tändning på en bilmotor som slås på. Vinden gör sig i allt detta påmind när den blåser upp pappret jag skriver på och jag tvingas hålla fast den med min lediga hand för att fortsätta kunna skriva.
Det är levande idag. Molnen skingras, det ser jag när skuggan försvinner från pappret jag skriver på. Mitt ansikte hettas samtidigt upp. Ett konstant flöde pågår, ingenstans står det stilla. Även när en tror och har förnimmelsen av att allt står stilla så talar allt för att det inte är fallet. Andningen, hjärtat, pulsen, blodgenomströmningen, molnen, rösterna och samtalen som ibland gör sig närvarnde, för att strax därefter ebba ut. Tiden. Åldrandet. ”Kroppen står aldrig still blir” blir jag varse om. Till och med när kroppen är i lågvarv och gör av med minimalt med energi när vi sover är hjärnan aktiv. Kroppen är något alldeles särskilt speciell.
Hur i all sin dar kunde det bli såhär? Att vi lever, att jag lever. Varför? Jag letar svar och hittar fler frågor. Frågor på sådana frågor kanske inte ska besvaras, får inte besvaras. Kanske försvinner människans längtan att trancendera om en hittar svaret. Den ursprungliga frågan behöver få vara ett frö, en skatt, en hemlighet. Så att var och en går på jakt för att hitta sin egen väg, för att upptäcka sin resa och forma den. Kanske är våra sinnen och kroppar förprogrammerade för att inte hitta det ursprungliga svaret på frågan varför och hur allting tog vid från allra första början? Kanske har var och en fått en chans att förvalta det liv vi fått tillgodo i oss själva. Mina tankar avbryts abrupt av trafiken nedanför och solen som går i moln.
Jag tror jag sätter punkt för denna flödesskrivningen nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar