Spoilervarning: Diskuterar/reflekterar på en abstrakt nivå. Ni har blivit förvarnade 😏
Reflektioner från Kapitel 7:Hur hela uppbyggnaden har lett till denna punkten och händelse är minst sagt målande och situationerna, eller scenerna, som avlöser varandra är så (o)rationella att karaktärens beteende inte på något sätt överraskar - hur förvånande, chockerande, oväntat, riskabelt, oplanerat, gått enligt plan eller inte de än är, så läggs pusselbitarna nu på plats och på ett dramaturgiskt vis helt enligt plan – säger jag då utifrån min nyvunna kunskap och förståelse för hur dramaturgi och berättelseuppbyggnad fungerar.
Jag försöker hitta brister och hål i storyn och karaktärens värld så långt jag kommit i läsningen men utan framgång. Vad det betyder är jag inte helt klar med, men vad jag vet och känner är att bikaraktärerna, som är del av berättelsen och är återkommande, är trovärdiga och agerar på ett sätt som inte sticker i stäv med den förståelsen och kunskap jag tycker mig ha om människans psyke och rationalitet.
En anmärkningsvärd sak som skedde mitt i läsningen, inte bara en gång utan flertalet gånger under kapitlets gång, var att när en
höjdpunkt var på väg att avlösas, fick jag plötsligt avbryta
läsningen i en reaktion mot det jag framför mig såg skulle
inträffa härnäst i boken. Jag var känslomässigt engagerad i
protagonistens ”ögon” och fick en känsla av avsky och tänkte
för mig själv ”neeeaaaaj, ska du göra det”, innan jag förmådde
mig fortsätta läsningen. Jag är imponerad och tagen av
författarens gestaltning, minst sagt. Läser boken med fortsatt ihållande spänning, även om jag förväntar mig att det är en ny "uppbyggnadsfas" som vilar runt hörnet nu innan nästa stora avslöjande/intrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar