Flödesskrivning: Rädslans effekt

I flödesskrivning skriver jag helt enkelt det som faller sig komma där och då. Resultatet ser ni nedan.

Rädsla, ja rädsla, rädslans syfte och hemvist. Vartifrån är den kommen och varför måste den finnas. Jag försöker sätta ord på rädsla och gör det genom att blunda och knappa på laptopens tangenter. Blundar, ögonen är helt stängda och jag försöker notera de bilder som dyker upp i mitt inre, inuti mig, Vad betyder rädsla egentligen, varför och hur fungerar rädslans mekanism och vilket resultat ger det egentligen?

Rädsla för mig är något som begränsar mig, något som sätter handbroms i mitt kreativa tänkande och i min förmåga att utforska alla de där yttersta gränserna. Det är som att rädslan puttar in mig till ett fack av bekvämlighet, ett fack av att passa in och höra till normaliteten. Som att rädslan säger mig ”hörrudu, ta det lugnt nu, du vill inte ta vatten över huvudet och göra något ogenomtänkt”. Samtidigt som rädsla gör allt i sin makt för att kategorisera mig, att hålla mig i schack och inte ta till medel eller handlingar som tillför mig mer skada än nytta, så kan jag tydligt känna och uppleva hur rädsla är skurken för den säger att jag inte ska utforska. Den begränsar mig, den vill inte att jag ska utvecklas i lika stor kraft och med den potential som potentiellt finns bortom rädslans gränser. Så rädsla, hur förklarar man det bäst. Är rädsla en fundamental egenskap, är det en instinkt, en beståndsdel och en naturlig disposition som människan bär på enda sedan mänsklighetens historia? Är det så man vill lyfta fram rädslans ursprungliga härkomst. Jag vet inte. Jag vet inte alls.

Vilken mekanism har rädslan? Är det en sådan enkel sak som att rädsla håller oss levande så att vi som människor kan fortsätta utvecklas i framtiden, likt den resan mänskligheten har gjort i miljoner år. Är rädslans funktion att samverka och göra oss samvetsgranna för farligheter? Är rädsla den attribut, den grejen som sätter käppar i hjulet för att vi inte ska gå och slå ihjäl varandra. Är rädsla det som gör att mänskligheten fortfarande i stort utvecklas och frodas. För om rädsla inte fanns, hur skulle verkligheten te sig? Skulle människor strunta i alla praxis och förhållningssätt som den normalt upprätthåller och sen då? Om rädsla tas bort från ekvationen, skulle människors utveckling stagnera eller tillta? Jag vet inte.

Om jag går inåt i mig själv så funderar jag på hur rädsla i sin mekanism fungerar inom ett system. Rädsla gör sig för mig påmind hela tiden, om jag faktiskt fokuserar på rädslans närvaro. Jag vill bli författare och rädslan gör sig hela tiden påmind eftersom jag endast kan utvecklas genom att få mina texter och det material jag skapat bedömda, men när rädslan har en överordnad position gentemot alternativet (offentliggöra material) så tar jag ett steg tillbaka istället för att ta ett steg fram. Det blir som om jag betvivlar min förmåga, och som resultat blir det att jag bromsar in mitt momentum jag byggt upp gällande mitt skrivande. Rädslan håller således fast mig tillfälligt.

Samtidigt är rädslan något som får mig att ifrågasätta mig själv och vad jag är rädd för. Misslyckanden är en sådan sak, att inte klara av en uppgift eller att få omgivningens dom att jag inte är kapabel. Det är något som rädslan föranleder till och även något jag behöver ifrågasätta. När jag gör det, under en tid ifrågasatt och bearbetat rädslorna, så brukar jag hitta nya sätt att närma mig nya utmaningar, pröva nya projekt eller skriva om något ämne utifrån helt nya perspektiv. Helt enkelt gå utanför min comfortzone. Och när jag gör det, och fullföljer planen, så är det med vetskap att rädslan påverkar mig och har ett starkt grepp om mig, och då vill jag inget annat än att motsätta mig denna rädsla och visa att rädslan inte har kontroll över mig. Då är det i själva verket jag som har kontroll på rädslan. Så på exakt samma sätt som rädslan kan begränsa mig och se till att hålla mig inom boxens ramar, så kan rädslan i själva verket vara den pådrivande faktorn för att utmana en till nya erfarenheter och pröva vingarna.

Jag behöver tänka till, behöver noga reflektera och skriva om detta. Jag behöver organisera mina tankar och hitta nya sätt att utnyttja rädslans mekanismer till min fördel, för att hela tiden fortsätta jaga min dröm. Rädslan kan inte elimineras helt och bör inte strävas mot det heller för utan den vore förhållandena i olika strukturer kaosartade. Om ingen rädsla fanns anar jag ett förfallet system som människor idag behöver kunna förordna sig till och hysa respekt för. Är det ”systemet” nedbrutet tappar vi all typ av civiliserat förhållningssätt och ett kaos är allt som återstår. Det handlar istället om att använda rädslan till vår fördel, att närma oss rädslorna med respekt och hänseende till dess inneboende syfte, för att excellera oss själva framåt mot nya höjder.