Tryckte på penntoppen för att få ut kulspetsen. Genast – nästan som att den stod i kö – började en tanke att vila hos mig. Det handlar om mod och att våga ta risker. Upplever att vi mycket talar om att jobba med våra rädslor – att möta de och arbeta med de genom att utsätta oss för det vi är obekväma med. Här vill jag istället fokusera på modet lite med symboliken att det är ett mynt med två sidor. Det är perspektivet på ämnet som gör det intressant. Jag menar att rädslorna som var en bär inom oss finns kvar mer eller mindre, även när vi tacklar och möter de. Det handlar snarare om att man blivit modigare och mer riskvillig på grund av insikten om att det endast finns två val när det väl kommer till kritan. Antingen har rädslorna övertaget och låter oss styras till passivitet till följd, vi blir kuvade och begränsade. Eller tar vi till oss mod och blir handlingskraftiga och flyttar gränserna, ser möjligheterna i potentialen. De som applicerar senaste alternativet får det att se ut som att man övervunnit rädslornas klor, som att man frigjort sig rädslorna och de inte existerar längre. Det är nu det blir intressant att notera hur narrativet ändras, bara genom att se på det ur en annan synvinkel.
I första anblick kan det verka som att någon har jobbat bort sina rädslor, övervunnit sina demoner genom att utsätta sig för rädslan. Och det är inget som är fel i det antagandet, inte det jag hävdar eller säger. Här vill jag belysa det annorlunda. Rädslorna eller de där läskiga åtaganden, bristerna, svårigheterna eller vad det nu må vara som en tar sig an, är närvarande i allra högsta grad hos var och en, och förblir det mer eller mindre. Istället handlar det om att modet har vuxit till sig, den är större än motsatsen till alternativet att förbli passiv och begränsad. På det här sättet att se på ämnet mod och rädslor måste vara mer verkningsfullt. Vi lär oss att acceptera och leva i samklang med rädslorna, men istället för att låta rädslorna få ha sista ordet får modet överhanden och vad får det för konsekvenser i det långa loppet tro?
Rädslor är ett grundfundament i människors biologiska överlevnad och det är inget vi någonsin kan bli kvitt med för det är vad som bland annat hjälper oss att ta steget mot det okända eller det ogripbara. Modet är det vi behöver fokusera på och jobba med oss själva utifrån. Modet att verkställa, att ta steget, att våga flytta gränser – det är vad vi växer och utvecklas av att göra. Att göra det man är rädd för och känner farhåga över – med en medvetenhet om de inneboende rädslorna var och en bär på – är det modigaste en person kan göra. Det är vad som gör det möjligt att flytta berg med.
Nästa gång du ser eller läser någon som har jobbat med sina rädslor, ta en funderare. Kan det inte bara vara som så att rädslorna finns i allra högsta grad kvar, lika verkliga och läskiga som förr. Med den största skillnaden att modet – eller förvandlingsmodet som en kan kalla det – är större än rädslan att låta bli. Vem vet, kanske förändrar det din syn på att tackla utmaningar framöver?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar