Spoilervarning: Diskuterar/reflekterar på en abstrakt nivå. Ni har blivit förvarnade 😏
Del 2, kapitel 1
Wow, vilket kapitel och vilken dramatisk händelseförlopp och vilket skildring på Raskolnikovs tankeprocesser kring situationen som han utfört. Jag blir uppmärksammad på hur han är kritisk gentemot sig själv och i en nästan tragikomisk inslag kommer han på sig själv i massvis med situationer som han anser sig ha agerat ett visst sätt, och upptäcker hur följderna inte varit så genomtänkta i alla fall. I det uppstår en tragedi och stor måtta komik och resultatet uppenbarar sig när jag brister i skratt så jag nästan börjar gråta. Det är som att han, i ren desperation agerat och dragit slutsatser på ett sätt, för att i ett kort ögonblick i desperationen uppenbara sig en gnutta förnuft och rationalitet som får huvudkaraktären att ”vakna” till och inse massa saker som dolts i sin förvrängda sinnestillvaro. Och DET får honom att skifta i omdöme och slutsatser, vilket tar mig som läsare genom en resa med stor häpnad och intresse. Spännande och hiskeligt intressant att få ta del av huvudkaraktärens tankegångar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar