Flödesskrivning: Tystnad eller samtal

 

Har alldeles nyss läst färdigt ett kapitel ur boken Brott och straff av Dostojevskij. Känslan som hakar sig fast efteråt berör en inställning som människan ibland bär på, vissa mer, vissa mindre: Cynismen  Den där inneboende och destruktiva kraften som försätter en i ett ständigt misstänkliggörande gentemot andra i sin omgivning. Där alla syften, mål och handlingar av andra förvandlas till att generera onda uppsåt. En sådan livsföring som bygger på sin egen förträfflighet av ondo på att finna elände, ondska, illdåd, smärta, olycka och meningslöshet som sina egna byggstenar, som sin näring. Hur utbrett är den filosofin och hur många lever enligt den traditionen?

Tankarna svävar iväg. Jag reflekterar kring min egna världsuppfattning. Hur jag själv förhåller mig till cynism och nihilism och balanserar det gentemot det motsatta. Det slår mig hur jag bär på en mängd hopplöshet och vrede inom mig som uppkommit allt mer på grund av världssituationer och människors allt mindre solidaritet. Jag blir arg och irriterad på hur jag tillåter mig bli påverkad av omgivningen på det sättet. Är det så anmärkningsvärt, funderar jag för mig själv. Utåt sätt är jag den där positiva, glada och nyfikna personen. Jag är hoppfull och positiv till livet. Tycks möta utmaningar och omständigheter med öppna sinnen och framtidstro. Ändå byggs det upp en misstro, en förtvivlan, en typ av pessimism som jag alltmer har svårt att ge uttryck för. En intressant observation jag nyss gjorde vilket fick mig att stanna upp en stund.

Jag möter inte många andra likasinnade eller oliksinnade för den delen, där man talar och diskuterar djupt inrotade och ibland sårbara ämnen. Jag undrar om det det fanns ett sådant forum, om det skulle öppna en dörr, eller fungera som en ventil för att låta tankar få utrymme att existera – oavsett dess innebörd och anomali. Om det skulle generera i en utveckling och större förståelse för självet och hur ens egna känslor tar uttryck och förvandlas kroppsligt. Medvetenhet är väl ändå det vi alla bör prioritera och att medvetandegöra våra innersta känslor, och förstå kopplingen hur och varför de uppstår, är väl inget någon kan förlora på? Eller?