Följande publicerades 17 dec 2021 och publicerades på min facebooksida Bilal Hanafi
Låt mig ta er igenom en händelse- ett sammanträffande - som förändrade mitt liv för alltid. Låna mig ert tålamod, det kommer vara värt det (ni får tillbaka tålamodet vid tillfälle). Det finns ett underliggande syfte, sensmoralen, varför jag vill dela med mig av följande. Poängen texten har är viktig. En gnutta underhållning inkluderas i texten för att ni ska orka läsa
Det började i ett möte med intressen som matchade, skulle det till slut visa sig. Eller kanske är det mer riktigt att påstå att det var något desto djupare än så. Det skulle bli startskottet på något stort den dagen, fredagen den 7e december 2018 när jag besökte spelbutiken GameStop för att hämta ut ett spel jag förbokat (fellow gaming-nerds, vågar ni gissa vilket hypat spel det var release för?). Normalt sett tar berättelsen slut nu, vid kassadisken och speluthämtningen, med timtals spelande hemma framför TV-rutan som resultat. Allt gott och livet går vidare i sin vända, as usual. Det är vad det är. Jag kunde inte ha mer fel för det här var bara början på något stort. Häng kvar så får ni veta mer.
Något stämde inte. Betalningen jag gjort vid speluthämtningen var enligt enligt mina beräkningar inte korrekt utfört så precis vid utgången gjorde jag en 180 graders vändning. Ett iver tog grepp om mig. Jag måste tillbaka och prata med säljaren. Med devisen rätt ska vara rätt tog jag bestämda steg och gick tillbaka till butiken och vad mötte jag? Ögon som speglade pondus, erfarenhet som oozade servicemind och en stor gnutta tålamod – precis vad jag förväntade och behövdes för att på ett enkelt och pedagogiskt sätt redogöra för mig vad som försiggått kring betalningen. Vill poängtera att det var samma säljare som hjälpte mig när jag hämtat ut spelet.
Efter ett tags flipperspel fram och tillbaka med säljaren som redogjort för priset jag betalt för spelet, inte bara en gång utan två gånger, lämnar jag butiken och rör mig mot min cykel och hemgång. Bekänner att min stridsmoral har fått sig ett törn och jag står nu vid min cykel. Visualiserande och redo att cykla hemåt för att börja sträckspela (prioriteringar som student var stundtals alldeles förträffliga) gjorde jag en upptäckt som fick mig att dra i handbromsen: -”Shit, vart är mina nycklar?”. Nu blir jag ängslig och vill knappt tro det men verkligheten är mig hack i häl, mina nycklar är försvunna. Likt en kassettbandspelare (ni som vet, ni vet) så spolar jag tillbaka och försöker se framför mig varenda fotsteg – från när jag parkerade cykeln tills jag hämtat ut spelet och upptäckt att mina nycklar är gone. Strategiskt och taktiskt besöker jag alla platser jag varit på, steg för steg med millimeterprecision. Min uttömmande ansträngning till sökande leder till ingenting utöver den bittra slutsatsen att jag klantat till mig. Inte nog med att jag ska promenera hem så förlorar jag speltid och har ett smärre huvudvärk framför för jag behöver ordna med nya nycklar. Cirka 45 minuter senare så står du där som segraren kära förtvivlan och ångest. I den där sista ljusglimten som håller på att erövras av mörker, precis vid ögonblicket när beslutet ska tas att börja gå hemåt, lunkande av uppgivenhet, ser jag en briljant ide kastas framför mig ...att för sisådär hundraelfte gången passera GameStop. Med den stora skillnaden: denna gången gå fram till säljaren och fråga om de fått in ett upphittat nyckelknippe. Jag ställer frågan och väntar mig ett svar som släcker mitt hopp än en gång. Jag möts av att säljaren ska ringa till väktarna som patrullerar i köpcentret och höra efter om de hittat en nyckelknippe. Själv har man varit dryg och jobbig, tänker jag för mig själv, men med dennes glädje att hjälpa mig så får jag tillbaka lite av hoppet. Kom ihåg, det är fortfarande samma säljare som bistår mig med assistans.
Säljaren ringer till väktarna och frågar om nycklarna upphittats och jag ser tydligt på hans ansiktsuttryck att beskedet som väntar mig självklart är negativt. Han lägger på och jag är förberedd på det förväntade. Mentalt har jag redan lämnat butiken för längesen. Beskedet landar hos mig. Väktarna har visst nyligen fått in upphittade nycklar meddelar han mig. Detta framkommer med ett ansiktsuttryck som inte någonstans i världen matchar beskedet. Väktarna är redan påväg till butiken. Jag blir ställd, fick inte ihop det. 1 + 1 = 3 i mitt huvud. Säljaren har alltså spelat mig ett spratt. Så vad händer? Vi står där, garvande åt den surrealistiska situationen. Jag började förstå vad som försiggick, han ville ”ge igen” för det besvär jag ställt till med när jag åter och åter kommit tillbaka för att jag inte tyckt betalningen av spelet gått rätt till, fast det stämt varenda gång (jag tyckte det var för dyrt pris jag betalat för jag hade redan betalt handpenning tidigare). När han förklarat att han ville spela mig ett spratt, börjar vi garva på nytt. När hoppet gav vika och förtvivlan var som störst så drar han DEN finten. Jag var ute och köpte mig en korv med bröd, om vi ska använda fotbollsmetaforer. Från den ena känslan till den andra så var jag lättad och glad över det faktum att jag fått tillbaka nycklarna. Min ursprungliga plan, efter mycket om och men är mirakulöst nog intakt igen.
Så, tillbaka till ruta ett. Vad hände härnäst? Upprinnelsen och allt som hänt fram tills nu? I all den här vevan så är det inte att glömma varför jag kom till GameStop från början. Jag hämtade ut ett efterlängtat spel som jag förbokat för jag älskar TV-spel. Jag hade bott i Örebro i drygt ett år och kände inte så många. Situationen som hade utspelat sig i GameSpot-butiken var surrealistisk. I den här andan så vart jag inspirerad och en idé for till mig som jag bara var tvungen att förverkliga. Det fanns inget alternativ, bära eller brista. Så jag frågade säljaren - tillika butikschef- om han kunde tänka sig att spela TV-spel med mig någon gång och förklarade att jag inte har några gejminggvänner. Så det skulle vara kul om han och jag kunde lira ihop. Sagt och gjort. Vi lade till varandra på Facebook. Idag, ca tre år senare är han en av mina bästa vänner.
Vad vill jag säga med denna text, vad är sensmoralen? Du vet inte vem det är du möter eller vilken möjlighet du går miste om. Vågar du inte riskera, vågar du inte förlora något, kommer du inte heller vinna något. Våga vara nyfiken. Nyfikenhet kan leda dig på stigar du inte upptäckt än. Våga fråga! Det kan visa sig bli det ett av det bästa du gjort. En enkel fråga kan förändra ditt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar