Flödesskrivning: Enkelheten i att uttala sig om negativitet och tillkortakommanden

Varför är det så otroligt lätt på fingrarna att skriva om de sakerna som man har brister i. Hur kommer det sig att man som person kan skriva rad efter rad efter rad om de där jävla beklagliga sakerna som gäller en själv. Alla tillkortakommanden, slarv, tankarna man har men inte fullföljer, rädslor och feghet som får överhanden. Det är som att alla positiva saker - de finns i massor, bara att öppna ögonen och titta inåt och omkring sig - är i sitt naturliga tillstånd redan underförstådda. Problemen uppstår ju just därför. De underförstådda skeendena och tingen att påtala finns inte på kartan och därför är det lätt att man (jag) utgår från det negativa. Som att det blir - paradoxalt - normaltillståndet eftersom det underförstådda är att vi som människor är naturligt positiva varelser som driver utvecklingen fram med hjälp av våra goda intentioner och kollektiva kraftsamling.

Om jag fortsätter i spåret varför det är så enkelt att skriva nedvärderande eller destruktivt om sig själv? Kan det vara för att det är enklare att beklaga sig än att ändra sig? Att beklaga sig kräver ju i sig inte något konkret. Du behöver bara fundera, reflektera och börja spotta ut ord om det ena missnöjet efter det andra. Du är kvar på samma plats med enda skillnad att du vräkt ur dig saker som du önskar ogjort, beklagat dig över eller stör dig på. Inget kroppsligen har blivit till det bättre. Nej, tvärtom, så blir du bara ännu mer präglad av all den pessimism som all den nedlåtenhet du hällt ur dig bestått av. Beklaga sig är alldeles för lätt. Lika lätt som att sitta med mobilen i handen och scrolla i flödet i hopp om någon mirakulös räddning från misären av negativitet. Ironiskt va. Allt som är lätt får dig att falla ännu mer mot avgrunden och mot syndernas långsiktiga obeboeliga terräng. Och det gör visst något med kroppen, psykiskt som fysiskt. Det kan du vara säker på. Även om den saken inte initialt visar sig så händer något i kroppen långsamt och säkert.

Om det är så lätt att skriva och präglas av all den negativitet måste det betyda något i motsatsförhållande till all det positiva som en kan skriva om. Är vägen att kanske medvetandegöra de positiva aspekterna istället? Vända på skutan helt och hållet? Det slår mig omedelbart att likt ett mynt så finns alltid två sidor av allting. Inget ljus utan mörker. Inget ont utan gott. Dualiteterna är minst sagt slående i kontrast till varandra. Bara att titta på exempelvis symbolen yin & yang. Ena står för maskulinitet och det maskulina medan motsatsen symboliseras som det feminina och femininitet. Det är väl där vi måste börja titta och fokusera, på balanserna av de olika sfärerna (motsatserna). Hur det ena behöver det andra för att få verka och blomma ut i något vackert och fulländat. För ingenting är komplett utan nyanserna av de olika skalorna och färgerna som världen presenterar oss. Det är det vi måste ta in och lära oss att iaktta och observera. Inte fastna i enbart det ena. Det får runda av och sätta punkt för denna gången.

Flödesskrivning: Ord & betoningar

Läs igenom dessa två stycken och reflektera därefter på skillnaderna. Hur lätt det är att "bedra" sig själv och låta det sätta en prägel på livet är anmärkningsvärt enkelt.

Tänker. Ser på mig själv. Vem är jag, eller snarare vad är jag? Ser allt tydligare mina brister, de tillkortakommanden som lyser igenom i livet: på jobbet; vänskapsrelationer; kärleksliv; relationen gentemot mig själv. Ser lysande klart vilka brister jag har och hur de ter sig varje dag. De finns där, påminnande nära. I samtalen jag tvekar ta eller gör allt för att undvika , i handlingarna jag drar mig från att genomföra, i ögonblicken jag är fast besluten ska få en viss utgång men tvivlet tillåts få övertaget. Kort och gott: det är generande uppenbart hur stor rum och energi jag tillägnar till självdestruktivitet och fördömande gentemot mig själv. Jag är ingen ledare. Min karaktär är långtgående skadad och skört vilket begränsar mina möjligheter och syn på livet.

Tänker. Ser på mig själv. Vem är jag, eller snarare vad är jag? Ser allt tydligare mina styrkor, de färdigheter som skiner igenom i livet: på jobbet; vänskapsrelationer; kärleksliv; relationen gentemot mig själv. Ser lysande klart vilka styrkor jag besitter och hur dessa visar sig varje dag. De finns där påminnande nära. I samtalen jag tar och initiativen jag ständigt uppvisar, i handlingarna jag så modigt anstränger mig för att möta, i ögonblicken jag så ihärdigt intalat mig själv jag klarar av att möta oavsett utgång - låter mig inte skrämmas. Kort och gott: det är ett styrkeprov jag uppvisar i den beslutsamhet och ansvarstagande jag tillägnar gentemot mig själv. Jag är en ledare. Min karaktär är upplyftande och inspirerande vilket ger mig otaliga möjligheter i livet.

Den som säger att ord inte spelar någon roll har inte lyssnat noga, eller föga sett klart nog. Ord är makt. Språk är universellt. Omringa dig med en sanning som stärker och ger möjligheter istället för en sanning som slukar bort livslusten och tar fram det pessimistiska i dig.