Självbiografi: Hur ryggsäckens innehåll formar vägen framåt

Glädje, tro och optimism

 

Jag är en glad människa. Min energi jag sprider räcker och blir över och det är förträffligt kul att se hur den energin smittar och når andra. För inuti mig finns en kärna som vibrerar och utsöndrar glädje, tro, och optimism. Har levt ett tillräckligt långt liv för att upptäcka hur glädje och energi i kombination når hjärtan. Hur den lyfter och når många själ, samt påminner om vikten av humor och optimism i alla tider. Trots en god kännedom om mig själv kan jag stundtals undra: vart kommer denna energi och aura ifrån som ständigt tycks vilja nå andra? Följ med på en liten resa in i min värld med lite bilder från mitt liv.

 

 

Bild från kanske åren mellan 1990-91 när jag är 3 eller 4 år gammal

Optimismen kommer från att alltid se saker och ting ur en positiv betoning. Min ryggsäck har absolut haft en stor roll i detta att göra. Min bakgrund och erfarenheter kan jag idag tacka för att vägra låta negativa känslor sätta prägel på min tillvaro i en större utsträckning. Jag låter optimism vara den styrande kompassen genom att se saker från en positiv synvinkel, dvs se glaset halvfullt istället för halvtomt ("åhh vad klyschigt" tänker ni alldeles säkert nu). Kanske kan det liknas vid något som en uppskattande förhållningssätt? Min mor har dessutom alltid varit en sådan person som utstrålar tro och möjlighet när det kan vara lätt att göra annat. Därifrån finns mycket ursprung i mig, är jag övertygad om. 

 

 

Kring samma som föregående, 1990-91

Uppstår det en konflikt i någon relation jag har så är det för att jag ska lära mig något. Misslyckas jag med att genomföra en plan jag satt i verk så är det för att jag inte planerat tillräckligt bra och behöver då lära mig planera bättre. Är jag ofokuserad och okoncentrerad vid samtal, behöver jag lära mig lyssna mer aktivt och vara mer närvarande. Det har ingenting med glädje eller lycka i sig självt att göra, inget med personligheten att göra. Det har enbart att göra med att förfina de egna färdigheterna och kunskaperna. Hur förfinar man de egna färdigheterna och kunskaperna? Det kommer med en medveten träning, tålamod och uthållighet. Parallellt till detta så ställer jag ganska höga krav på mig själv och min "vågskål". Jag kan vara onekligen hård, och många gånger orättvis mot mig själv, för misstagen och tillfällena det inte går min väg. Det tror jag många kan känna igen sig i. Det är än dock inget jag brukar hänga läpp för under alldeles lång tid. Vågskålen faller nämligen näst intill alltid mot optimismens perspektiv - åt rätt håll om du frågar mig. Det är en himla bra början (och fortsättning) om du vill säkerställa en kvick tillbakagång och upp-på-fötterna-moment. Alternativet är att stanna kvar i pessimism och kanske riskera djupare kräftgång. 

 

Ytterligheterna

Mitt liv har präglats av extremt blandade ytterligheter. "På vilket sätt?" kanske du undrar? 

 

 

Rock & roll kring åldern 5-6

Jag är född, likt min far, i Libanon. Min mor är född i Polen och ytterligheterna tar sin början. En nio år äldre storebror har jag och han är också född i Libanon, även där stärks ytterligheterna och skapar kontraster i en storebror som inte är några år äldre utan närmare ett decennium äldre. Som så många andra flydde vi som familj ifrån inbördeskriget i Libanon slutet på 80-talet när jag var ett år fyllda. Vi hamnade slutligen på Rosengård efter en vända först i Tyskland och en kort period därefter i Vetlanda. I Rosengård bodde vi tills jag var drygt 8 år gammal. Mycket av det jag kände till vid det laget var min fars stränghet och överordnad vilket jag helt naturligt och enkelt följde genom att dansa efter tonerna han spelade. Det var aldrig en fråga om att tänja på gränserna eller utforska barnet i mig. Viktigast för mig blev att följa instruktioner och inte göra misstag. Dagarna som barn i Rosengård efter skolan bestod mycket av att springa ute på gården med kompisarna och spela fotboll. Mitt ständiga spring och olust till stillasittande gjorde att jag sprang och lekte dagarna till ända varje dag efter skolan. Inte sällan ända tills mörkret började göra sig påmind och det signalerade om att det var dags att bege sig hemåt. Inte sällan med fotbollen sparkandes framför mig.

 

 

Inte helt säker, något äldre än föregående bild. Kanske vid 7-8 års- åldern, med min kära mor.

En kort period senare efter att föräldrarna 1995 gått skilda vägar bar destination oss - mig och mor - från Rosengård till Vellinge. Jag var då 8 år gammal. En på många vis påfrestande förändring när min "värld" som jag kände igen den som blev vänd uppochner, dels genom att föräldrarna skiljdes, dels genom den fysiska flytten till en annan ort, och allt det där som konsekvens följer. Vellinge - som Rosengårds motsats - går att ta på. Det blir inte mer uppenbart och synligt än så att flytta till en annan ort som Vellinge, en kommun ca 2 mil söder om Malmö, som en av de mest välbärgade kommuner i landet - då som idag. Barnet jag var anpassade jag mig som handen i handsken och jag blev ganska omgående en i mängden med vänner, intressen och en fantastiskt trygg tillvaro med förutsättningar och möjligheter som tidigare inte existerade i min närmiljö och uppväxt. Kort därpå, uppstod en dramatisk förändring när en ofrivillig flytt till Libanon blev till verklighet. Vi bokstavligt flög iväg och jag slets bort från min nya trygga tillvaro utan att riktigt veta varför. Vad jag visste var att vi skulle på en kort utflykt. Efter cirka ett år i Libanon var jag tillbaka i Sverige och Vellinge. "Life goes on" som man säger. Efter några omtumlande veckor var allt mer eller mindre som "vanligt" igen med vardag, vänner, fotboll och skola. Hade vid detta skede redan bemästrat att vara en kameleont: anpassade mig väl efter förändrande omständigheter och ytterligheter.

 

 

Skutt i tiden: Polen år 2005 med kusinerna vid 18- års åldern

Åren gick och tonåren i mig syntes. Pösiga kläder, häng, tandställning, finnar i ansiktet och relativt oskyldigt djävulskap i området, får jag ända bekänna. Som person var jag ganska snäll och som tidigare text antyder ställde jag sällan till med några scener, det skulle ju försätta mig i centrum och det undvek jag till varje pris. Tonåren var en speciell tid för mig med periodvis en del rasism och nynazism-rörelser som var märkbart närvarande. Något som jag får erkänna att jag undslapp större konsekvenser från tack vare goda vänner, föreningsliv och trygga vuxna i omgivningen, även om erfarenheterna och minnena finns kvar och satt sin prägel på mig. Intressen jag hade under tonåren och ung vuxen var i stort densamma som när jag var litet barn: tv-spel; fotboll; teknik; rörelse. Intresse för det sociala i relationer, umgänge, fester och allt som kan tänkas höras till senare tonåren vaknade till liv under senare hälften av gymnasietiden. Någorlunda. Höll mig fortfarande ganska passivt inställd och inget jag var jättepepp över att fördjupa mig i, men alla andra tycktes göra det mer och mer och då ville jag också vara en liten del av det.

 

Osäker men kanske mellan 2006-2008? Runt 19-20-års åldern

Mitt liv fram till ung vuxen var alltså präglat av ganska mycket hålla mig till boxen. Att inte röra mig utanför eller tänja på gränserna. Jag blandades med och slängdes i kulturer och därigenom fick jag se mycket. Glasögon av olika kulturella bagage och kontexter började ansamlas i min ryggsäck, något jag alltmer med åldern började förstå fördelarna och styrkan i. Parallellt, kopplat till ovanstående faktum, anpassade jag mig otroligt lätt - kanske rent instinktivt och som en försvarsmekanism för att tackla alla utmaningar jag utsattes för kulturellt och socialt. Jag kunde följa instruktioner för det var något jag hade lärt mig att göra tidigt, som sedan när jag dessutom med en genomförd värnplikt blev jag ännu mer skolad i att följa instruktioner och vara en god soldat/följeslagare. Alltid skulle jag förbli den som följde normer. Jag dansade fint efter förväntningarna. Jag blev duktig på att undvika göra misstag; hålla mig till reglerna; inte skapa konflikter; inte störa; inte vecka anstöt; inte sticka ut (i Vellinge var det omöjligt att inte sticka ut pga att mitt utseende avvek ganska markant från övriga). Med en far som jag upplevde inte förmådde se mig som annat än ett objekt, och med min fantastiska anpassningsförmåga för olika kulturer och seder, kunde jag följa gängse regler med hisnande lätthet. Och det följde med längre än jag någonsin kunde förstå och inse. Tänker på den populära analogin av Bruce Lee: "Be water, my friend" - jag anpassade mig efter allt jag utsattes för. I det satte jag nästan alltid andras viljor först för det var viktigare att prioritera än mina egna, å andra sidan visste jag inte annat. En "passiv" egenskap som blev en stor del av min identitet vilket såg till att jag föredrog bakgrunden där jag smälte in och blev en i mängden (eller ingen). Där behövde jag aldrig ta oförväntat mycket plats.

Lärdomar av optimismen, ytterligheter och kulturella landskapsförflyttningar? På vilka sätt har styrkor byggts upp och utvecklats tack vare min "ryggsäck"?

Vi lämnar sammanhangen och omständigheterna jag beskrivit och rör oss framåt till vuxen ålder. Sårbarhet upptäckte jag på riktigt i andra hälften av 20-års åldern genom erfarenheter, framförallt genom en tidigare relation. En ny nivå av sårbarhet presenterades för mig och det blev först då uppenbart för mig vilken styrka det faktiskt innebär att besitta den integriteten och följsamheten till känslor, men även vilket mod det kräver att vara sårbar (tack för den lärdomen och erfarenheten). Jag hade inte det där och då, men jag såg det utspela sig och ett frö såddes i mig. Det öppnade en ny dörr- eller rättare sagt: visades vad som väntade om jag gick igenom dörren. Jag behövde "bara" hitta nyckeln på något vis. Förvandlingsresan från en passiv individ till en aktiv individ började nu ta form.

 

 

Året 2012 på min äldsta och bästa väns bröllop vid 25-års åldern.

 

Nyfikenhet till människor, kulturer och religioner har följt med genom livet som en röd tråd från mina rötter och bakgrund. Mycket tack vare alla de olika "världarna" jag har befunnit mig i, allt från olika traditioner, seder och kulturer från Islam och Kristendom, men även de olika fysiska miljöerna och olika förutsättningar från Rosengård till Vellinge och den svenska kollektiva mentaliteten av att följa regler och normer. Mod har jag på riktigt vågat utforska först långt senare efter 25-års åldern när ett krossat hjärta blivit till ett faktum och en flytt till Örebro besannades. I takt med en mod jag börjat utöva växte även jag som människa och då började jag utmana mig intellektuellt. Detta främst genom universitetsstudierna, vilket även öppnade oändliga dörrar mot litteraturens- och lärandets teoretiska värld. Det har haft en sådan ofantlig stor inverkan på mitt intresse för läsandet och fördjupning av förståelsen för vilken vid kulturell värld jag (vi) har. Den historia och berättelser som skildrats i litteraturens värld är fenomenalt stort och den står vidöppen att ta del av för att utmanas- och utvecklas.

 

Att vara följsam i den utsträckning som jag faktiskt varit. Jag menar, hade jag inte kunnat dansa efter tonerna och följa instruktioner så pass bra som jag gjort, skulle jag haft betydligt svårare att ta mig fram och hitta nya vägar långt senare. Med det sagt finns det uppenbarligen många underliggande faktorer, som tack vare min följsamhet, utvecklats och varit till en stor del avgörande i min resa. Det är faktorer som disciplin, ihärdighet, uthållighet och struktur. Min förmåga att organisera och planera livspusslet för att skapa förutsägbarhet och kontroll har hjälpt mig i tid och otid när mörkret varit ett faktum; när livet kastats omkull mig; när utmaningar prövat min uthållighet; när min värld vänts upp och ner.

Det är otroligt när man tänker på det, vilka liv vi lever, vilka historier vi bär på, vilka berättelser som finns hos varenda människa. Det behöver delas med varandra. Det behöver skildras för att fler ska kunna mötas i varandras livshistorier, så att vägar kan korsas och öppna upp nya oupptäckta destinationer, möten och erfarenheter. 

 

Idag vill jag inget annat än att dela med mig av mina erfarenheter, tankar och upplevelser som jag har varit med om. Det är det jag har och det är det jag kan prata om och förmedla till omgivningen. Jag lär mig hela tiden nya saker och det är mycket tack vare min ständiga nyfikenhet och utforskande för det oupptäckta och obekväma. Det tar jag med mig från framförallt alla mina signifikanta miljö- och kulturella "landskapsförflyttningar". Evigt tacksam för den vida och spännande resa jag tagit mig igenom, det kan jag idag vara stolt över. Stolt över de vägar jag korsat, stolt över alla trauman och svårigheter som inneburit livsförändrande - och försvårande omständigheter för det har gett mig ALLT jag är idag. Idag är jag på en plats, tack vare min kryddstarka, mångfaldiga, och normbrytande bagage - parallellt med en ständig nyfikenhet - på en plats jag bara kunde drömma om. Idag drömmer jag, förverkligar och utmanar mig själv och min omgivning. Det finns inget annat. Det finns bara en väg, och det är framåt i en öppenhjärtig och hoppfullt väg där medmänsklighet står högst i fokus. 

 

 

Kontentan jag vill precisera och avsluta med är följande:

 

Mina ögon har fått se så himla mycket olika perspektiv, normer och förutsättningar utspela sig, och det är jag långt ifrån ensam om. Det har fyllt min ryggsäck med olikheter genom traditioner, ytterligheter och kulturer som jag bara kunde drömt om. Nu vill jag att omgivningen ska ta del av lärdomarna och insikterna från denna livslånga process. Den kulturella cocktailen jag formats till kommer definitivt presenteras genom skrivandet och författandets konst. För ni kan gissa, det här är bara början.

År 2022, knappt åldrats..."bara" 35 år ung. Vad väntar härnäst?

 

Moraliska förpliktelser gentemot dig själv

Skrivande: ett måste för min egna utveckling

Bad om eran hjälp på Instagram. Ni röstade på rubriken som var mest intressant. Bussigt av er som rösta❤️

Följande är alternativen och resultaten: 

1. Moraliska förpliktelser gentemot dig själv, 50 %
2. Brinnande fingrar, 25 %
3. Förnedringens dödsslag, 17 %
4. Intrasslad, 8 %

Mina journalinlägg är på intet sätt skrivna för offentliggöranden. Det blev en spännande interaktion med de som röstade så jag ville publicera denna. Blir en "two-in-one" inlägg det här. 

Moraliska förpliktelser gentemot dig själv, skriven 18-09-2023. Först presenteras min journalanteckning, sen min take på hur jag utåt sett ser på det.

1

"Vad gör jag för saker som i framtiden tar mig till en bättre plats? Det är en genuin fråga som kräver lite eftertänksamhet. Det är en fråga som ingen människa borde undslippa att ställa sig själv, för svaret på frågan kommer oundvikligen att avslöja dina moraliska förpliktelser du satt gentemot dig själv. Jag prövar besvara frågan.

Jag jobbar ständigt på olika sätt med mig själv: kognitivt; fysiskt; spirituellt. Fysiskt gör jag det genom att regelbundet utsätta mig för olika påfrestningar via framförallt funktionell träning och löpning. Min kropp får brytas ner och sedan byggas upp. I de fysiska utmaningarna har jag dessutom uppsatta mål som jag strävar efter och kämpar för att nå. Ett sådant uppsatt mål är i år springa milen på sub 40 min. Kognitivt jobbar jag med mig själv genom att föra journal, skriva, dokumentera, reflektera och läsa böcker. Jag jobbar mycket kreativt och i det arbetar jag med många parallella projekt, däribland de mest signifikanta i att skriva en bok, skriva på författarplattformen Substack, Instagramprojekt och bloggande. Ständigt aktiva projekt som jag lägger lite tid på varje dag. Allt det faller inom kreativt arbete och jag gör det för att kognitivt utmana mig själv och inte stagnera. Den spirituella kategorin är inte lika omfattande som övriga två. Där är det en del promenader och uppskattande förhållningssätt, föra tacksamhetslogg och meditation någon gång i veckan.

Det här är medvetna och satta intentioner som jag regelbundet arbrtar med för att ta mig till en bättre fmratida plats. Det är mycket disciplin bakom och mycket trial and error för att förfina och kalibrera hur den målmedvetna resan ska se ut. Sen jobbar jag även med mig själv på sätt jag inte nämnt i ovan beskrivningar. Hela tiden utsätter jag mig frivilligt för obekväma, nya och utmanande situationer. Det handlar om att göra nya saker, exempelvis presentationer, möten, samtal, ämnen, projekt och andra saker som jag ogärna vill ta itu med. Mycket görs i syfte att växa som människa och bli den bästa versionen jag kan av mig själv. För vad är annars ett värdigt alternativ?"

2

Jag brinner för att ständigt vilja utvecklas, jag vill ta mig tiden till det, utvecklas, växa, prövas, stöta och blöta, utmana tankar och idéer. Våga släppa det gamla och upptäcka det nya, och gärna regelbundet med jämna mellanrum. Men jag är bekymrad. Jag är genuint bekymrad för vad jag tycker mig se är saknaden av disciplin och åtagande i oss själva. Vi är så duktiga på att jobba för någon annan, och investera i något annat än oss själva. Vi har ju tid, det är jag övertygad om. Visst spelar omständigheter, livssituationer, oförutsedda händelser och andra signifikanta områden i livet stor roll för hur mycket tid som finns, men tid finns. Om vi vill prioritera att ha det, eller har jag helt fel? Det här är något jag vill få dig att inse, att du vinner galet mycket på att arbeta medvetet och med intention inåt: att prioritera dig själv. Har du inte tydliggjort hur du ska jobba målmedvetet med din egna personliga utveckling, då vill jag hjälpa dig att åtminstone låta dig bli inspirerad till att göra det. För när allt kommer till kritan, så spenderar du tid på jorden som för dig är ändlig och begränsad och vad borde vi då inte göra om det inte är att investera i oss själva? Vill vi inte alla kunna sträcka på ryggen och se tillbaka på senaste veckan, månaden eller åren och säga (och faktiskt mena det): "jag gjorde mitt bästa, fyfan vad bra jag är, idag är jag på en bättre plats än förra veckan/månaden/året". Säg inte att du kan tänka dig att svara nej på den frågan.

"Hur ska jag veta hur jag ska börja?" kanske du frågar dig själv. Identifiera vilket eller vilka områden som du vet att du vill utveckla. Är det inom intressen, relationer, ekonomi, kreativitet, hälsa, mod osv. "Hur ska jag jobba med mina områden?" kanske du undrar. Om det är mod kanske du behöver utsätta dig för fler saker du är obekväm för. Kreativitet: kanske påbörja och avsluta ett projekt du länge tänkt på. Relationer: kanske behöver du se över vänskapsrelationerna för att komma till bukt med om det är vänner du verkligen idag vill ha, eller om det är mest för det är bekvämt de finns i ditt liv. Det är några exempel. Kan det inte vara så att det behövs en intention som du sätter för dig själv och behöver uttala och se som ett äventyr att jaga: din egna personliga utveckling? För du förtjänar att vara den bästa versionen av dig själv, för du vill du vara den bästa versionen av dig själv. Men det kommer inte gratis, det krävs målmedvetenhet och en intention. Allt börjar där. 

Dag 5 - fredag 2 dec 2022, summering av sista dag

Klappat och klart för en färd tillbaka till "verkligheten".

Länkar till de tidigare inläggen:

Inför repetitionsutbildning

Dag 1

Dag 2

Dag 3

Dag 4

Tankar och reflektioner

Då sitter jag på bussen på väg hem. En vecka har passerat och det har blivit dags för en summering av erfarenheten på Försvarsmaktens Repetitionsutbildning i Skaraborg Regemente i Skövde. Området lämnade vi redan vid 11-tiden. Innan vi lämnat regementet genomförde vi en inventering av all utrustning och därefter återlämning av all material. Vi hann med att genomföra en gemensam rörlighetsfys. Slutligen tackade kadetterna för sig och den möjligheten som givits i att utbilda oss rekryter. 

En observation som tidigt slår mig är från rörlighetsfysen. Faktumet hur ur form och orörliga majoritet är är under all kritik. Hur illa människan tenderar att ta hand om sin kropp gör mig mörkrädd och berörd (jag kommer aldrig riktigt förstå varför vi demoraliserar och förringar vår kropp i det stora hela. Deltagare kan alltså inte böja sig och komma in i enkla statiska positioner. Gör man aldrig något åt saken och har ingen sådan intention så ändras ingenting. Inget hokus pokus över den vetskapen direkt. När ska vi börja tänka självkritiskt och börja behandla våra kroppar som våra fordon vi regelbundet måste sköta om och serva? Som vi gör med bilen, hemmet, kläderna, ja allt annat nästan? Heh, börjar tänka på regelbunden service och besiktning av bilen. Varför gör vi inte likadant med våra kroppar?  

Mina förväntningar på denna 5 dagars repetitionsutbildning var inte särskilt höga. Jag menar, en vecka att repetera det mest grundläggande från GMU (Grundmilitärutbildning), som jag och de flesta rekryter genomförde för 16 något år sedan, satte på något sätt ribban ganska lågt. 16 år sedan är lång tid och jag personligen minns ej särskilt mycket från då. Nu minns jag åter igen lite mer men fortfarande inte på något sätt är allt tillbaka, långt ifrån.

Bra, mindre bra, kasst - försök till förståelse och pliktkänsla

Det var en del som jag kan vara kritisk till och särskilt positiv till, och många intressanta och lärorika erfarenheter och situationer i utbildningen. Ett par situationer har varit anmärkningsvärda. Ett par situationer där ansvariga ej haft svar på varför eller vad som skett. Några utdragna och oklara beslut och väntetider mellan olika utbildningsmoment. Problem med transport till och från övningsplatser (som man tidigare känt till) men som ingen tagit itu med för det saknats "ansvariga". Det var några saker som inte gick som planerat utifrån vad som var schemalagt, vilket å andra sidan en kan vänta sig om en tar sig tiden till reflektion rörande omständigheter och förutsättningar, och möjliga kombinationer av fel som kan uppstå i denna logistiska väv av människor, omständigheter, faktorer och oförutsedda händelser. Kadetterna som lett utbildningen kändes i början osäkra och oförberedda i många sekvenser och moment. Något som de i början av utbildningen gått ut och sagt och uppmärksammat oss om. Misstag är givetvis okej att göra och det förstår jag att man behöver få göra för att utvecklas och lära sig. Jag känner att det var mycket som var bra också. Framförallt att miljön/atmosfären var harmlöst och helt annorlunda jämfört med för 16 år sedan då kulturen var mer påtagligt macho och bestämmande, och hur försvarsmakten då var fast i gamla traditioner och rötter. Nu upplevde jag försvarsmakten mer humanistiskt lagd och mer inlyssnande utifrån människors lika värde och likabehandling. Det kändes faktiskt mycket mer mjukt och välkomnande, som att Försvarsmakten förändrats och blivit mer samtida och anpassat för den samtida kulturen som råder i Sverige. Dessutom är alla rekryterna på plats i helt andra livsstadier jämfört med när man är 19-20 år, så det finns en helt annan kognitiv förståelse och mångfald av livserfarenheter, som i sin tur gör platsen till en mer samtida - och retrospektiv fenomen. Superintressant, och en lärdom jag tar med mig är all den samlade livserfarenheterna som kollektivet på plats bar på, dvs de intressanta samtalen om liven och bagage var och en bär på. Vikten av nyfikenhet och att bjuda på dig själv i det här anseendet, är a och o, om du vill lämna en sådan plats till fullo berikad av livshistorier och skildringar. Därför förutsätter jag alltid att den jag lyssnar på har något att lära mig.  

Min prestation? Jag tycker jag gjorde det så bra jag kunde. Tog mig igenom allt utan den där näst sista dagen som också var det mest roliga. Fick ju en sjuhelsikes natt den natten så det var inget som jag kunde rå för. Orsaken till en skitjobbig (bokstavligt) natt vet jag inte. I övrigt var jag den jag är; sprider positiv energi; tänker mycket tankar; följer instruktionerna; tog utbildningen seriöst. Ville genomföra denna repetitionsutbildning för jag tycker det är viktigt för om något skulle hända, så kan jag i någon utsträckning vara kapabel och tillgänglig för att skydda friheten och demokratin i landet. Vara ett motstånd. Göra min plikt. Vem ska annars göra det? När kniven är mot strupen, vem ska rädda dina nära och kära, gamla som unga, kvinnorna? Eller ska vi bara överlämna oss själva för en krigsmakt som vill förgöra och ändra på vår konstitution emot vår vilja? Worst case scenario.

Skrivprojektets tankegång och process

Hade redan från allra första början bestämt mig för att anteckna och dokumentera dagarna på utbildningen. Inte på något särskilt metodiskt eller uträknat sätt, men bara föra någon typ av journal/dagbok över dagarna varje kväll. Viktigt och extremt värdefullt för mig, skrivandet är ett snart bortglömt fenomen, känns det som (säger väl något om min "attityd" gentemot skrivandets alla konster). Det som antecknats på kvällarna har varit sammanfattningar på dagarna som gått. Har då försökt gå igenom dagarnas moment och händelser kronologiskt och så antecknat ner det på kvällarna. Så det har blivit ett försök till att göra det intentionsriktat och genomtänkt men i slutändan blev det lite slentrianmässigt och mindre och mindre noggrant när orken och energin att göra det ambitiöst långsamt sinade. Totalt lade jag ner cirka 30-40 min per skrivtillfälle. Nu i efterhand har jag fyllt i, och i viss mån utvecklat summeringarna jag antecknat utifrån mina minnen och upplevelser av händelserna.

Nu knyter jag säcken i det här "skrivprojektet" och låter den marineras och beskådas för den som är intresserad av att dyka in i en ganska så unik skildring.

Har du tankar, frågor eller reflektioner över läsningen, tryck på tangenterna och formulera de till mig här eller privat så återkopplar jag.  

Repetitionsutbildning: Dag 4 - torsdag 1 dec 2022

 

Här en mycket fin stund som delades mellan rekryter i vinterkylan ute på övningsfält under repetitionsutbildningen

Inför repetitionsutbildning

Dag 1

Dag 2

Dag 3

En besvärande natt passerad. Natten till torsdag uppdagades problem i magen och tarmen, resulterande i 7 totala toalettbesök med diarré som huvudgestalt, två av tillfällen bajsa jag på mig. Kuriosa: sist jag var med om något liknande, så här illa ska tilläggas, måste nog ha varit sist jag gjorde värnplikten. Hmm, undrar om det finns något samband? Maten, stressen, de olika omständigheterna? Jag vet inte.

Efter sedvanliga morgonstädningen och uppställning, som nu är väldigt rutinartat och går i ett, pratar jag med kadetterna. Beslutet som tas är att jag ska befinna mig på logementen under dagen för att vila, för jag är helt slut i kroppen och hjärnan går i slowmotion. Det finns inte mycket annat till alternativ efter nattens olyckligheter. Övriga rekryter går ut på fälten för att öva på strid i grupp. Det som jag nog skulle säga är något av en höjdpunkt då det samarbetet som gjutits och allt som övats på under denna veckan nu skulle få komma till frukt i övningar genom "strid på ett skjutfält". Hade en snickersbar som min vän köpt till mig som jag tänkte ta med mig ut till strid idag, den lämnade jag till min stridskamrat. Lyckan i hans ögon har jag inte glömt än idag. Kändes som det enda rätta och den hade tydligen varit en gamechanger för honom rent mentalt, fick jag veta efteråt. Tänk vad lite socker (och en liten gest) kan göra...

Cirka 10:30 händer plötsligt något på logementen där jag befann mig vilande och skrivandes i anteckningshäftet. Som med en knapp släcktes allting ner: rummet, korridoren, kasernen. Allt hade blivit strömlöst. Detta bekräftades efter jag gått ner en våning och kollat efter och där var det också strömlöst.
 

Vid 12:30 hade jag börjat undra över den utlovade ärtsoppan eftersom nu hungern började bli ett faktum. Här befann jag mig på logementet ensam och strömlöst och med en regelbundenhet i tågen som passerar med jämna mellanrummet en bit utanför. Ringde ansvarig och frågar efter ärtsoppan. Till besked fick jag ytterligare en bekräftelse som lyder att hela regementet nu är strömlöst. Köket har inte kunna tillaga någon mat alls. Alla som befann sig på regementet: personal; rekryt; värnpliktig, alla står utan lunch. Intressant, tänker jag och börjar reflektera kring vilken stor sak detta egentligen är, fast att det inte är det, eller är det? Jag undrar hur många hundra som finns på Skaraborgs Regemente i detta nu, på plats eller ute på övningar, och blir drabbade av detta. En lunch som blir försenad eller missas som individ är ingen stor sak i sig. Så landar jag ändå i reflektionen av att hur denna strömavbrott påtagligt ruckar på allas rutiner: fokus kanske blir sämre, hungern biter sig fast i sinnet, trötthet, så till den grad att något sånt här kan innebära ramaskri taget till fingerspetsen. Lite av liknelsen "The butterfly effect" som kan skapa en tornado på andra sidan jordklotet genom enbart ett vingslag eller en ring i vattnet...worst case scenario. Tillbaka till verkligheten. Fick aldrig veta när jag skulle få någon mat. Inte så mycket att göra åt. Fortsätter skriva, läsa, fota och underhålla mig själv ett tag, ända tills en kadett öppnar logomentsdörren och har en påse mat och snacks i händerna. Noterade inte vilket klockslag det var. Nästa gång jag blir uppmärksam på siffrorna i vänstra hörnet på mobilskärmen visar den 14.36 och ser batteriprocenten visa 39%. Det var då jag bestämde mig för att öppna Pringles Sour Cream & Onion-cylindern som min vän köpt till mig igår. Började att se igenom gamla One Piece avsnitt.

Idag, med effekterna på allt som inträffat igår natt och dagens särskilda omständigheter, börjar jag faktiskt känna mig jävligt uttråkad och nu räcker det faktiskt. Den känslan infann sig med högsta påtaglighet idag. Jag har tänkt och filosoferat vad det är för erfarenhet jag får med mig härifrån och vilken längtan jag har efter att få åka hem. Samtidigt ser jag detta som en tacksam och unik möjlighet för mig att åka iväg på denna utmaning, få nya perspektiv, erfarenheter, lärdomar och insikter, dels om mig själv och min mentala samt fysiska kapacitet vid 35- års åldern, dels få träffa nya människor och utsätta mig för helt nya situationer och stimulus. Något som är precis i min smak.

Repetitionsutbildning: Dag 3 - onsdag 30 nov 2022

På väg till ett övningsfält denna dag 3 av 5

Länk till inläggen "inför repetitionsutbildning", "dag 1" och "dag 2" repetitionsutbildningen för intresserade själar.

Onsdag 30 nov, jag kallar det "chill dag". Intrycket växer i mig av att det känns lojt, nonchalant, och arrogant att uttrycka det på det här viset, med tanke på att det är skattepengar som finansierar verksamhet som försvarsmakten bedriver. Jag skriver det ändå. 

 

Överblick dagen och övriga reflektioner

 

När jag tittat på mina anteckningar märker jag alltmer hur ostrukturerat och osammanhängande jag börjar skriva. Kanske ett resultat av att allt längre in i utbildningen vi kom, desto mindre ambitiös och mer sliten blir jag. Att resursspara energin och återhämta sig när tillfället ges blev mer prioriterat desto mer slitsam jag börjat känna mig under repetitionsutbildningens fortgång. Vilan på logementen blev just vila; göra absolut ingenting eller prata med övriga rekryter.

På schemat idag stod KSP58 (inte hundra på det var KSP58 specifikt), pansarskott, larmmina, HLR-utbildning samt vapenvård. Det innebar att det det där vapnet - AK5:an hängandes på diagonalen över bröstet - idag var ett minne blott. Lycka. Minns det från värnplikten jag genomförde 16 år sedan på LV6 i Halmstad, hur innerligt tillfredsställda det var för oss vid de tillfällena vi inte behövde släpa med oss vapnet. Frihetskänslan det innebar är inte svår att komma tillbaka till. Samtidigt, kändes det fel att inte ha en stor, otymplig och hängande sak över bröstet eller längst med sidan på kroppen denna dag (och 16 år sedan). Märkligt. Hade vapnet vid det laget gått och blivit en del av oss, som något vi identifierade oss med? Eller ska man nöja sig med förnimmelsen att det saknades något vid de tillfällena som vi inte bar vapnet med oss?

Dagen präglades av informationsmarinering/informationsbearbetning. Det betyder mycket väntetid, mycket information, mycket teori. Vi fick utbildning i larmmina och HLR där mycket av materialet var utebliven eller av väldigt dålig kvalité. Det kändes oproffsigt, oseriöst, lågbudget, omotiverat. Jag minns vi hade dessa dockor med bröstkorg och huvuden som vi utförde HLR på men de var trasiga: lungorna på många var sönder så man såg inte bröstkorgen höjas/sänkas. Det saknades tillräckligt med antal så man fick vänta på sin tur. Alltsamman skickades lite av signalen utåt "vi tycker inte/prioriterar inte att ha ordentlig material och säkerställa att utrustningen är kvalitetssäkrad", eller "vi har inte haft resurser att överblicka/inventera all utbildningsmaterial". Det är min känsla. Är övertygad om att scenariona kan utmålas till mångfalden. Känns som det inte riktigt gifter sig mellan den byråkratiska maskineriet och de stora besluten som fattas innebärande denna stora försvarsmaktssatsning som nu påbörjats och ska genomföras. Tar förstås tid att få alla delar att stämma överens, om det ens går i ett sådant stort och omfattande landsprojekt att få det stämma överens överhuvudtaget. Tveksamt säger min intuition mig. Det blir snarare viktigare att utstråla och spegla en "korrekt" bild utåt sätt som gör den stora skillnaden i att få det att verka på ett sätt än att skildra hur det faktiskt rent internt ser ut/går till. Det här går att applicera på det mesta av de riktigt stora samhälleliga institutioner för att problematisera och analysera ytterligare nivåer av strukturella utmaningar.

Reflektioner kring interna ledarskapet - och gruppdynamiken

Jag börjar se och notera att fler börjar hitta sin "plats" i gruppen. Det märks vilka som väljer att ta plats och vilka som accepterar sin roll och då blir det också som konsekvens enklare att se vilka som aktivt inte väljer att ta plats - dvs vara i bakgrunden eller ser sig som tydliga följare. Jag upplever många som i en gråzon, pendlar mellan att försöka vara ledare och följare, när tillfället ges och det blir nödvändigt att välja någon av rollerna. Dagledaren har uttryckt att han tycker det är kul att axla dagledarrollen för han får påverka, vara engagerad, och ha kontroll på ett sätt han inte får eller gör privat, trots att han inte har något emot det. Nu tog han chansen att påverka, helt rätt! Det här är som ett stort experiment trots allt, eller? Han hade alldeles säkert fler agendor och intressen än bara det som motiverade honom. Jag själv håller mig till spelplanen, vad det nu än är. Jag tar inte täten och leder hela gruppen på något vis utan jag håller mig till planerna som vi blir instruerade till att följa. Blir en följare, förhoppningsvis en bra sådan. Inser att det viktigaste för mig under denna utbildning är att jag är en god följare och att jag tar mig igenom erfarenheten med övriga. Tillsammans. Ensam är jag ingenting. Min långa träningsbakgrund och delaktighet i föreningsliv gör nog sin nytta i dessa sammanhang där samarbete och att autentiskt bry sig och hjälpa sina kamrater blir en styrka och viktig egenskap att bära med sig, och sprida detta inom gruppen. Generellt känns det också som att alla hjälper varandra, vill hjälpa varandra och det inte är något problem att göra det. Illa skulle vara om någon rekryt var helt tvär och ser det som "jag mot världen" och oskamligt skulle vägra samarbeta med övriga pga. skev "världsbild" eller perception för samarbete.

Känslan inåt

Hela fenomenet med att spendera en vecka på repetitionsutbildningen på Skaraborgs regemente i Skövde, är på sina sätt utmanande, så det är inte bara en lite mysig promenadstråk på en grön äng med härligt bortdrömmande dofter och vyer. Så helt lätt och oproblematiskt för psyket och kroppen är det icke, det vore en lögn. Jag tar mig förbi allt och klarar det men jag behöver verkligen tänka medvetet på min mentalitet och ork för att inte bli sunkig och tappa motivationen, för helt klart är det inom gruppen de som speglar det utåt, definitivt. I slutändan så är motivationen helt avgörande för hur pass mycket man kan orka eller kommer ta sig igenom svåra och tuffa utmaningar, fysiskt som psykiskt. Det kommer knappast som en överraskning.

Är ganska mätt på denna upplevelsen nu. Tycker inte det är så kul och givande på samma sätt. Vad har förändrats? Svårt att sätta fingret på det, mer än att jag var desto mer motiverad på "avstånd" medan jag nu, när repetitionsutbildningen genomförs och jag själv är en pådrivande faktor och agent i utbildningens framfart, börjar känna att detta är inte så spännande längre. Som i att det är mer intressant och mer åtråvärt och vackert konstruerat i det mentala när du läser och hör om repetitionsutbildning, utmaningen, adderande av en unik erfarenhet, alla spännande möten med andra livshistorier. Och nu kommer verkligheten ikapp en, ikapp mig. Trots alla dessa omständigheter så känner jag att jag behöver fullfölja och avsluta det. Det blir nästan som en tvingande känsla som tar över. Samma sak när jag börjar läsa en bok, jag måste avsluta den hur tråkig den än är, eller om jag sagt något jag ska göra...det tar emot att avbryta the "comittment" so to speak. 

Mina axlar och överkropp värker och vid vänster trap kommer det fram en smärta som punktmarkerar ett specifikt område. Fötterna mår bra än så länge och räddningen kan visst vara det faktum att vi inte hade någon lång promenad alls idag. Några rekryter på logementen hade fått skoskav och applicerat det ena och det andra för att vårda och förebygga ytterligare skador och skavanker på den kanske viktigaste kroppsdelen om man är soldat. Så att mina fötter var hela ännu och jag överlag kände mig i gott skick var ett lyft och positivt för mig. Det gav mig energi och glädje.

Två dagar kvar på utbildningen. Längtar efter min flickvän, hennes doft och närhet. Hennes leendet och hennes hårda kramar och hur hon ser på mig och kramar mig som bara hon gör. Kärleken. Intressant hur kärlek och saknad växer sig starkare och blir mer påtaglig när man är ifrån den man älskar och känner starkt band gentemot. Tänker på alla övriga som känner saknar efter något eller någon de håller kär.

Måendeutveckling natten till torsdag (spoiler för lättkänsliga för bajs)

Under natten är jag så dålig i magen och får mig en riktigt illavarslande diarré. Råkar bajsa på mig, inte en gång men två gånger mitt under natten. Det här är helt sant, inte en gnutta krydda. Jag minns det som igår när jag tyst och obemärkt försökte ta mig ner från våningssängen, och osynliggöra mig i snarkandes och väsnades närvaro men sängens knakande och skåpets osmorda gängor gjorde det fullständigt omöjligt att smyga. Med en förväntad skam och förödmjukelse i högst hugg  kunde jag åtminstone luta mig mot nattens och mörkrets närvaro. Jag borde känna mig så till åtlöje och förödmjukad när jag skriver om det men det är inte så. Mindes hur jag skyndsamt tog mig till toaletten. På tårna tippade jag till logomentsdörren och ut i korridoren som redan var tänt, vilket betyder att någon varit i korridoren och aktiverat lampdetektorn. Jag hoppades och bad till gudarna, att ingen skulle möta mig. Det gick vägen. Resten av natten sprang jag några gånger till toaletten för nöden har ingen nåd. Denna natt var ingen bra natt. Det blev istället en minnesvärd natt.

Flödesskrivning: Uthållighet

 Vad representerar ovan bild för dig? För den nyfiken illustrerar bilden Sisyphus från den Grekiska mytologin

Uthållighet. Vad betyder det och varför kan det tänkas vara viktigt att ägna tid, tanke och kraft åt att förstå, analysera och faktiskt jobba med det området i ditt liv? Jag ska tydliggöra mina tankar och min förståelse av begreppet. Stay sharp! 

 

Uthållighet för mig karakteriserar av att vara långsiktig och förstå att en belöning kommer sen som är värt priset och uppoffringen du gör just nu. Uthållighet är på ett vis att offra nuet och skörda frukten långt senare. Någonstans försöker jag kanske säga att processen är viktigare än den omedelbara tillfredsställelsen. Viktigt för mig och i särskild betoning kring området uthållighet är att inte välja den lätta vägen. 

 

En lätt väg är sällan rätt väg långsiktigt. Om vi människor bara skulle ta den lätta vägen kommer vi väldigt snabb ur kurs ur ett samhälleligt perspektiv, vi kraschar, kreativiteten skulle minska, som individer skulle vi begränsas och långsamt vissna och tappa drivkraft och motivation. Undrar vad som kan tänkas hända då? Uthållighet är just uthållighet för att det tar tid och för att det är något vi behöver ha förkroppsligat om vi ska utnyttja det fullt ut. Betoning och vikt på uthållighet, att hålla ut, se utanför den närmsta horisonten, se utanför dig själv i ditt nu och här. Exempel på hur uthållighet kan visa sig rent konkret är väldigt triviala grejer som märkligt nog också kan vara avgörande för din livskvalité. Tvivlar du på mig? Återkom med tankar efter du hört följande då: 

 

Du investerar i dig själv långsiktigt, dvs du äter nyttigare för att leva längre och hälsosammare; du sparar pengar istället för att leva fullständigt i stunden och utan några hämningar för livets efterföljd; du tar trapporna istället för att ta hissen för du vill fördröja krackelerande av den sarga kroppen; du prövar meditera under 1 månads tid istället för en vecka och därmed kanske förhindrar att impulsivt avvisa "idén" bara efter en vecka. Bara massa exempel och det finns väl miljoner till du själv kan leta fram. När jag ändå är i farten...fler exempel på uthållighet som en styrka och viktig ingrediens i ett framgångsrikt liv: uthållighet gör att du orkar göra tråkiga uppgifter och måsten nu för att se en utveckling ta form sen; uthållighet tar fram ett pannben i dig som du inte skulle ha utan uthålligheten; med uthållighet viker du inte av så fort det svajar lite och blir skakigt; uthållighet blir något som du kan falla tillbaka. Med uthållighet skapar du benägenheter och tendenser som är förutsägbara långsiktig, för kom ihåg, processen är alltid mer garanti än en quickfix till den destination du har.

Du kan alltid välja vilken sida av "uthålligheten" du väljer att titta på, så är det. Beroende på valet av perspektiv kan man om man vill problematisera. It goes both ways. Vilken sida du väljer att titta på väljer du själv, så välj noggrant, det är mitt tips. Beroende på vilket sätt och vinkel du väljer att se det på, kommer du också betona dess fördelar eller nackdelar. Är glaset halvfullt eller halvtomt? Jag väljer att betona det enligt ovan text andemening. Hur gör du?

 

 

Repetitionsutbildning: Dag 2 - tisdag 29 nov 2022

 

En bild säger mer än tusen ord. Min sängplats var högst upp.

 

Länk till dag 1 på repetitionsutbildningen

Morgonen innehöll följande: stiga upp 06:00; frukost; morgonstädning; uppställning 07:25 färdigpackade och färdigstädat. Men först lite om natten. Jag sov knappt en blund. Sängarna extremt osköna och de låter, gnisslar och hela ekipaget av våningssäng vill flytta sig bara du vänder dig om i den. Lägg till att 15 män är samlade i ett rum och behöver få sin dos av sömn efter en "tuff" föregående dag. Den ekvationen går inte ihop. Nattetid lät det som om ett ångvält placerats mitt i rummet som skulle ska iväg på okänd destination. Det synkroniserade snarkande tog bokstavligt kål på min sömn. Och alla de som sover lika djupt som den björn som gått i ide: gratulerar. Ni är vinnare. Övriga drog kortast strå och den tillhör jag.

 

Frukostdags! Matsalen är ganska stor men det hindrade inte den sedvanliga kön att ringlas från matsalsingången och trappan upp till frukostdisken. En gammal bekant syn hade därmed på nytt gjort entré. Detta var särskilt vanligt när frukost skulle intagas vid ”rusningstrafik” cirka 06:20-06:45 ish, idag, likväl som för 16 år sedan (2007) när jag genomförde värnplikten. Frukosten var som väntat. Dock saknade jag kvalité i maten som den vi blev erbjudna 16 år sedan. Det kändes oansträngt och ihopslängt, som att det inte fanns något humanistiskt bakom maten: som om annat än människor förberett frukosten. Gröt, yoghurt, flingor, ägg, ost och skinkpålägg, bröd och olika dryck. Ät så mycket du vill (kan inte låta bli att undra över matsvinnet). Jag är rätt övertygad om att köken är underbemannade för denna typ av logistik som krävs för att få verksamheten att funka optimalt och fläckfritt: varför jag varje morgon såg att något saknades på frukostdisken (ej påfyllt). En iakttagelse jag gjorde var hur stor mix det var av värnpliktiga och övriga deltagare eftersom matsalen delades med värnpliktiga och repetitionsutbildningsrekryter, där åldersskillnaderna gör sig tydliga på olika sätt, mest utmärkande genom framförallt utseende. Gör även här reflektioner på den så kallade ”samhällskroppen” som alla blir del av i att klä sig i samma kläder, agera förutsägbart, se likadana ut. Ingen är unik här, alla i matsalen är på ”samma” plan i hierarkin - så tillvida utåt sett. Vi spelar alla en roll och ju bättre vi spelar den, desto mer sannolikt att samhällskroppen frodas och individen undermineras, allt i syfte att skapa en kuvad, förutsägbar och hierarkisk ordning som fyller sin viktigaste funktion: skydda, försvara och värna primärt de svenska intressen (vad det nu betyder). Med frukosten intagen begav det sig tillbaka till logementen för städning och uppställning.

 

Vårt logement blev ansvariga för att städa toaletterna och det skulle vara avklarat fram till uppställningen 07:25. Här blev det uppenbart att det saknades samstämmighet och planering av städområden. Alla åt frukost vid olika tidpunkter och var olika snabba med att förbereda sin packning. Planeringen och fördelningen av städningen var således inget som blev framgångsrikt utifrån ett effektiviserings – och ledarperspektiv. Sen å andra sidan är det kanske en del av "resan" och målet" att det ska utvecklas en eller flera informella ledare allt eftersom dagarna går. Det är i alla fall en övertygelse jag har. Det slutade med att vissa rekryter som var kvickast med att äta frukost och packa sitt blev de som fick dra det största ”städlasset” – något som jag tror utnyttjades långa vägar av majoriteten rekryter. Mitt samvete mötte en konflikt i detta. Något jag hanterade genom att hjälpa till och bidra med det jag hann 10-15 minuter efter städningen redan påbörjats – det var i alla fall en tröst för mitt samvete.

 

Strul med buss inför transport till skjutfält 

 

En uppställning senare och vi skulle bege oss ner för vapenuthämtning och sedan vänta in en buss för transport till skjutfält. Vad hände? Den buss som skulle hämta och transportera oss till skjutfältet uteblev. Vi blev stående i cirka en timme, cirka 30 personer i kylan utanför huvudentrén till regementet, ovetandes om vad som ska hända. Sparsamt med information får vi. Befälen vet initialt lika lite som oss och upplevdes förvirrade och överraskade av händelsen vi nu stod inför. Någon strul med bussbolaget. Tydligen något som hänt återkommande veckovis. Så kännedom om problemet fanns, men inga ansvariga som kunde ta itu med problemet. Kadetterna bekräftade detta skeende och hade inget bra svar till varför ingen kunnat ta itu med problemet. Den bästa lösningen som fanns till hands blev sedermera att vi transporterades i minibussar i omgångar, tills alla rekryter var på plats på skjutfältet. Allt som allt blev dagsplaneringen förskjuten 1-2h något.

 

Med planeringen denna morgon senarelagd pga. den plötsliga avsaknaden av transport till skjutfältet kom vi till slut igång med olika repetitionsmoment. Vi delades in i två grupper. En grupp började med övning/repetition av laddning/patron ur och den andra gruppen genomförde sjukvård i närheten i en skogsglänta intill skjutfältet. Simultant med pågående övningar genomförde 2-3 personer åt gången säkerhetsintervju. De momenten som genomfördes idag var skjutning och eldavbrott, skjutning knäsittandes och liggandes.  

 

LUNCH/EFTERMIDDAG

 

Till lunch denna dag två åt vi kokt korv med potatismos. För mig: hur gott som helst. Jag är inte alls kräsen vad gäller mat och är tacksam för den mat som finns tillgänglig så för mig var denna lunch väl efterlängtad och slank ner problemfritt. En notering och reflektion som jag gör gällande lunchen handlar om logistiken av utrustning. Jag blev flertalet gånger irriterad på att jag inte omgående kunde hitta min ryggsäck eftersom någon annan hade burit bort väskorna till samlingsplatsen, plus jag inte hade märkt den så den stack ut, så jag fick leta som en galning bland 25 andra ryggsäckar. Jag upptäckte att jag förlorat dyrbar tid som jag istället kunde använt till att äta i lugn och ro. Nu fick jag istället stressäta, för allting i försvarsmakten handlar om att effektivisera tiden och att få så mycket som möjligt gjort på kortast tid. Och även om jag inte behöver/måste skynda mig så blir det stressmoment när övriga i min grupp är färdiga och jag är sist ut. Säger kanske mer om mig som person? Finns inget annat att infinna sig i. Är detta en kraft och påverkan som kommer ur det "kollektiva", där jag som person tillhörande en grupp och ett större kollektiv, anpassar mig och följer normbeteendet. För inte var det något uttalat utan det var på egen bevåg jag "valde" att känna mig stressad och påverkad av att min egen grupp låg så att säga "före mig" i ätandet och förberedelserna inför nästa moment. Moment som väntade var sjukvård och säkerhetsintervju.

 

Säkerhetsintervjun förtjänar sin egna rubrik för den var minst sagt anmärkningsvärd. Vi genomgick en intervju som var detaljerad och djupgående. Med det menar jag att frågor ställdes om familjen och vilken relation jag har med dem, min livssituation och vad jag har för inställning till droger, om sårbarhet och trauman jag varit igenom, vad för lojalitetsband jag hyser gentemot Sverige, min lön, frågor om karriär och min relation till landet Libanon jag har idag osv. Det var frågor som inte hade direkt någon botten.

Att genomföra hela intervju tog nästan 2h och jag svarade så sanningsenligt jag kunde på varenda fråga, för i slutändan är sanningen den starkaste och enda gemensamma kraft som håller längst i ett lopp. Vad hade du gjort? En sak är att jag blir fängslad och skrämd av det faktum att jag i den "tillgjorda" miljön som försvarsmakten framställt sitter och svarar på varenda fråga som de ställer mig, som i att det är det enda alternativet som finns till hands. Som att inget annat tänkbart kan ske än att jag svarar sanningsenligt, för det är professioner och de är bra människor som genomför intervjuerna och det känns som ett svek att inte svara helt ärligt. Frågor som är djupa och personliga kräver att man gräver i sitt inre där det dessutom kan ta emot att våga öppna sig och på ett enkelt vis avslöja hela sin identitet och sårbaraste delar av livet. Man kanske till och med besöker platser man inte besökt på väldigt länge. 

 

Nästa moment i repetitionsutbildningen var genomgång av lyspistol. Ett moment som var relativt okonstlat och okomplicerat. Vi delades in i större grupper och då var vi på tur och ordning som gick fram och skulle samarbeta i skjutmomenten av lyspistoler. Detta föregicks av att kadetterna visade hur momenten gick till, allt ifrån hur man snett uppåt skulle rikta lyspistolen och räkna högt till hur man laddade och vilka säkerhetsföreskrifter som gällde. Vi arbetade i grupper om 3 rekryter där vi stod i en linje med person 1 längst till höger som först avfyrade sin lyspistol och därefter börjat räkna högt, vartefter person 2 och 3 några meter jämte till vänster avfyrade sina i tur och ordning efter x antal sekunder. När vi var färdiga med lyspistolsmomenten så var det packa och marschera tillbaka den ca 5 km långa promenaden hem i den kalla och mörka omgivningen. Det fanns en längtan och en ro i att promenera tillsammans. Det fanns en trygghet och en vetskap om att vi tillsammans gör detta - en för alla alla för en. Något i den stilen uppenbarade sig för mig i varje fall.

 

Väl tillbaka till logementet var det låsa in vapen, ta itu och ta hand om utrustning, och därefter vad som behagar tills kvällen och natten gjorde sin entré. Sov kopiöst dåligt i natt igen pga. allt vibrerande och snarkande som pågått. Gick så långt att jag prövade använda hörselkåporna för att isolera bort snarkandets oväsen. Försöken mynnade ut i bortslösat tid för jag kunde inte ligga raklång på rygg: alla övriga positioner var hörselkåporna i vägen för huvudet. 

 

En reflektion gällande utbildning av lyspistol är att det här var en utomordentlig mäktig upplevelse. När skymningen började falla och mörkret blivit fulländad i sig själv blev lyspatronerna som avfyrats mot himlen som ett konstgjort stjärnfall. Himlen lystes plötsligt upp och lyspatronerna lyste i sin tur upp hela fälten som låg nedanför. Det här var inget moment som var ämnat för denna förnimmelse på något vis, men med mina ögon och perspektiv av filosoferande och reflekterande kunde jag inte annat än att bli fascinerad av illusionen till "tavlan" som skapats. Under tiden lyspatronerna sakta i skyn börjat vända från skjutriktning till att långsamt falla, sken det upp en gigantisk ram av brandgult ljus till följd, som i små pulserande slag verkat slå liv och ge puls till ett dött himlavalv, och hur vackert det var att beskåda i denna kalla och ihärdiga vinterdag. Området som lystes upp kunde tack vare de tre avfyrade lyspistolerna i god synkronisering lysa upp himlen i något som verkade som en evighet. Under denna tid hann jag tänka och förundras över effekterna och vad jag just fått iaktta, samtidigt reflektera över vilka tekniska framsteg som gjorts men även förstå vidden av förödelse och underlättande av krig som dessa tekniska uppfinningar till vapen tillgängliggör. Bara det faktum att lyspistol, med rätt underrättelse till hands, kan fungera som avslöjande-moment för var fienden eller infanterier befinner sig är en insikt och förståelse för vilka medel och redskap som finns i krigsföringen, strategiskt och på fältet där striderna faktiskt utspelar sig. Helt otroligt.

Summering: Vredens Druvor av John Steinbeck

Vredens Druvor av John Steinbeck är nu färdigläst. En bok jag regelbundet läst i 20-30 min i samband med min nyupprättade morgonrutin (tidsproblematik = det handlar om att hitta lösningar, inte problem). En bok som fängslat mig, som fått mina ögon att spännas och tankar att flyga till tid och rum jag känt mindre igen. Det här är en bok som skildrar 1930-talet och det vi känner igen som den stora depressionen, som bland annat Wall-street kraschen 1929 var del av och utgjorde startskottet på.

 

 

Vredens Druvor skildrar inte bara en tid och plats som påminner oss om människans grymhet och oumbärliga svårigheter under depressionen, utan påminner även om mänsklighetens mest fundamentala byggstenar: trygghet och säkerhet, lojalitet och plikt, samarbete och uthållighet.

Vad som fångade mig ut i fingerspetsen är författarens framgång i att skildra en yrkesgrupps naturliga dragningskraft till sitt hantverk. I de partierna - i synnerhet första delen av boken - beskrevs bönders - och familjerna de tillhörde den närhet och respekt, det intima hantverk som upprättats till följd av generationer och åter generationers noggranna, ömma, dygdiga omhändertagande av moder jord. Detta berörde min själ för den ger en bild av vart jag tycker oss ha tappat kontakten till vårt ursprung och natur i vår samtid. Jag var även hänförd och övertygad av den fantastiska motsättning(ar) som författaren gestaltar utifrån olika samhällsaspekter, vars skildring genomförs med en imponerande detaljrikedom och intelligens. Kan det likna något som idag sker med AI kontra de yrkesgrupperna det kan tänkas ersätta?

Målandet som författaren använder för att beskriver olika gestaltningar och illustrationer, må det va familjetragedier; en kvinnas kärleksrelation till sin man; en bondes outtröttliga arbetsbörda; jakten på trygghet och mening; familjens ogenomträngliga enighet och band; religionens inflytande; hantverket till sin jord; de sociala relationerna och maktspelet, är alla fenomen som på ett eller annat sätt berörs. Det finns mycket att stanna upp till och fundera kring under bokens gång. Många tankeprocesser har startat hos mig kring omständigheter och förhållanden som får kroppen min att vrida sig och undra hur elaka, maktlystna, orättvisa och egocentrisk människan kan vara. Det finns verkligen ingen gräns, när det kommer till kritan. Människan har kapacitet till allt. Ingenting är omöjligt, vare sig det är att sprida kärlek, hopp och välmående eller sprida cynism, pessimism eller förtvivlan.

Vredens Druvor är kraftfull och spännande. En bok som är till för dig att ta in, bearbeta och ta emot den sanning som många människor fått ta del av och upplevt, i upprinnelsen av den stora depressionen i USA och resten av världen under början av 30-talet. Det är en bok du inte bör skynda dig igenom, även om det låter som en omöjlig uppgift om det visar sig att du tycker om det du läser. Detaljer finns det gott om, och det underlättar om du som läsare inte har något emot att handlingens progression ibland långsamt avancerar. Ingen lättsmält bok men är du intresserad av att åka till en annan plats och tid och få skildrat historiska inslag, från en familjs berättelse och liv under flykt och depressionsår, så är det givet att denna ska läsas. Du behöver inte läsa länge och mycket för att se paralleller till vår nutid, då många frågor som var aktuella i boken är aktuella att fråga oss i vår samtid.

 

Härnäst? Beyond Order: 12 More Rules for Life av Jordan. B. Peterson.

//16-08-2023

Repetitionsutbildning: Dag 1 - måndag 28 nov 2022

Jag älskar att dokumentera. Det är ett sätt att bearbeta, reflektera och föreviga minnen och upplevelser samtidigt som jag får utforska språkets alla konster, och det bästa är att alla kan göra det. Skrivandet gör att jag känner mig produktiv, meningsfull och kreativ: ting som jag inte riktigt kan komma såhär nära på andra sätt (eventuellt träning som enda utmanare). Därför ville jag dokumentera repetitionsutbildningen genom dagsummeringar på plats. En serie om fem poster kommer därför publiceras på Oförgörlig Sanning, en för varje dag på repetitionsutbildningen. 

Repetitionsutbildning (som Närskyddssoldat) pågick i fem dagar, 28 nov - 2 dec, på P4 Skaraborgs Regemente i Skövde.

Vill ni läsa mitt tidigare inlägg jag publicerat kopplat till kallelsebrevet jag fått inför repetitionsutbildningen, klicka här. 

Första dagen - logistik, planering och anpassning - 28-11-2022

Första dagen på repetitionsutbildning med allt vad det innebär. På förhand fanns föreställningar om att dagen ska spenderas med uthämtning av material, tilldelning av grupper och dylika administrativa hanteringar och dokumentation. Sånt som ingen kommer undan i Sverige - som kanske ett av världens mest dokumenterade och organiserade land. Formella och väldigt långtråkiga grejer utifrån deltagarperspektiv, som jag utgår ifrån i mitt skrivande.

Vid ankomst på regementsområdet vid lunchen vart man omgående – en bra bit ifrån – dirigerade av personalen. Personal stod strategiskt utplacerade för att guida oss till rätt slutlig plats och kasern. Det slog mig genast att omgivningen, så kallat regementsområdet, var en exakt kopia av minnet och föreställningen jag hade på hur ett regementsområde såg ut: många stora fastigheter (kasernbyggnader) som var gråa och gula i färgerna och som prydligt och intentionsenligt bildade en linje. Mittemot linjen av kasernbyggnader fanns ett stort grusfält med diverse mindre byggnader runt området. Allt ramades väl in med det rektangulära grusfältet som ihop med alla kaserner och diverse småbyggnader i anslutning slöt samman geometrin som ur en matematikbok från mellanstadiet. Grusfältet fungerade i övrigt som en parkeringsplats och samlingsplats för personalen, något som vi fick upptäcka när vi anlände första dagen.

Dirigerade och guidade hamnade vi till slut på ett kasern och logement på näst högsta våningen av fem. En indelning i olika pluton tog vid och sedan blev vi ombedda vänta på logementen på ny information. Efter en stund kom personalen med information som avslöjade att matsalen och en lunch var att vänta härnäst. Ställd, men inte överraskad, eftersom det på kallelsen sades att lunch inte skulle erbjudas och därför rekommenderades vi förtära mat innan ankomst.  

 

Till lunch erbjöds en typ av curry med ris och sensationen påminde om en smakupplevelse helt frånkopplad verkligheten, fullständigt frånvarande. Jag kommer väl så ihåg hur jag trodde att plåten kycklingen låg i var en miss i menyskrivningen eftersom det inte alls såg ut som kycklingbitar, utan snarare en enda stor sås. Efter en mindre portion var jag redo att angripa kaffestationen där kaffetermosen med tillhörande rekvisita fanns. Lyckan som väntade mig vid målgång visade sig bara vara en illusion för jag nådde aldrig dit: kaffet var slut – likaså tiden – och nästa anhalt blev återsamling på logementen. På väg tillbaka fann jag två rekryter som tillhörde samma pluton som mig.

 

 

Nästa uppdrag efter återsamlingen bestod av uthämtning av utrustning och det gick till på sedvanlig vis enligt väldigt tydlig metodik för att så stora ansamlingar människor på ett effektivt och smidigt sätt ska få ut sin utrustning. Sidledes smekte vi en enda lång labyrint av långbord som personal stod bakom och lastade upp föremål på så snart de fått besked från var och en av oss vilken storlek vi har. Med stridssäck, bärssäck och en sopsäck full med klädutrustning lämnade vi och gick tillbaka till logementet. På plats på logementet upptäckte jag en felaktighet med stridssäcken och gick och bytte ut den mot en annan. En reflektion från genomförd värnplikt cirka 16 år sedan: det finns inget jobbigare, när allt är klappat och klart och plutonen är redo att lämna regementet för vidare uppgifter på annan plats, upptäcka felaktigheter på sin utrustning på något vis som potentiellt försämrar/försvårar olika omständigheter.  

 

 

Med uthämtad utrustning och ny information begav vi oss tillsammans med kadetterna, som ska leda veckans utbildning, till aulan där vi fått till oss hur veckan ska se ut. Aulan: full. En liten aula och med en killgissning kanske 150 personer som samlats. All information som vi fått till oss fick vi i 180! Så innan jag förstod lämnade vi aulan för att hämta ut våra AK5:or – och innan dess hade vi hunnit se plutonbefälet lämna över befälet till kaptenen på plats och med sin sedvanliga militäriska vis tagit över kommandot på det manér en känner till från gamla krigsfilmer. Nu hade kaptenen befälet och förväntades nyttja den enligt de normer och hierarkier som är upprättade inom militär och försvarsmakter. Det var det första och tydligaste sättet sedan min ankomst till P4 regementet, vad som sannolikt fanns att vänta och vad som i kärnan styr försvarsmakten: hierarkier; normer; förväntningar; roller; sociala fenomen; lydnad; respekt inför överordnad etc. Det här ska bli intressant, tänkte jag för mig själv. Undrar med vilka ögon jag kommer se alla fenomen med och hur jag kommer förstå situationerna.

 

Vapnen hämtades ut och det skulle göras under ett visst ”tidsfönster”, som allt annat. När vi anlänt till platsen stod hela nyss "skapade" kompaniet på plats. Uthämtningen av vapen för vår pluton tog cirka en timme. Inte för att det tog så långt tid att faktiskt hämta ut vapnen men för att vi måste vänta på vår tur, och allt behöver gå till på ett visst sätt enligt konstens alla former. En reflektion jag gjorde medan vi stod och väntade på vår tur av vapenuthämtning: varför det inte fanns någon lyse i, eller omkring förråden. Uppenbart att befälen hade det problematiskt att se då det var brist på ljuskälla i- och omkring vapenlådorna och det därefter kom fram mobiler som fick lysa upp. Det kan väl knappast vara svårt att lösa med riktig ljuskälla istället och därmed underlätta hantering av inlåsning/uthämtning av föremål/utrustning. Kan ha funnits helt förklarliga skäl till dessa förhållandena jag påpekat, vem vet, inte jag.

 

Tillbaka till aulan för grundsäkerhetsgenomgång i vapenhantering och teori. Allt gick, återigen, supersnabbt. Faktum att vi blev uppmanade anteckna men ingen hann gjorde att allt blev ironiskt. Därefter genomfördes teoriprov som enbart fyra rekryter klarade av, skulle det visa sig, och jag var ej någon av dessa fyra undantag. Meningslöst och stressande att ha så bråttom och kuta igenom teorin och föreläsningen (kanske säger mer om mig än faktiska förfarande). Inte konstigt bara fyra klarade av vad som kändes som snabbt ihopslängt ”grundgenomgång i säkerhetshantering”. Efteråt behövde alla som fått underkänt i säkerhetsgenomgången göra om provet. Alla måste få godkänt, och visst, alla klarade det allteftersom. Här fick man försöka hur många gånger som helst, tills man satte alla frågor rätt. Utan godkänt fick man inte fortsätta.

 

 

Logementet nu, sen övning för moment ”ladda” och ”patron ur”. Tiden försvann och kadetterna upplevdes stundtals inte ha koll på läget. På kvällen, strax innan 20:00 låstes vapnen tillbaka in på samma plats som uthämtats. Slutligen fick vi information om gruppindelning och förberedelser inför morgondagens aktivitet som visade sig bli skjutning. Allra sista beskedet handlade om kvällsfika och den besvikelsen vi stod inför, när det meddelades att köket gjort en miss, gav moralen en ordentlig törn. Våra kadetter såg aningen missnöjda ut över att lämna ut en sådan kalldusch av meddelande till oss såhär tidigt, innan ett förtroende och relation hunnit byggas upp, samtidigt som det tidigare förmedlats att en kvällsfika var att vänta. Resten av kvällen fixade och donade jag med den egna utrustningen, precis som nästan alla börjat göra. Har personligen en sån där gripande och måste-känsla av att behöva ha bästa förberedelserna intakta: kontrollen och tryggheten det ger mig inombords är av största vikt för att jag ska fungera. Det oförutsedda ogillar jag, även om jag på sista åren tränat mig på att tackla och acceptera allt det oförutsägbara på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. 

 

 

REFLEKTION:

 

Det känns lustigt och märkligt. Kadetterna (de leder utbildningen) upplever jag osäkra. Allt känns hakuna matata, maniana maniana, fake it till you make it (kärt barn har många namn...). Vi matas intensivt med information. Känns som vi får gissa oss fram. Känns lite avvaktande från allas håll. Försöker känna efter hur alla är. Gruppen jag blivit tilldelad känns överlag bra. Reko gruppbefäl. Vissa befäl, de med formellt högre rang, känns mer strikta och formella. Ändå genomsyras från kadetterna att det är sunt förnuft som gäller och att alla bör hjälpa varann så det blir så bra som möjligt för alla som deltar i detta ”projekt” som försvarsmakten bär huvudansvar för. Det blev ganska tydligt, och även något som kompanichefen tydliggjorde i aulan tidigare, att försvarsmakten genomgår en försvarspolitisk justering till följd av det beslut som politiker tagit. Beslutet som innebär en storsatsning av rekryter till försvarsmakten som planenligt ska vara färdigt 2030 med allt vad det innebär. Det är med andra ord ett projekt som försvarsmakten ämnar genomföra. Ett projekt med denna omfattning har försvarsmakten aldrig tidigare genomfört. Konstellationen är ny, metodiken är ny, att ta fram så många rekryter och ”storsatsa” på det sätt som försvarsmakten fått i uppdrag att genomföra är första gången. Och med det räknar jag kallt att vi som blivit kallade till repetitionsutbildning bör ses som ”försökskaniner” i det stora hela. Detta är så att säga bara början. Frågan är vad som händer sen?