|
|
Här en mycket fin stund som delades mellan rekryter i vinterkylan
ute på övningsfält under repetitionsutbildningen |
Efter sedvanliga morgonstädningen och uppställning, som nu är väldigt
rutinartat och går i ett, pratar jag med kadetterna. Beslutet som tas är att
jag ska befinna mig på logementen under dagen för att vila, för jag är helt
slut i kroppen och hjärnan går i slowmotion. Det finns inte mycket annat
till alternativ efter nattens olyckligheter. Övriga rekryter går ut på
fälten för att öva på strid i grupp. Det som jag nog skulle säga är något av
en höjdpunkt då det samarbetet som gjutits och allt som övats på under denna
veckan nu skulle få komma till frukt i övningar genom "strid på ett
skjutfält". Hade en snickersbar som min vän köpt till mig som jag
tänkte ta med mig ut till strid idag, den lämnade jag till min stridskamrat.
Lyckan i hans ögon har jag inte glömt än idag. Kändes som det enda rätta och
den hade tydligen varit en gamechanger för honom rent mentalt, fick jag veta
efteråt. Tänk vad lite socker (och en liten gest) kan göra...
Cirka 10:30 händer plötsligt något på logementen där jag befann mig vilande
och skrivandes i anteckningshäftet. Som med en knapp släcktes allting ner: rummet, korridoren, kasernen. Allt hade blivit strömlöst. Detta bekräftades efter jag gått ner en våning och
kollat efter och där var det också strömlöst.
Vid 12:30 hade jag börjat undra över den utlovade ärtsoppan eftersom nu
hungern började bli ett faktum. Här befann jag mig på logementet ensam och
strömlöst och med en regelbundenhet i tågen som passerar med jämna mellanrummet en bit utanför. Ringde ansvarig och frågar efter ärtsoppan. Till besked fick jag
ytterligare en bekräftelse som lyder att hela regementet nu är strömlöst.
Köket har inte kunna tillaga någon mat alls. Alla som befann sig på
regementet: personal; rekryt; värnpliktig, alla står utan lunch. Intressant,
tänker jag och börjar reflektera kring vilken stor sak detta egentligen är,
fast att det inte är det, eller är det? Jag undrar hur många hundra som
finns på Skaraborgs Regemente i detta nu, på plats eller ute på övningar,
och blir drabbade av detta. En lunch som blir försenad eller missas som
individ är ingen stor sak i sig. Så landar jag ändå i reflektionen av att
hur denna strömavbrott påtagligt ruckar på allas rutiner: fokus kanske blir
sämre, hungern biter sig fast i sinnet, trötthet, så till den grad att
något sånt här kan innebära ramaskri taget till fingerspetsen. Lite av
liknelsen "The butterfly effect" som kan skapa en tornado på andra sidan
jordklotet genom enbart ett vingslag eller en ring i vattnet...worst case
scenario. Tillbaka till verkligheten. Fick aldrig veta när jag skulle få
någon mat. Inte så mycket att göra åt. Fortsätter skriva, läsa, fota och
underhålla mig själv ett tag, ända tills en kadett öppnar logomentsdörren och har en påse mat och
snacks i händerna. Noterade inte vilket klockslag det var. Nästa gång jag blir
uppmärksam på siffrorna i vänstra hörnet på mobilskärmen visar den 14.36 och
ser batteriprocenten visa 39%. Det var då jag bestämde mig för att öppna
Pringles Sour Cream & Onion-cylindern som min vän köpt till mig igår. Började att se igenom gamla One Piece avsnitt.
Idag, med effekterna på allt som inträffat igår natt och dagens särskilda
omständigheter, börjar jag faktiskt känna mig jävligt uttråkad och nu räcker
det faktiskt. Den känslan infann sig med högsta påtaglighet idag. Jag har
tänkt och filosoferat vad det är för erfarenhet jag får med mig härifrån och
vilken längtan jag har efter att få åka hem. Samtidigt ser jag detta som en
tacksam och unik möjlighet för mig att åka iväg på denna utmaning, få nya
perspektiv, erfarenheter, lärdomar och insikter, dels om mig själv och min
mentala samt fysiska kapacitet vid 35- års åldern, dels få träffa nya
människor och utsätta mig för helt nya situationer och stimulus. Något som
är precis i min smak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar