Jag älskar att dokumentera. Det är ett sätt att bearbeta, reflektera och föreviga minnen och upplevelser samtidigt som jag får utforska språkets alla konster, och det bästa är att alla kan göra det. Skrivandet gör att jag känner mig produktiv, meningsfull och kreativ: ting som jag inte riktigt kan komma såhär nära på andra sätt (eventuellt träning som enda utmanare). Därför ville jag dokumentera repetitionsutbildningen genom dagsummeringar på plats. En serie om fem poster kommer därför publiceras på Oförgörlig Sanning, en för varje dag på repetitionsutbildningen.
Repetitionsutbildning (som Närskyddssoldat) pågick i fem dagar, 28 nov - 2 dec, på P4 Skaraborgs Regemente i Skövde.
Vill ni läsa mitt tidigare inlägg jag publicerat kopplat till kallelsebrevet jag fått inför repetitionsutbildningen, klicka här.
Första dagen - logistik, planering och anpassning - 28-11-2022
Vid ankomst på regementsområdet vid lunchen vart man omgående – en bra bit ifrån – dirigerade av personalen. Personal stod strategiskt utplacerade för att guida oss till rätt slutlig plats och kasern. Det slog mig genast att omgivningen, så kallat regementsområdet, var en exakt kopia av minnet och föreställningen jag hade på hur ett regementsområde såg ut: många stora fastigheter (kasernbyggnader) som var gråa och gula i färgerna och som prydligt och intentionsenligt bildade en linje. Mittemot linjen av kasernbyggnader fanns ett stort grusfält med diverse mindre byggnader runt området. Allt ramades väl in med det rektangulära grusfältet som ihop med alla kaserner och diverse småbyggnader i anslutning slöt samman geometrin som ur en matematikbok från mellanstadiet. Grusfältet fungerade i övrigt som en parkeringsplats och samlingsplats för personalen, något som vi fick upptäcka när vi anlände första dagen.
Dirigerade och guidade hamnade vi till slut på ett kasern och logement på näst högsta våningen av fem. En indelning i olika pluton tog vid och sedan blev vi ombedda vänta på logementen på ny information. Efter en stund kom personalen med information som avslöjade att matsalen och en lunch var att vänta härnäst. Ställd, men inte överraskad, eftersom det på kallelsen sades att lunch inte skulle erbjudas och därför rekommenderades vi förtära mat innan ankomst.
Till lunch erbjöds en typ av curry med ris och sensationen påminde om en smakupplevelse helt frånkopplad verkligheten, fullständigt frånvarande. Jag kommer väl så ihåg hur jag trodde att plåten kycklingen låg i var en miss i menyskrivningen eftersom det inte alls såg ut som kycklingbitar, utan snarare en enda stor sås. Efter en mindre portion var jag redo att angripa kaffestationen där kaffetermosen med tillhörande rekvisita fanns. Lyckan som väntade mig vid målgång visade sig bara vara en illusion för jag nådde aldrig dit: kaffet var slut – likaså tiden – och nästa anhalt blev återsamling på logementen. På väg tillbaka fann jag två rekryter som tillhörde samma pluton som mig.
Nästa uppdrag efter återsamlingen bestod av uthämtning av utrustning och det gick till på sedvanlig vis enligt väldigt tydlig metodik för att så stora ansamlingar människor på ett effektivt och smidigt sätt ska få ut sin utrustning. Sidledes smekte vi en enda lång labyrint av långbord som personal stod bakom och lastade upp föremål på så snart de fått besked från var och en av oss vilken storlek vi har. Med stridssäck, bärssäck och en sopsäck full med klädutrustning lämnade vi och gick tillbaka till logementet. På plats på logementet upptäckte jag en felaktighet med stridssäcken och gick och bytte ut den mot en annan. En reflektion från genomförd värnplikt cirka 16 år sedan: det finns inget jobbigare, när allt är klappat och klart och plutonen är redo att lämna regementet för vidare uppgifter på annan plats, upptäcka felaktigheter på sin utrustning på något vis som potentiellt försämrar/försvårar olika omständigheter.
Med uthämtad utrustning och ny information begav vi oss tillsammans med kadetterna, som ska leda veckans utbildning, till aulan där vi fått till oss hur veckan ska se ut. Aulan: full. En liten aula och med en killgissning kanske 150 personer som samlats. All information som vi fått till oss fick vi i 180! Så innan jag förstod lämnade vi aulan för att hämta ut våra AK5:or – och innan dess hade vi hunnit se plutonbefälet lämna över befälet till kaptenen på plats och med sin sedvanliga militäriska vis tagit över kommandot på det manér en känner till från gamla krigsfilmer. Nu hade kaptenen befälet och förväntades nyttja den enligt de normer och hierarkier som är upprättade inom militär och försvarsmakter. Det var det första och tydligaste sättet sedan min ankomst till P4 regementet, vad som sannolikt fanns att vänta och vad som i kärnan styr försvarsmakten: hierarkier; normer; förväntningar; roller; sociala fenomen; lydnad; respekt inför överordnad etc. Det här ska bli intressant, tänkte jag för mig själv. Undrar med vilka ögon jag kommer se alla fenomen med och hur jag kommer förstå situationerna.
Vapnen hämtades ut och det skulle göras under ett visst ”tidsfönster”, som allt annat. När vi anlänt till platsen stod hela nyss "skapade" kompaniet på plats. Uthämtningen av vapen för vår pluton tog cirka en timme. Inte för att det tog så långt tid att faktiskt hämta ut vapnen men för att vi måste vänta på vår tur, och allt behöver gå till på ett visst sätt enligt konstens alla former. En reflektion jag gjorde medan vi stod och väntade på vår tur av vapenuthämtning: varför det inte fanns någon lyse i, eller omkring förråden. Uppenbart att befälen hade det problematiskt att se då det var brist på ljuskälla i- och omkring vapenlådorna och det därefter kom fram mobiler som fick lysa upp. Det kan väl knappast vara svårt att lösa med riktig ljuskälla istället och därmed underlätta hantering av inlåsning/uthämtning av föremål/utrustning. Kan ha funnits helt förklarliga skäl till dessa förhållandena jag påpekat, vem vet, inte jag.
Tillbaka till aulan för grundsäkerhetsgenomgång i vapenhantering och teori. Allt gick, återigen, supersnabbt. Faktum att vi blev uppmanade anteckna men ingen hann gjorde att allt blev ironiskt. Därefter genomfördes teoriprov som enbart fyra rekryter klarade av, skulle det visa sig, och jag var ej någon av dessa fyra undantag. Meningslöst och stressande att ha så bråttom och kuta igenom teorin och föreläsningen (kanske säger mer om mig än faktiska förfarande). Inte konstigt bara fyra klarade av vad som kändes som snabbt ihopslängt ”grundgenomgång i säkerhetshantering”. Efteråt behövde alla som fått underkänt i säkerhetsgenomgången göra om provet. Alla måste få godkänt, och visst, alla klarade det allteftersom. Här fick man försöka hur många gånger som helst, tills man satte alla frågor rätt. Utan godkänt fick man inte fortsätta.
Logementet nu, sen övning för moment ”ladda” och ”patron ur”. Tiden försvann och kadetterna upplevdes stundtals inte ha koll på läget. På kvällen, strax innan 20:00 låstes vapnen tillbaka in på samma plats som uthämtats. Slutligen fick vi information om gruppindelning och förberedelser inför morgondagens aktivitet som visade sig bli skjutning. Allra sista beskedet handlade om kvällsfika och den besvikelsen vi stod inför, när det meddelades att köket gjort en miss, gav moralen en ordentlig törn. Våra kadetter såg aningen missnöjda ut över att lämna ut en sådan kalldusch av meddelande till oss såhär tidigt, innan ett förtroende och relation hunnit byggas upp, samtidigt som det tidigare förmedlats att en kvällsfika var att vänta. Resten av kvällen fixade och donade jag med den egna utrustningen, precis som nästan alla börjat göra. Har personligen en sån där gripande och måste-känsla av att behöva ha bästa förberedelserna intakta: kontrollen och tryggheten det ger mig inombords är av största vikt för att jag ska fungera. Det oförutsedda ogillar jag, även om jag på sista åren tränat mig på att tackla och acceptera allt det oförutsägbara på ett sätt jag aldrig tidigare gjort.
REFLEKTION:
Det känns lustigt och märkligt. Kadetterna (de leder utbildningen) upplever jag osäkra. Allt känns hakuna matata, maniana maniana, fake it till you make it (kärt barn har många namn...). Vi matas intensivt med information. Känns som vi får gissa oss fram. Känns lite avvaktande från allas håll. Försöker känna efter hur alla är. Gruppen jag blivit tilldelad känns överlag bra. Reko gruppbefäl. Vissa befäl, de med formellt högre rang, känns mer strikta och formella. Ändå genomsyras från kadetterna att det är sunt förnuft som gäller och att alla bör hjälpa varann så det blir så bra som möjligt för alla som deltar i detta ”projekt” som försvarsmakten bär huvudansvar för. Det blev ganska tydligt, och även något som kompanichefen tydliggjorde i aulan tidigare, att försvarsmakten genomgår en försvarspolitisk justering till följd av det beslut som politiker tagit. Beslutet som innebär en storsatsning av rekryter till försvarsmakten som planenligt ska vara färdigt 2030 med allt vad det innebär. Det är med andra ord ett projekt som försvarsmakten ämnar genomföra. Ett projekt med denna omfattning har försvarsmakten aldrig tidigare genomfört. Konstellationen är ny, metodiken är ny, att ta fram så många rekryter och ”storsatsa” på det sätt som försvarsmakten fått i uppdrag att genomföra är första gången. Och med det räknar jag kallt att vi som blivit kallade till repetitionsutbildning bör ses som ”försökskaniner” i det stora hela. Detta är så att säga bara början. Frågan är vad som händer sen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar