Repetitionsutbildning: Dag 3 - onsdag 30 nov 2022

På väg till ett övningsfält denna dag 3 av 5

Länk till inläggen "inför repetitionsutbildning", "dag 1" och "dag 2" repetitionsutbildningen för intresserade själar.

Onsdag 30 nov, jag kallar det "chill dag". Intrycket växer i mig av att det känns lojt, nonchalant, och arrogant att uttrycka det på det här viset, med tanke på att det är skattepengar som finansierar verksamhet som försvarsmakten bedriver. Jag skriver det ändå. 

 

Överblick dagen och övriga reflektioner

 

När jag tittat på mina anteckningar märker jag alltmer hur ostrukturerat och osammanhängande jag börjar skriva. Kanske ett resultat av att allt längre in i utbildningen vi kom, desto mindre ambitiös och mer sliten blir jag. Att resursspara energin och återhämta sig när tillfället ges blev mer prioriterat desto mer slitsam jag börjat känna mig under repetitionsutbildningens fortgång. Vilan på logementen blev just vila; göra absolut ingenting eller prata med övriga rekryter.

På schemat idag stod KSP58 (inte hundra på det var KSP58 specifikt), pansarskott, larmmina, HLR-utbildning samt vapenvård. Det innebar att det det där vapnet - AK5:an hängandes på diagonalen över bröstet - idag var ett minne blott. Lycka. Minns det från värnplikten jag genomförde 16 år sedan på LV6 i Halmstad, hur innerligt tillfredsställda det var för oss vid de tillfällena vi inte behövde släpa med oss vapnet. Frihetskänslan det innebar är inte svår att komma tillbaka till. Samtidigt, kändes det fel att inte ha en stor, otymplig och hängande sak över bröstet eller längst med sidan på kroppen denna dag (och 16 år sedan). Märkligt. Hade vapnet vid det laget gått och blivit en del av oss, som något vi identifierade oss med? Eller ska man nöja sig med förnimmelsen att det saknades något vid de tillfällena som vi inte bar vapnet med oss?

Dagen präglades av informationsmarinering/informationsbearbetning. Det betyder mycket väntetid, mycket information, mycket teori. Vi fick utbildning i larmmina och HLR där mycket av materialet var utebliven eller av väldigt dålig kvalité. Det kändes oproffsigt, oseriöst, lågbudget, omotiverat. Jag minns vi hade dessa dockor med bröstkorg och huvuden som vi utförde HLR på men de var trasiga: lungorna på många var sönder så man såg inte bröstkorgen höjas/sänkas. Det saknades tillräckligt med antal så man fick vänta på sin tur. Alltsamman skickades lite av signalen utåt "vi tycker inte/prioriterar inte att ha ordentlig material och säkerställa att utrustningen är kvalitetssäkrad", eller "vi har inte haft resurser att överblicka/inventera all utbildningsmaterial". Det är min känsla. Är övertygad om att scenariona kan utmålas till mångfalden. Känns som det inte riktigt gifter sig mellan den byråkratiska maskineriet och de stora besluten som fattas innebärande denna stora försvarsmaktssatsning som nu påbörjats och ska genomföras. Tar förstås tid att få alla delar att stämma överens, om det ens går i ett sådant stort och omfattande landsprojekt att få det stämma överens överhuvudtaget. Tveksamt säger min intuition mig. Det blir snarare viktigare att utstråla och spegla en "korrekt" bild utåt sätt som gör den stora skillnaden i att få det att verka på ett sätt än att skildra hur det faktiskt rent internt ser ut/går till. Det här går att applicera på det mesta av de riktigt stora samhälleliga institutioner för att problematisera och analysera ytterligare nivåer av strukturella utmaningar.

Reflektioner kring interna ledarskapet - och gruppdynamiken

Jag börjar se och notera att fler börjar hitta sin "plats" i gruppen. Det märks vilka som väljer att ta plats och vilka som accepterar sin roll och då blir det också som konsekvens enklare att se vilka som aktivt inte väljer att ta plats - dvs vara i bakgrunden eller ser sig som tydliga följare. Jag upplever många som i en gråzon, pendlar mellan att försöka vara ledare och följare, när tillfället ges och det blir nödvändigt att välja någon av rollerna. Dagledaren har uttryckt att han tycker det är kul att axla dagledarrollen för han får påverka, vara engagerad, och ha kontroll på ett sätt han inte får eller gör privat, trots att han inte har något emot det. Nu tog han chansen att påverka, helt rätt! Det här är som ett stort experiment trots allt, eller? Han hade alldeles säkert fler agendor och intressen än bara det som motiverade honom. Jag själv håller mig till spelplanen, vad det nu än är. Jag tar inte täten och leder hela gruppen på något vis utan jag håller mig till planerna som vi blir instruerade till att följa. Blir en följare, förhoppningsvis en bra sådan. Inser att det viktigaste för mig under denna utbildning är att jag är en god följare och att jag tar mig igenom erfarenheten med övriga. Tillsammans. Ensam är jag ingenting. Min långa träningsbakgrund och delaktighet i föreningsliv gör nog sin nytta i dessa sammanhang där samarbete och att autentiskt bry sig och hjälpa sina kamrater blir en styrka och viktig egenskap att bära med sig, och sprida detta inom gruppen. Generellt känns det också som att alla hjälper varandra, vill hjälpa varandra och det inte är något problem att göra det. Illa skulle vara om någon rekryt var helt tvär och ser det som "jag mot världen" och oskamligt skulle vägra samarbeta med övriga pga. skev "världsbild" eller perception för samarbete.

Känslan inåt

Hela fenomenet med att spendera en vecka på repetitionsutbildningen på Skaraborgs regemente i Skövde, är på sina sätt utmanande, så det är inte bara en lite mysig promenadstråk på en grön äng med härligt bortdrömmande dofter och vyer. Så helt lätt och oproblematiskt för psyket och kroppen är det icke, det vore en lögn. Jag tar mig förbi allt och klarar det men jag behöver verkligen tänka medvetet på min mentalitet och ork för att inte bli sunkig och tappa motivationen, för helt klart är det inom gruppen de som speglar det utåt, definitivt. I slutändan så är motivationen helt avgörande för hur pass mycket man kan orka eller kommer ta sig igenom svåra och tuffa utmaningar, fysiskt som psykiskt. Det kommer knappast som en överraskning.

Är ganska mätt på denna upplevelsen nu. Tycker inte det är så kul och givande på samma sätt. Vad har förändrats? Svårt att sätta fingret på det, mer än att jag var desto mer motiverad på "avstånd" medan jag nu, när repetitionsutbildningen genomförs och jag själv är en pådrivande faktor och agent i utbildningens framfart, börjar känna att detta är inte så spännande längre. Som i att det är mer intressant och mer åtråvärt och vackert konstruerat i det mentala när du läser och hör om repetitionsutbildning, utmaningen, adderande av en unik erfarenhet, alla spännande möten med andra livshistorier. Och nu kommer verkligheten ikapp en, ikapp mig. Trots alla dessa omständigheter så känner jag att jag behöver fullfölja och avsluta det. Det blir nästan som en tvingande känsla som tar över. Samma sak när jag börjar läsa en bok, jag måste avsluta den hur tråkig den än är, eller om jag sagt något jag ska göra...det tar emot att avbryta the "comittment" so to speak. 

Mina axlar och överkropp värker och vid vänster trap kommer det fram en smärta som punktmarkerar ett specifikt område. Fötterna mår bra än så länge och räddningen kan visst vara det faktum att vi inte hade någon lång promenad alls idag. Några rekryter på logementen hade fått skoskav och applicerat det ena och det andra för att vårda och förebygga ytterligare skador och skavanker på den kanske viktigaste kroppsdelen om man är soldat. Så att mina fötter var hela ännu och jag överlag kände mig i gott skick var ett lyft och positivt för mig. Det gav mig energi och glädje.

Två dagar kvar på utbildningen. Längtar efter min flickvän, hennes doft och närhet. Hennes leendet och hennes hårda kramar och hur hon ser på mig och kramar mig som bara hon gör. Kärleken. Intressant hur kärlek och saknad växer sig starkare och blir mer påtaglig när man är ifrån den man älskar och känner starkt band gentemot. Tänker på alla övriga som känner saknar efter något eller någon de håller kär.

Måendeutveckling natten till torsdag (spoiler för lättkänsliga för bajs)

Under natten är jag så dålig i magen och får mig en riktigt illavarslande diarré. Råkar bajsa på mig, inte en gång men två gånger mitt under natten. Det här är helt sant, inte en gnutta krydda. Jag minns det som igår när jag tyst och obemärkt försökte ta mig ner från våningssängen, och osynliggöra mig i snarkandes och väsnades närvaro men sängens knakande och skåpets osmorda gängor gjorde det fullständigt omöjligt att smyga. Med en förväntad skam och förödmjukelse i högst hugg  kunde jag åtminstone luta mig mot nattens och mörkrets närvaro. Jag borde känna mig så till åtlöje och förödmjukad när jag skriver om det men det är inte så. Mindes hur jag skyndsamt tog mig till toaletten. På tårna tippade jag till logomentsdörren och ut i korridoren som redan var tänt, vilket betyder att någon varit i korridoren och aktiverat lampdetektorn. Jag hoppades och bad till gudarna, att ingen skulle möta mig. Det gick vägen. Resten av natten sprang jag några gånger till toaletten för nöden har ingen nåd. Denna natt var ingen bra natt. Det blev istället en minnesvärd natt.