Wow, så fräcka diskussioner och skildringar som skönjas i det här kapitlet. Hur systern får så mycket skinn på näsan och sätter ner foten framför sin kommande man, mitt framför alla, såg jag inte komma. Det är överraskande och inte väntat alls enligt mig. Kanske är detta devisen på att ”äpplet faller inte långt från trädet”, dvs. att huvudkaraktären och systern är lika som bär. Mycket fruktmetaforer nu… men jag gör anmärkning på hur det byggdes upp en spänning och en intrig, hur samtalen var mer en dialog först och främst mellan 2 parter, för att sedan när man minst anar det få den tändande gnistan som sätter fyr på atmosfären – huvudkaraktärens koncisa och korta replik – och intrigerna och konflikterna är ett faktum.
Uppmärksammar hur huvudkaraktären mer eller mindre fanns i bakgrunden för att observera och accepterade sin plats när han, även om han i själva verket var den det mer eller mindre handlade om, lät systern ta stafettpinnen (med all rätt, det var upp till henne) och han verkade fullständigt lita på systern – trots att man sedan tidigare lärt sig – att han inte har någon tycker för familjen. Då slår det mig hur han respekterar och värderar människans autonoma önskan och integritet, när det den berör faktiskt förkroppsligar och tar ägandeskap över dessa fenomen. Det är som att huvudkaraktären kan tycka vad som helst, inte alls vara överens och avsky de han är med, men om personen i fråga respekterar och hedrar den mänskliga naturen, så förtjänar det få utrymme och vara obehindrat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar