Kapitelreflektion: Brott & straff av Fjodor Dostojevskij, Del 2 kap 4

Spoilervarning: Diskuterar/reflekterar på en abstrakt nivå. Ni har blivit förvarnade 😏  

Del 2, kapitel 4

    Att ligga intill och låtsassova (omgivningen tror han somnat och/eller inte är kry nog att notera/minnas samtalen som pågår) och höra hela historian och den teori som presenteras enligt hur förfarandet gick till, är så otroligt spännande och smart spelat som författare. Det får en att gå inåt och börja tänka efter hur man själv skulle agerat och hur JAG som läsare skulle hanterat en sådan eländig situation. För när det berättas om hur situationen i sig gått till på ett felaktigt sätt och att en person har ”knäckt” koden och lagt fram hela teorin om vart det gått fel till, och varför det uppenbarligen inte är rätt misstänkt som är i strålkastarljuset, så blir i alla fall jag mäkta imponerad och intresserad av att veta mer om den person som lagt fram sin teori. Jag är på något vänster inte alls överraskad över dennes förmåga då den visat att hens sociala kompetens och bakgrund kräver sina ess och vassa knivar, men inte så här klipps och streetsmart. Så jag blir delvis överraskad men ändå inte.

    En annan reflektion jag gör är att hur huvudkaraktären har fortsatt hopp och medvind ur en annan aspekt, d.v.s. i situationen när teorin om hur gärningen gått till, så trots huvudkaraktärens kanske något avslöjande beteende (då han utan förklarlig anledning ryter till och reagerar på det som konverserats under tiden han ligger och sover, för att hävda sin oskyldighet), så tycks de närvarande i rummet bortse och skylla på att han är groggy, borta, yrselfeber, sjuk, och på så vis bortse till kopplingen till varför han reagerar på vissa sagda saker extra tydligt. Jag kan inte annat än att undra hur fortsättningen kommer gå till, och hur huvudkaraktärens vän kommer reagera och agera när, och om, den får reda på hela sanningen. För min farhåga är att huvudkaraktären inte kan hålla den bördan eller lasten på sina egna axlar och därför är hans räddning att bekänna sin gärning för någon och då är dennes vän den första han gör det till.