En upplösning som heter duga, när huvudkaraktären äntligen avslöjar det förlösande och nu lär en ny upptrappning ske av något slag, där omgivningen och rättvisan ska skipas. Det är min övertygelse efter kapitlets huvudsakliga förlösning i att huvudkaraktären avslöjar DET.
Fick vid ett tillfälle gåshud när ett passage lästes igenom, när huvudkaraktären berättar om saken och får tillbaka ett svar och replik som tar bort så mycket last och tyngd från honom. Någonting hände i det ögonblicket som fick mig att känna så otroligt mycket lättnad å huvudkaraktärens vägnar.
Jag noterar en annan sak, hur gud och en övertygelse om en större ting kommer in, när karaktärer står vid vägens brant och hopplöshet är det absolut enda som klänger sig fast, vid helvetesportens entré. Det är som att en övertygelse ingjuter ett tomt själ som håller på att ruineras, och att detta är ett kriterium som behöver uppstå för att ’gud’ eller motsvarande religiöst övertygelse ska kunna hänföra och uppenbara sig. Då förvandlas en människa och nytt hopp kan börja verka och göra sitt i berörd människas fortgång. Detta tycktes jag mig se ske i kapitlet.
Det sker så mycket existentiella frågor, så mycket konflikter och sinnesförändringar hos framförallt huvudkaraktären som vi får följa om vad som är rätt och fel. Förtjänar huvudkaraktären fler chanser, finns det en upprättelse, hur ska han försonas och förlikas med begått brott osv. Det uppenbarar sig och gestaltas på ett utomordentligt väl sätt och det är något författaren framgångsrikt lyckats med. Hur denne lyckats med det är över min förmåga att besvara. Än dock är det säkert att det är ett mästerverk. Otroligt häftigt och det är beundransvärt vad Fjodor Dostojevskij lyckats åstadkomma och hur han påverkat hela litteraturvärlden och samhällen med sitt författarskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar