Repetitionsutbildning: Dag 2 - tisdag 29 nov 2022

 

En bild säger mer än tusen ord. Min sängplats var högst upp.

 

Länk till dag 1 på repetitionsutbildningen

Morgonen innehöll följande: stiga upp 06:00; frukost; morgonstädning; uppställning 07:25 färdigpackade och färdigstädat. Men först lite om natten. Jag sov knappt en blund. Sängarna extremt osköna och de låter, gnisslar och hela ekipaget av våningssäng vill flytta sig bara du vänder dig om i den. Lägg till att 15 män är samlade i ett rum och behöver få sin dos av sömn efter en "tuff" föregående dag. Den ekvationen går inte ihop. Nattetid lät det som om ett ångvält placerats mitt i rummet som skulle ska iväg på okänd destination. Det synkroniserade snarkande tog bokstavligt kål på min sömn. Och alla de som sover lika djupt som den björn som gått i ide: gratulerar. Ni är vinnare. Övriga drog kortast strå och den tillhör jag.

 

Frukostdags! Matsalen är ganska stor men det hindrade inte den sedvanliga kön att ringlas från matsalsingången och trappan upp till frukostdisken. En gammal bekant syn hade därmed på nytt gjort entré. Detta var särskilt vanligt när frukost skulle intagas vid ”rusningstrafik” cirka 06:20-06:45 ish, idag, likväl som för 16 år sedan (2007) när jag genomförde värnplikten. Frukosten var som väntat. Dock saknade jag kvalité i maten som den vi blev erbjudna 16 år sedan. Det kändes oansträngt och ihopslängt, som att det inte fanns något humanistiskt bakom maten: som om annat än människor förberett frukosten. Gröt, yoghurt, flingor, ägg, ost och skinkpålägg, bröd och olika dryck. Ät så mycket du vill (kan inte låta bli att undra över matsvinnet). Jag är rätt övertygad om att köken är underbemannade för denna typ av logistik som krävs för att få verksamheten att funka optimalt och fläckfritt: varför jag varje morgon såg att något saknades på frukostdisken (ej påfyllt). En iakttagelse jag gjorde var hur stor mix det var av värnpliktiga och övriga deltagare eftersom matsalen delades med värnpliktiga och repetitionsutbildningsrekryter, där åldersskillnaderna gör sig tydliga på olika sätt, mest utmärkande genom framförallt utseende. Gör även här reflektioner på den så kallade ”samhällskroppen” som alla blir del av i att klä sig i samma kläder, agera förutsägbart, se likadana ut. Ingen är unik här, alla i matsalen är på ”samma” plan i hierarkin - så tillvida utåt sett. Vi spelar alla en roll och ju bättre vi spelar den, desto mer sannolikt att samhällskroppen frodas och individen undermineras, allt i syfte att skapa en kuvad, förutsägbar och hierarkisk ordning som fyller sin viktigaste funktion: skydda, försvara och värna primärt de svenska intressen (vad det nu betyder). Med frukosten intagen begav det sig tillbaka till logementen för städning och uppställning.

 

Vårt logement blev ansvariga för att städa toaletterna och det skulle vara avklarat fram till uppställningen 07:25. Här blev det uppenbart att det saknades samstämmighet och planering av städområden. Alla åt frukost vid olika tidpunkter och var olika snabba med att förbereda sin packning. Planeringen och fördelningen av städningen var således inget som blev framgångsrikt utifrån ett effektiviserings – och ledarperspektiv. Sen å andra sidan är det kanske en del av "resan" och målet" att det ska utvecklas en eller flera informella ledare allt eftersom dagarna går. Det är i alla fall en övertygelse jag har. Det slutade med att vissa rekryter som var kvickast med att äta frukost och packa sitt blev de som fick dra det största ”städlasset” – något som jag tror utnyttjades långa vägar av majoriteten rekryter. Mitt samvete mötte en konflikt i detta. Något jag hanterade genom att hjälpa till och bidra med det jag hann 10-15 minuter efter städningen redan påbörjats – det var i alla fall en tröst för mitt samvete.

 

Strul med buss inför transport till skjutfält 

 

En uppställning senare och vi skulle bege oss ner för vapenuthämtning och sedan vänta in en buss för transport till skjutfält. Vad hände? Den buss som skulle hämta och transportera oss till skjutfältet uteblev. Vi blev stående i cirka en timme, cirka 30 personer i kylan utanför huvudentrén till regementet, ovetandes om vad som ska hända. Sparsamt med information får vi. Befälen vet initialt lika lite som oss och upplevdes förvirrade och överraskade av händelsen vi nu stod inför. Någon strul med bussbolaget. Tydligen något som hänt återkommande veckovis. Så kännedom om problemet fanns, men inga ansvariga som kunde ta itu med problemet. Kadetterna bekräftade detta skeende och hade inget bra svar till varför ingen kunnat ta itu med problemet. Den bästa lösningen som fanns till hands blev sedermera att vi transporterades i minibussar i omgångar, tills alla rekryter var på plats på skjutfältet. Allt som allt blev dagsplaneringen förskjuten 1-2h något.

 

Med planeringen denna morgon senarelagd pga. den plötsliga avsaknaden av transport till skjutfältet kom vi till slut igång med olika repetitionsmoment. Vi delades in i två grupper. En grupp började med övning/repetition av laddning/patron ur och den andra gruppen genomförde sjukvård i närheten i en skogsglänta intill skjutfältet. Simultant med pågående övningar genomförde 2-3 personer åt gången säkerhetsintervju. De momenten som genomfördes idag var skjutning och eldavbrott, skjutning knäsittandes och liggandes.  

 

LUNCH/EFTERMIDDAG

 

Till lunch denna dag två åt vi kokt korv med potatismos. För mig: hur gott som helst. Jag är inte alls kräsen vad gäller mat och är tacksam för den mat som finns tillgänglig så för mig var denna lunch väl efterlängtad och slank ner problemfritt. En notering och reflektion som jag gör gällande lunchen handlar om logistiken av utrustning. Jag blev flertalet gånger irriterad på att jag inte omgående kunde hitta min ryggsäck eftersom någon annan hade burit bort väskorna till samlingsplatsen, plus jag inte hade märkt den så den stack ut, så jag fick leta som en galning bland 25 andra ryggsäckar. Jag upptäckte att jag förlorat dyrbar tid som jag istället kunde använt till att äta i lugn och ro. Nu fick jag istället stressäta, för allting i försvarsmakten handlar om att effektivisera tiden och att få så mycket som möjligt gjort på kortast tid. Och även om jag inte behöver/måste skynda mig så blir det stressmoment när övriga i min grupp är färdiga och jag är sist ut. Säger kanske mer om mig som person? Finns inget annat att infinna sig i. Är detta en kraft och påverkan som kommer ur det "kollektiva", där jag som person tillhörande en grupp och ett större kollektiv, anpassar mig och följer normbeteendet. För inte var det något uttalat utan det var på egen bevåg jag "valde" att känna mig stressad och påverkad av att min egen grupp låg så att säga "före mig" i ätandet och förberedelserna inför nästa moment. Moment som väntade var sjukvård och säkerhetsintervju.

 

Säkerhetsintervjun förtjänar sin egna rubrik för den var minst sagt anmärkningsvärd. Vi genomgick en intervju som var detaljerad och djupgående. Med det menar jag att frågor ställdes om familjen och vilken relation jag har med dem, min livssituation och vad jag har för inställning till droger, om sårbarhet och trauman jag varit igenom, vad för lojalitetsband jag hyser gentemot Sverige, min lön, frågor om karriär och min relation till landet Libanon jag har idag osv. Det var frågor som inte hade direkt någon botten.

Att genomföra hela intervju tog nästan 2h och jag svarade så sanningsenligt jag kunde på varenda fråga, för i slutändan är sanningen den starkaste och enda gemensamma kraft som håller längst i ett lopp. Vad hade du gjort? En sak är att jag blir fängslad och skrämd av det faktum att jag i den "tillgjorda" miljön som försvarsmakten framställt sitter och svarar på varenda fråga som de ställer mig, som i att det är det enda alternativet som finns till hands. Som att inget annat tänkbart kan ske än att jag svarar sanningsenligt, för det är professioner och de är bra människor som genomför intervjuerna och det känns som ett svek att inte svara helt ärligt. Frågor som är djupa och personliga kräver att man gräver i sitt inre där det dessutom kan ta emot att våga öppna sig och på ett enkelt vis avslöja hela sin identitet och sårbaraste delar av livet. Man kanske till och med besöker platser man inte besökt på väldigt länge. 

 

Nästa moment i repetitionsutbildningen var genomgång av lyspistol. Ett moment som var relativt okonstlat och okomplicerat. Vi delades in i större grupper och då var vi på tur och ordning som gick fram och skulle samarbeta i skjutmomenten av lyspistoler. Detta föregicks av att kadetterna visade hur momenten gick till, allt ifrån hur man snett uppåt skulle rikta lyspistolen och räkna högt till hur man laddade och vilka säkerhetsföreskrifter som gällde. Vi arbetade i grupper om 3 rekryter där vi stod i en linje med person 1 längst till höger som först avfyrade sin lyspistol och därefter börjat räkna högt, vartefter person 2 och 3 några meter jämte till vänster avfyrade sina i tur och ordning efter x antal sekunder. När vi var färdiga med lyspistolsmomenten så var det packa och marschera tillbaka den ca 5 km långa promenaden hem i den kalla och mörka omgivningen. Det fanns en längtan och en ro i att promenera tillsammans. Det fanns en trygghet och en vetskap om att vi tillsammans gör detta - en för alla alla för en. Något i den stilen uppenbarade sig för mig i varje fall.

 

Väl tillbaka till logementet var det låsa in vapen, ta itu och ta hand om utrustning, och därefter vad som behagar tills kvällen och natten gjorde sin entré. Sov kopiöst dåligt i natt igen pga. allt vibrerande och snarkande som pågått. Gick så långt att jag prövade använda hörselkåporna för att isolera bort snarkandets oväsen. Försöken mynnade ut i bortslösat tid för jag kunde inte ligga raklång på rygg: alla övriga positioner var hörselkåporna i vägen för huvudet. 

 

En reflektion gällande utbildning av lyspistol är att det här var en utomordentlig mäktig upplevelse. När skymningen började falla och mörkret blivit fulländad i sig själv blev lyspatronerna som avfyrats mot himlen som ett konstgjort stjärnfall. Himlen lystes plötsligt upp och lyspatronerna lyste i sin tur upp hela fälten som låg nedanför. Det här var inget moment som var ämnat för denna förnimmelse på något vis, men med mina ögon och perspektiv av filosoferande och reflekterande kunde jag inte annat än att bli fascinerad av illusionen till "tavlan" som skapats. Under tiden lyspatronerna sakta i skyn börjat vända från skjutriktning till att långsamt falla, sken det upp en gigantisk ram av brandgult ljus till följd, som i små pulserande slag verkat slå liv och ge puls till ett dött himlavalv, och hur vackert det var att beskåda i denna kalla och ihärdiga vinterdag. Området som lystes upp kunde tack vare de tre avfyrade lyspistolerna i god synkronisering lysa upp himlen i något som verkade som en evighet. Under denna tid hann jag tänka och förundras över effekterna och vad jag just fått iaktta, samtidigt reflektera över vilka tekniska framsteg som gjorts men även förstå vidden av förödelse och underlättande av krig som dessa tekniska uppfinningar till vapen tillgängliggör. Bara det faktum att lyspistol, med rätt underrättelse till hands, kan fungera som avslöjande-moment för var fienden eller infanterier befinner sig är en insikt och förståelse för vilka medel och redskap som finns i krigsföringen, strategiskt och på fältet där striderna faktiskt utspelar sig. Helt otroligt.