1995 - året allt förändrades

I skrivandets hantverk har jag snickrat och hamrat en del. Sätta ord på erfarenhet och reflektioner är minsann ett konstverk och vill man gå djupt och länge kan man använda skrivandet för att göra ett genuint case i strävan att kartlägga och koppla ihop pusselbitarna. Det har jag nu gjort i en essä som knyter an till en personlig erfarenhet.

Sedan årsskiftet har jag arbetat på en text som handlar om den livsförändrande erfarenhet jag varit med om och som jag nu tänker dela med mig. Det är en erfarenhet som hemsökt mig i många år efter tonåren innan jag till slut kunnat försonat och acceptera händelsen och erfarenheten. Ur den acceptansen och förlikningen har jag kultiverat och utvunnit insikter och lärdomar som jag bär med mig i resten av livet. Tänker att essän som formats får tala för sig själv här nedan.

Långsamma tankar i en snabbföränderlig värld

Tänkande tar tid. En kan inte skynda på processen eller tvinga fram tänkandets födelse. I motsats för vad som sker när vi rör oss i livet – normalt sett på väg någonstans med ett mål i sikte – kommer tankar och funderingar om livet när tempot saktas ner. Det uppenbarar sig när tänkande får ro i sig själv och kan få vara ifred utan störningar i omgivningen. Tankar som uppstår i lugnet ostört kan handla om människans existens eller om vad sanning och moral är. Hos mig kommer dessa frågor och tankar ofta krypandes till mig i en långsam och inkännande stil och slår rot först när ovanstående premisser inträffat. Något som jag inser nu och i den vetskapen har jag numera landat i.

I långsamheten växer många gånger tankar, reflektioner och idéer. Dessa gör i sin tur väsen av sig som en måste respektera och vara hörsägen till, såvida man inte sätter ett lock på och medvetet trycker undan de. Det funkar bara så länge, för tankarna slutar sällan att existera bara så. Det enda du gör är att du tillfälligt sorterar bort tankarna till ”senare” lådan. Tankarna som knackar på min dörr i sin långsamhet har jag behövt lyssna till, sortera och reflektera över. Det har inneburit att jag har jag behövt prioritera och ta itu med de. Något annat alternativ för mig har varit otänkbart. I synnerhet om själen ska kunna få någon framtida ro och om sanningen ska sättas högst, och jag vill inte kompromissa med någon. En känsla av att jag måste göra detta har gripit sig fast i mig om jag ska kunna se mig själv i spegeln igen. Därför vill jag nu dela med mig av min sanning.

Erfarenheten som jag vill skildra och dela med mig av har haft en stor påverkan och inflytande på händelser, tankar och min personlighetsutveckling. Det har påverkat mig under en stor del av mitt liv i olika omfattning. Mer om det senare. Med det sagt vill jag försöka belysa erfarenheten och min upplevelse av den. Kanske sätter det igång några tankeprocesser och funderingar hos läsaren. Kanske någon som skulle känna igen sig i en liknande situation tänker till en extra gång. Kanske kan denna belysning av erfarenheten göra skillnad för någon. Återstår att upptäcka.

 

En ny start

Jag var ett barn som hade på alla sätt precis påbörjat ett nytt liv. Ny hemvist, ny skola, nya klasskamrater och kompisar. Det var således nya aktiviteter, nya uppföranden och nya sociala koder att anpassa mig till. Allt som kunde vara nytt var nytt. Året var 1995 och jag var 8 år fyllda. Mina föräldrar hade just separerat och livet tog oundvikligen kännbart vid. Med skillnaden att denna gången tog livet vid i en kommun strax söder om Malmö och Rosengård som jag tillsammans med min mor flyttade ifrån i samband med mina föräldrars skilsmässa. Min nya hemort skulle visa sig bli Vellinge.

Sakta men säkert började jag hitta min plats och anpassa mig i vårt nya hem. Minns att jag generellt trivdes och hade varken bättre eller sämre relationer med kompisar och vuxna i min omgivning. Fick kompisar och aktiviteter att sysselsätta mig med, både i och utanför skolan. Min värld och vardag hade gått från den ena tillvaron till den andra. Det skulle snart visa sig att en tredje var på ingång.

En kort utflykt var det sagt men det blev allt annat än en kort sådan, för kort blev till ett år utanför Sveriges gränser. Plötsligt befann jag mig i Mellanöstern, tillbaka till födelselandet Libanon och Beirut som vi 1988 flydde ifrån till Sverige för en bättre framtid och livstillvaro i hasorna av ett då rådande inbördeskrig som på nytt började eskalera. För att addera till den kontextuella förståelsen så är jag född i Libanon och min pappa likaså. Min mamma är polska. När vi lämnade Libanon var jag ett år gammal och nu när jag var tillbaka hade åtta år passerat. Jag hade hunnit bli 9 år. Ett nytt liv och vardag tog vid, igen, och jag fann mig på något märkligt vis snabbt i det, trots en vardag som skiljde sig på alla sätt och vis från den vardag som jag tidigare så smått började vänja mig vid. Så hur gick det till undrar ni säkert och varför hamna jag i Libanon och varför under en så lång tid. Det ska jag berätta. I själva verket har det inget med mig att göra även om jag blev drabbad (kanske inte som barn för vad förstod jag då, däremot i senare skede av livet) och jag ska ge min bild av varför. Vad det egentligen handlar om är ”vuxnas angelägenheter”. Som alla barn som på ett eller annat sätt blir drabbade av vuxnas konflikter, så var jag inget undantag. Jag var i det här fallet bara ett oskyldigt barn som råkade hamna i kläm i ett syfte och ändamål för att driva igenom en annan vilja. En vilja som kan gestalta den smärtan som drabbat en annan person vid ett tidigare livsval som togs: beslutet att skiljas. Allt i det här var jag fortfarande bara ett barn som trodde att vi skulle på en kort utflykt för att senare, uppe bland molnen på flygplanet, få konstaterat att vi snart var framme i Libanon.

Beirut – mitt nya hem

I huvudstaden Beirut bodde jag hos min farbror. Minns väl hur jag i min ensamhet fick genom ett barns inneboende kreativitet sysselsätta mig. Jag tror det var där – i följderna av att vara själv från från morgon till eftermiddagar – som en växande nyfikenhet föddes. Något var ju tvunget att hända på dagarna så jag fick bli påhittig för att inte bli rastlös. Blev jag inte presenterad sysselsättningen fick jag själv leta fram underhållning och spänning. Så jag letade igenom hela lägenheten och samtidigt gjorde jag allt för att inte bli upptäckt. Jag visste nämligen att glädjen och spänningen skulle vara kortlivad om jag blev upptäckt och det var inte något jag skulle se fram emot. Så jag lärde mig allas rutiner till den grad att jag visste när var och en normalt skulle komma hem. 

I jakten på något kul att upptäcka hittade jag i ena sovrumsgarderoben långt in i hörnet en skattgömma: en sisådär tre nävar stor plastpåse fylld med mynt. Nu kunde jag under de mest uttråkade dagarna, utan att bli upptäckt, ta några mynt i taget och använda på den lokala spelhallen en bit ner på gatan för att spela arkadspel. Älskade ju spel. Ibland kunde jag i smyg lämna lägenheten med en fotboll i handen för att leta efter en betongvägg i närheten som lämpade sig att skjuta bollen mot. Ibland kunde jag gå och titta på alla människor som korsade vägen från balkongen eller från trappingången. Minns att det var väldigt mycket rörelse med biltrafik och människor som korsade gatorna och allt däremellan. Biltutor, tjoande och skrik som de mest ihållande aktiviteterna. Definitionen av organiserad kaos gör sig utmärkt i sammanhanget och är även det som dyker upp i huvudet när jag ser minnesbilden framför mig. Rökning ska vi inte prata om för det är också något som dyker upp när jag blundar och spelar upp videokassetten i mitt huvud. Det var en tid där det förväntades att vara rökare för det var coolt, socialt och inne. Ungefär som det är idag att vara tonåring och spela Fortnite, ha TikTok för inspelning av danser eller använda Snapchat för kommunikation och dela med sig av storys.

När jag blundar och tänker tillbaka på det organiserade kaoset så ser jag människor som röker dagarna i ända, på jobbet, på promenaden, i korsningen, i väntan på- och i taxin, i butiken. I det ständiga surret fanns det inga lediga händer för en cigarett satt alltid fast mellan pek- och långfingret. Överallt röktes det Ett plötsligt ögonblicksminne dyker upp som tar mig tillbaka till flygplanet påväg till Libanon, där jag minns cigarettröken som ligger som moln över passagerarnas huvuden. I slutändan, för att återgå till vad jag sysslade med och inte vad andra gjorde, var det vanligtvis ändå tv-spel som upptog min största tid i jakt på underhållning och något att göra. Redan då älskade jag tv-spel och det var något som jag tidigt fastnade för, ett barn behöver sysselsättas, det är sen gammalt.

Veckorna i Libanon gick. Inget var som vanligt, även om livet i Beirut blev det nya vanliga för mig i förhållande till hur det var innan och då minns jag hur jag indirekt blivit påverkad och övertygad om att jag inte ville träffa min mamma igen. Hur gärna jag vill vara kvar i Libanon och inte åka tillbaka hem till Sverige. Så när jag till slut kunde prata med min mamma i ett telefonsamtal, cirka sex månader senare, hade jag i det skedet redan tränat in vad jag skulle säga. Det är något jag lärde mig i mina tidiga dar, att bli en bra följare, följa instruktioner och hålla mig till manuset, varken mer eller mindre. Så jag pratar med min mamma och hör glädjen hon har över att få höra min röst, för att sedan övergå till gråt. Hon biter ihop för att göra sig förstådd och för att fortsätta kunna prata för ingen visste när och om nästa gång vi skulle prata igen. Jag får veta att alla i Sverige undrar hur jag mår - vänner, lärare, grannarna, klasskompisarna. Min mamma undrade när vi kommer tillbaka till Sverige men det visste jag ju inte. Jag sa bara att jag inte ville komma tillbaka till Sverige, att jag har det bra i Beirut och att jag inte vet när vi är tillbaks. Att jag kunde säga det till min mor har under en stor del av mitt vuxna liv följt och sårat mig djupt och även lämnat ärr i själen i min process att förlikas med det - och vidare med hela erfarenheten. För jag vet att det enda som en mor vill är att ge sitt barn sin fulla omsorg och kärlek. Tas den möjligheten bort från en mor (eller någon förälder) måste smärtan och lidandet det förorsakar skära rakt in i hjärtat. Inget barn eller förälder ska behöva uppleva den förkrossande vetskapen om att någon förälder eller barn inte är inom räckhåll för en.

De orden jag uttryckte till min mor i telefonsamtalet kan jag idag acceptera. Jag förstår fullständigt de bakomliggande orsakerna till varför samtalet hade det förloppet som det hade. Jag var bara ett barn som behövde och saknade vägledning, någon som kunde visa mig skillnad på rätt och fel. Jag var nämligen bara ett barn som lydde, ett vilset barn. Jag var ett barn som hade allt men ändå ingenting.

Ett telefonsamtal blev flera samtal

Efter första samtalet med min mor minns jag inte så jättemycket specifikt mer än att ”livet” rullade på som vanligt i den takt och bemärkelse det går att säga det på, trots rådande och mycket särskilda familjeomständigheter.

Jag började så småningom gå på arabiska-lektioner för att lära mig skriva och läsa. Började lära känna och få kompisar som bodde i området. De tidigare nämnda aktiviteterna som jag gjorde när jag var rastlös och uttråkad vidhöll jag i så stor utsträckning det gick utan att bli upptäckt. Allt för spänningen och att mätta den där nyfikenheten och kreativiteten jag som barn började snappa upp och göda allt mer.

Jag började prata med mamma mer regelbundet. Man kan väl uttrycka det som att hon hade fått vad hon förtjänat. Väldigt intressant i sammanhanget om ni frågar mig att ur den potentiella utgången av lidandet kommer något positivt, som så många gånger när man tar sig igenom något mycket utmanande. Häri är jag övertygad om att det finns psykologiska fenomen som utspelar sig bakom kulisserna som resulterar i att jag och min mamma börjar samtala mer frekvent. Hon hade under ett halvårstid försökt, utan framgång, att upprätta kontakt med mig. Ett halvt år av förtvivlan, desperation, rädsla, smärta, uppgivenhet, tomhet och misströstan. För vad kan någonsin inge hopp och trösta ett hjärta som urholkats när det som i mångt och mycket fyllt hjärtat plötsligt tagits bort från henne? Den villkorslösa kärlek mödrar har för sina barn, det speciella bandet och den kraft som inryms när en moder ser en enda uppgift i livet framför sig; att med omsorg och kärlek ge näring till sitt barn på bekostnad för i princip allt annat. En blinkning senare och ditt barn finns inte inom ditt räckhåll. Vad tar du dig till du? Vad skulle du göra?

 

Verkligheten och relationernas sammanflätade komplexitet

Mina klasskamrater och lärare skickade vid tillfällen brev till mig under min vistelse i Libanon. Frågor och undran över hur mitt liv i Libanon var, hur jag mådde, vad jag gjorde på dagarna och vilka kompisar jag hade. Det var alltså elever från 3:e klassen - eller 9-åriga barn - som skrev brev till mig. Jag tror det var ett sätt för klassen som helhet att bearbeta och hantera denna ovisshet som de stod inför vad gäller min tillbakagång eller inte. Detta efter att kännedomen kommit fram om att jag flyttat till Libanon på obestämd tid. Såklart att klasskompisarna börjar undra och ställa massa frågor om vart den nya eleven och kompisen har tagit vägen. Särskilt eftersom barn är mycket känsliga och observanta för förändringar och det sällan går obemärkt förbi de.

Breven som skickades till mig är minnen som påminner mig om den kärlek och värme som kom från eleverna och klasskompisarna i min klass. Det är även påminnelser om hur barnen indirekt på ett eller annat sätt blir påverkade av vuxnas okunskap, felsteg och egoistiska handlingar. Minnena från min tid i Libanon påminner mig om hur kapabla människor är och vilka medel och handlingar de kan tänkas ta till med avsaknad av ett långsiktigt konsekvenstänk, där handlingens kärna mäts i att mätta sin självkänsla och återupprätta den förlorade hedern. När egoismen och självkänslan har blivit tillfogad sådan skada att ärr uppstår, då tycks den onda sidan i en ha det slutgiltiga beskedet över vad fantasin kan komma att skapa.

Läs igenom och begrunda följande två brev jag bifogar nedan som är direkt citerade och skrivna av gamla klasskamrater. Breven är daterade mellan januari och februari 1997.

”Hur har du det hos din pappa, Billy. Vi har åkt skridskor. Synd att du var hos din pappa. Jag saknar dig. Går du i skola där? Vi har målat teckningar, som ska ut på museum. Vad heter din pappa? När kommer du tillbaka? Jag fyllde år i lördags. Det är konstigt, att du är borta, Billy. Jag har undrar var du var. Först så trodde vi, att du var sjuk. Men sedan ringde din låtsas-pappa till Kerstin och sa, att du var hos din pappa? Har du några kompisar där? Trivs du i din hem-stad, Billy. Hälsningar Lovisa

P.S. Jag saknar dig.”

Här kommer ett annat brev från en klasskamrat jag hade från skolan jag gick på i Malmö.

”Malmö 25/2-97

Hej Bilal hur mår du, vi tycker att du ska komma tillbaka. Vi har mycket roligt nu i trejan. Vi saknar dig. Tycker du att det är roligt i din skolan som du bytade. Du är så rolig vi behöver dig. Du är så bra på fotboll och på att skriva tycker jag. Vi ska snart på Aq-va-qul det kommer att bli jätte kul. Hur är det med dig. Vi tycker att du ska komma och hälsa på.

Hälsningar Ahmed

Vi saknar dig mycket.”

Namnen i breven är påhittade.

De här breven gör det så tydligt och visar svart på vitt hur alla människor är påverkade av varandra, och att fler än de berörda i en konflikt blir påverkade. Det visar att verkligheten är förbundet och sammanflätat direkt eller indirekt och det är både vackert och skrämmande. Sammanflätat så till den grad att en klass och lärare tar sig an tiden och i den mest osjälviska och kärleksfulla andemeningen skriver brev som sedan skickas till Libanon där jag, drygt 4000 km söderut befann mig. Jag är så tacksam och ödmjuk för alla breven. Blir alldeles varm och glad när jag läser breven men även ledsen, berörd och känslosam över tanken om vad barnen i de ögonblicken fått gå igenom. Vilka frågor som har dykt upp hos de. Breven väcker hela känsloskalan i mig. De påminner mig om att inte glömma det förflutna, att ej glömma bort hur kärlek kan nå och värma avlägsna platser långt förbi landsgränser. 

 

Minnen från sista tiden i Libanon

Livet fortsatte i Libanon. Vi gjorde olika aktiviteter och utflykter och hälsade på familj och vänner som bodde i olika delar av landet. Minns särskilt en utflykt mer. Det var en solig och varm dag och vi åkte på utflykt upp till bergen. En bit höjdledes påväg till destinationen stannade vi till för en fika på en rastplats där kristallklart källvatten rann ner från berget. Med oss hade vi en vattenmelon som i källvattnet lades för kylning innan vi skar upp och åtnjöt smakexplosionen vattenmelonen fyllde oss med. På samma utflykt, även det ett starkt minne, är kopplat till vattnet jag drack direkt från berget med mina bara händer. Måste ha varit det godaste vattnet jag någonsin druckit.

Andra aktiviteter jag minns särskilt är att jag ibland följde med pappa till moskén på helgerna och började även i en period att be, eller åtminstone försökte jag börja göra det. Det var inget som jag fastnade för, och inget jag behövde fullfölja.

Ett annat starkt minne som jag har är kanariefåglarna som min farbror hade på den långa L-formade balkong som vätte ut över gatan. Det kanske blev ett starkt minne på grund av betydelsen de hade på mig som någon typ av sällskap i min stundtals många gånger ensamhet. Jag kunde titta och förundras över fåglarna. De var alltid med mig och jag kunde alltid höra de kvittra på dagarna när jag var hemma. Jag kände, sannolikt djupt undermedvetet, en likhet till kanariefåglarna för jag var på ett sätt precis som de: fast i en bur med vingar som jag inte kunde flyga med.

Där en resa tar slut tar en ny vid

Nu var stunden inne för oss, cirka ett år senare, att åka tillbaka hem till Sverige för att återförenas med min mamma och allt som tidigare var bekant för mig. Allt som abrupt fick pausas under en obestämd tid. Därefter väntade den riktiga resan, den långa resan som var tiofaldigt längre än min tid i Libanon. Det är sensmoralen i skildringen som jag härnäst vill belysa och diskutera mer om, och vad som kan tänkas styra skutan rätt i tider där den är på väg mot avgrunden.

Den riktiga resan började med alla frågor, alla tankar, alla varför som sakta men säkert dök upp en efter en allteftersom jag blev äldre. Alla pusselbitar som behövdes tas itu med för att förlikas med min berättelse och mitt förflutna – min sanning. Konflikter i tankeprocesser och summan av alla insikter som befästs i mig kring de som på ett eller annat sätt varit berörda eller påverkade av händelsen. Idag cirka 25 år senare med ett bagage som ser väldigt annorlunda ut, har jag åter behövt gå igenom vad allt innebar. Med ögon och retrospektiv som ger mig tillgång till verktyg som förr inte varit tillgängliga i min verktygslåda. Resan har visat mig att livet undgår ingen och ingen som satts till livet undgår den. Sådan är den bittra och ljuva verkligheten

Hur jag än vänder och vrider på allt med hänsyn till uttrycket ”det finns alltid två sidor av ett mynt” så finner jag det oacceptabelt, manipulativt, kallt och förfärligt att ta till handlingar med uppsåt att åsamka andra medveten smärta i hämndaktion. Inte att tala om det psykologiska traumat det mest troligtvis efterlämnar i spåren av konsekvenserna för berörda. 

Allt det här sammantaget har lett mig till att undersöka och fundera på hur och om något av allt som hände kunde ha förhindrats på något vis. Hade upprinnelsen till händelsen och beslutet att åka till ett annat land och dess konsekvenser ha kunnat undvikas? Svårt att svara på. Däremot är min övertygelse och tro att det alltid går att påverka vilken riktning livet ska få och hur sanningsenligt livet ska levas. För finns det en strävan efter en så nära något kan kallas för fullständig autenticitet och ärlighet och en gemensam sanning i samhället som människor siktar mot, då är min övertygelse att det finns alternativa utgångar. En plats där människor ständigt reviderar och justerar sig efter med autenticitet, ärlighet och sårbarheten som det främsta rättesnöret. Där felsteg kan avslöjas innan egot och det självupptagna jaget får övertaget som riskerar att förvandla dig till din egen tyrann där du är fånge i ditt egna fängelse.

I grund och botten menar jag att det handlar om avslöjande felsteg som kan ge övriga familjemedlemmar, släkt, vänner eller grannen mittemot, en potentiell möjlighet att stötta och rådprata rätt den som planerar eller tänker verkställa en fullständigt oacceptabel handling. Det handlar om att ingripa innan en teoretisk plan förvandlas till något konkret. I de bästa scenarierna, om en utomstående person kan odla ett ”tänka-om-frö”, kan förhoppningsvis en redan påbörjad fasansfull handling i tankarna bromsas och undvikas. I en värld där tystnaden får makten och en gemensam sanningen saknas, en plats där tankar, idéer och olika uttryck inte utbyts, eller ännu värre om de räds – finns det bara utrymme för felsteg och missöden. Vart tystnaden överlever växer hemska ting, något som livet och vår historia bekräftar gång på gång. Därför behövs forum för dialog, inlyssnande, öppenhet och kanske viktigast ärlighet. Kommunikation och en tillåtelse för olika åsikter att få höras på och att våga vara sårbar ändrar på så många förutsättningar. Finns en sådan möjlighet och man faktiskt är intresserad av att på riktigt lyssna, då är jag övertygad om att det går att hjälpa navigera skutan mer rätt än fel och då och det är framsteg.

 

Föräldrars gemensamma ansvar

Vad har varenda förälder (vuxna) gemensamt för ansvar? Att alltid göra sitt yttersta och försöka till varje pris undvika försätta sina barn i orätta miljöer. Helt enkelt göra allt i sin makt för att stå emot den hägrande kraften som heter ondska och som finns överallt externt och internt i en. Svartsjuka, avundsjuka och andra egoistiska och nihilistiska ideal som ostört får sitta på första parkett och dirigera, placerar till slut ens närmsta i ofördelaktiga och orättvisa situationer. Som tidigare nämnt, menar jag i slutändan, att nyckeln därför är en gemensam sanning där autenticitet och sårbarhet är främsta dragloket. I en sådan miljö gror inte destruktivitet och nihilism lika rikt och gör den det finns det förhoppningsvis ögon (och öron) som kan förhindra en ovälkommen utgång. Att vara fullständig autentisk och säga sanningen är både vägen framåt och ljuset i mörkret, hur obekväm sanningen än må vara.

Min förhoppning är att erfarenheten jag delar med mig av ska upplysa och påminna om att regelbundet gå in i sig själv och reflektera kring vad som är rätt och fel, och i det alltid sträva efter sanningen som den kollektiva norrstjärnan. Sanningen är inget som kan eller bör döljas eller på något annat sätt undvikas. Tvärtom, så hoppas jag genom att berätta om min erfarenhet avslöja felaktigheter samt synliggöra svåra ämnen som kan vara tabubelagda på grund av familjerelationer och/eller kulturer, samt synliggöra andra försvårande omständigheter. Om jag kan medvetandegöra min skildring och i förlängningen bidra gemene läsare till att reflektera, diskutera eller skapa dialog om moral, tystnadskultur, rädsla, sårbarhet och andra svårare ämnen att prata om, så är jag ödmjuk och tacksam över att det är den effekten ett blottgörande av min erfarenhet kunnat utmynna i. I annat fall så är det en sanning som jag delat med mig av, och den informationen vill jag inte gömma för någon eftersom det är en del av vår gemensamma verklighet. Sist men inte minst...

 

Faller du sju gånger, res dig en åttonde gång

Det finns många lärdomar som jag tar med mig av händelsen jag varit med om, och ännu fler i och med beslutet att skriva denna text. Cirka 25 år har det tagit mig att omvandla just den här specifika händelsen som jag burit med mig i min ryggsäck till att bli ett av de viktigaste lärdomarna som jag förvärvat. Det har också varit en av mina svåraste utmaningar jag varit med om. Tidigare har det mestadels varit fragmenterade minnen och upplevelser av återkommande inslag som bestått av frågor, tankar, dialoger och slutligen förlikning med erfarenheten och begreppet ondska. I och med valet att skriva ner detta och tvinga mig att jobba med händelsen har fler och fler pusselbitar fallit på plats och jag har längst vägen blivit starkare, mer trygg och kan navigera mer klarsynt i vad som är rätt och fel. Och viktigast av allt, jag har fått en bättre förståelse av vem jag är. Jag är mer nu än någonsin tidigare införstådd i att världen demonstrerar ondska i alla former och nyanser. Tack vare det så kan jag också skilja på rätt och fel och gott och ont i större utsträckning, även om det inte alltid är lätt. Med diskussioner kring svåra ämnen blir det lättare att förstå varandra och enas.

Jag har haft många sömnlösa nätter och konversationer i mitt huvud. Otaliga spöken, konflikter, rädslor och demoner har under en lång tid gjort sig påminda. Många varför och färre svar har jag ofta funnit på andra sidan. Jag har letat djupt och länge, vänt på varenda sten och smula efter de ”rätta” svaren och till slut, många år senare insett att jag måste uttala det. Jag måste dela med mig. För jag vill inte svika mina egna erfarenheter. Vad jag vill göra är formulera min sanning med omsorg och dela med mig. Det finns inget annat alternativ. Därför vill jag påminna alla, vill betona alla, att vi måste alla ta vårt ansvar som vuxna, som autonoma varelser som fått denna möjligheten att leva och andas. Gör inte samma misstag som era föräldrar gjorde. Använd deras misstag och snedsteg i livet som vägledning. Kultivera och förädla misstag till lärdomar. Allt annat är meningslöst. Bryt loss och frigör er.

Bilal Hanafi, Örebro, mars 2022