Ett fenomen som jag under dagen längst med löprundan fick uppleva var den som gav mig ett stort leende och ett lass med energi. För vad som annars var en kamp förvandlades plötsligt till något ljuvligt och vackert en bit in i löpningen när blicken i största del fokuserades på varje kommande löpsteg. I ett vad som liknar ett böjligt spår med många kullar och sällan endast en riktning, hindrades solljusen att träffa spåret vid ett passage. Skuggan gjorde sig närvarande, än dock fanns springor och rand av solljus som trängde igenom taket av träd och dess blad. I ett ögonblick som varade i några löpsteg, medan min blick var fäst i spårens snötäckta underlag, dök skuggan av en flaxande fjäril upp som höjde min förtjusning i g-krafter. Just precis där jag fokuserade min blick. Som i en saga som slutar lyckligt så blev jag berusad av lycka och glädje, känslan var fulländad. Att jag fått den turen, det privilegiet att få vara med om ett sådant trivialt fenomen som kändes som en mirakel under dagens löptur kändes alldeles för betydande för att inte skrivas om.
Dagens reflektion har burits med lycka,
då vingar upptäckes i skuggan vid full färd,
med blicken fastetsad i nästa steg,
en fjäril sågs flyga vid andningens nöd.
Jag inombords log och växte i takt,
kände hur blodet tilltog snabbt,
en lätthet begav sig i spårens värld,
en tanke, ett leende, jag nu var ifatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar