Bloggens debutinlägg

Har funderat över vad som kan få rama in bloggens första text och kom då över en text som jag för en tid sedan skrivit. Tycker textens andemening än idag är aktuell och därför gör sig väl som debuttext på bloggen. En personlig text som berör vem jag är och hur kritiska ögon både kan kultivera någon, och i fel närmanden till tinget istället begränsa.

Förvirring och insikt

Vem är jag? Vad vill jag? Vad hindrar mig? Frågor som regelbundet dyker upp hos mig och som ständigt besvaras på olika sätt. Jag tycks inte finna ett svar som förblir densamma utan det ändras med jämna mellanrum och sätter ständigt min persona på nya prövningar. Att regelbundet behöva ompröva min personlighet, karaktär och livsvägar kan göra mig förvirrad och vilsen. Värderingar, åsikter, handlingar och livsval jag gör blir ifrågasatta, men även beslut jag inte tar blir det. Livsval som jag inte tar blir för min del de mest kostsamma och kännbara. Det är de som tynger och håller mig fast i kvicksanden. Rädslan som växer sig fast, likt ett molntäcke som förföljer varenda steg jag tar, är rädslan som infinner sig i föreställningen om jag tar mig loss att jag kommer sjunka ännu djupare ner i kvicksanden. 

Tankar och idéer som jag vill förverkliga kommer regelbundet till mig. Som jag vet jag kan lära mig massvis av, sådant som skulle sätta min fasad på prov. Det kan handla om att initiera kontakt och blotta mig själv och följande stå inför ett dömande med ögon som kritiskt betraktar handlingen eller beslutet som förelåg. Allt för ofta återkommer den beskrivna känslan som griper med ett järngrepp tag på mig och förhindrar mig från att fullfölja min önskan och driv. Insikten över att jag vid många tillfällen tvekar på att uttrycka min riktiga åsikter, brister och rädslor är ett faktum. Det är sådant som som håller mig i schack och inte låter mig upptäcka ny potential som inryms i mig, som jag inte törs förkroppsliga riktigt fullt ut, som förhindrar en full utblomning. Känner mig då som en fågel i en bur - det finns vingar att flaxa och flyga med men vingslagens potential är ytterst snärjda.

Frågan över varför jag räds ett kritiskt öga har förföljt mig länge. Vad är det som gör att jag inte vågar visa mitt yttre (inre). Vart kommer det ifrån överhuvudtaget? Varför är det så svart för mig? Jag ska försöka besvara frågan. I grund och botten är min tro att det handlar om att jag inte tidigare, i tillräckligt stor grad, har varit självkritiskt. Jag upptäckte mina drivkrafter, känslor, behov och innersta kärna mycket senare i livet än vad jag hade önskat och velat. Det är som att något i mig låg latent och väntade på att få bli utdraget och initierad. Fram tills det ögonblicket har jag mer eller mindre bara "varit" och skyddat mig själv från alla faror som finns ute i världen - och följden har blivit att det har format mig och min identitet. Resultatet av det har blivit att jag numera upplever det dels svårt att ändra på mig, dels när en förändring håller på att aktualiseras så sker förändringen ofantligt trögt. Men jag vet om det. Jag är medveten. Jag är självkritisk. Nu dömer jag mig själv på ett sätt som jag tidigare inte gjorde. Jag vill utmana och bli utmanad. Sakta men säkert tänjs gränserna. Buren blir bara större och större.