Kärlek och krig

Härnäst kommer en historisk skildring som startar med ett möte i kärlekens tecken för att ett tag därefter behöva pausas på grund av yttre oundvikliga omständigheter. Omständigheter som omkullkastar även de starkaste.

Ämnet känns väldigt aktuellt och är viktigt att påminna sig om, och det ger en bild av hur en berättelse kan tänkas se ut och upplevas under liknande omständigheter. Det var även en katalysator för vad som blev starten på ett helt nytt liv. Ett liv som jag idag kan tacka mina föräldrar över, samt i lika stor bemärkelse landet jag växt upp i: Sverige.

Jag vill och behöver lägga upp denna skildring. Det är min mors berättelse, hennes tankar, hennes erfarenhet, hennes verklighet som presenteras. Vad jag har gjort under en tid är att arbeta med texten för jag vill offentliggöra den text som hon skapat i samband med en skoluppgift hon hade fått när hon gick en SFI-kurs 2002. Texten har berört mig så mycket att jag kände jag var tvungen att ge den ett litet lyft för den är värd att läsas och förstås utifrån den känsla och intention som författaren vill förmedla. I samma veva ville jag på något sätt föreviga denna skildring, min mors resa, inte bara som ett fjärran minne men även dokumenterat och digitalt. Vill att den ska vara tillgänglig att gå tillbaka till och att aldrig glömmas.

Jag har efter min förmåga gjort ändringar i texten med hänsyn till bibehållen kärna och korrigerat texten så att styckeindelningar och kronologin blir mer samstämmig, allt för att göra läsningen lättare att ta till sig samt följa.

Innan ni får ta del av essän så vill jag även säga att jag är så otroligt stolt över min mamma och den resa hon gjort och vad hon åstadkommit i livet. Hur hon tagit sig an livet och tacklat alla eländiga och hemska motgångar som den kastat på henne. Hur hon trots det kämpat ihärdigt och behållit en optimistisk inställning till livet och mer eller mindre fostrat två söner på egen hand. Hon inspirerar mig bara genom att finnas och det är jag evigt tacksam över. Kommer aldrig kunna återgälda henne för den kärlek hon givit mig och den moral hon uppvisat genom livet. Hon är för evigt min största stjärna och idol i livet.  

Och givetvis har jag fått okej att lägga upp skildringen.

Ska tilläggas att jag är den "yngste sonen" i denna skildring.

En berättelse från Beirut

Det hela började år 1977 i min hemstad Legnica, sydvästra Polen. Jag var en 19-årig kvinna som efter en restaurangutbildning började jobba. I min hemstad träffade jag då min första man som blev pappa till mina barn. Idag är min äldsta son 24 år gammal och den yngste 15 år. Kärleken vid första ögonkastet var ett faktum och den tog ett starkt grepp om mig och jag tänkte inte så noga på framtiden och på konsekvenserna av det.

Mannen som jag träffade och blev kär i hade ett orientaliskt utseende. Svart hår, mörka ögon och en kropp och ansikte som var solbränt. Han klädde sig modernt och elegant som genast imponerade på mig. Det hörde till ovanligheterna att stöta på främlingar i en sådan förhållandevis liten stad som Legnica är jämfört med andra polska större städer. Jag och pappan till mina barn lyckades, efter några minuters gestikulerande, kommunicera ganska bra trots att varken jag kunde engelska och han polska. Han presenterade sig och det skulle visa sig vara en libanesisk medborgare från huvudstaden Beirut som kommit på besök i Polen.

Det var inte lätt att presentera min blivande man för familjen eftersom han var arab och muslim. Det blev en chock och krock i våra väsensskilda kulturer. Majoriteten av polackerna är troende katoliker, och jag var inget undantag. Alla i familjen samt mina vänner försökte göra allt för att ”öppna ögonen” på mig, övertyga mig om att jag tagit fel beslut att starta ett liv med honom. Till och med grannarna ville bevisa mig fel. Lättare blev det inte heller av att se min mors tårar rinna nerför ansiktet inför vetskapen att jag älskade honom och ville inget mer än att starta ett liv med honom. Jag var bestämd, jag skulle gifta mig med honom och flytta till hans hemland arabien som på den tiden var så man såg på det när någon hörde eller pratade om Libanon. Även om någon frågade, och det hände – ”men tänk om han var gift och hade fyra fruar” så var mitt svar att det inte spelade någon som helst roll om jag blir den femte frun, så länge jag får sova med honom, om jag så måste rida på en åsna eller kamel i öknen för att göra det, så spelar det ingen roll. Det viktigaste för mig som en ung kvinna var att få vara tillsammans med min älskling. För mig var kärleken blind.

Hösten 1977 gifte jag mig. Julen samma år tillbringade jag med min familj i Polen. Nyår 1978 ville jag fira med min man i Beirut så samma dag som jag skulle ta flyget, efter cirka åtta timmars resa till flygplatsen i Warszawa, ändrades planerna. På flygplatsen fick jag reda på att min resa till Beirut var avbokad eftersom min man kommit till Polen och väntade hemma i Legnica. Vi hade passerat varandra. Nyårsafton firar vi med andra ord i Polen för att i januari månad tillsammans flyga till Libanon.

Vi landar i Beirut och min första känsla och reaktion var positiva. Vilket underbart land tänkte jag. Libanon upptar 22 mil av östra Medelhavskusten mellan Syrien och Israel. Ordet Libanon betyder vitt på armeniska och mjölk på arabiska, vilket blev ”vita berg” som syftar på de snöklädda bergen på inlandet. Libanon är knappt lika stort som Skåne. Ett riktigt paradis på jorden och nästan året runt är det varmt och skönt. Blir det för varmt på sommaren behöver man bara åka upp på bergen för att svalka sig och på vintrarna finns på samma plats underbara skid- och slalombackar tillgängliga. Landskapet påminner mig om Spanien eller Florida i USA med massor av exotiska träd, bananer, citroner och apelsinplantor. Libanon har också ett rikt fågel- och växtliv. Före inbördeskriget var Libanon ”Mellanösterns handels- och finanscentrum” och ett turistland som en gång i tiden varit kallat Mellanösterns Schweiz. Jag anpassade mig ganska snabbt till samhället. Sämre var det med språket men om man är tvungen att kommunicera för att klara sig i samhället utan tolkhjälp, då måste man lita på sig själv.

I landet bodde det flest araber men också armenier, kurder, syrianer, turkar och greker m.fl. och de olika folkgrupperna kompletteras med olika tillhörande religioner. Religionstillhörigheterna i landet skär rakt igenom befolkningsgrupperna. Traditionellt finns i Libanon 17 erkända religiösa grupper. Det finns kristna araber medan andra är muslimer.

Min mans familj välkomnade mig. Alla var nyfikna och ville lära känna mig. Vi gifte om oss enligt muslimsk tradition och bröllopsfesten firades en gång till. Även om jag inte behövde ha på mig slöja och jag kunde njuta massor av livsglädje, fester, utflykter och bada i det varma och vackra havet så var min vistelse i Beirut inte alltid angenämt och härligt. I Libanon 1978 så hade inbördeskriget redan varit igång i tre år. Olika folkgrupper och ideologiska strömningar ockuperade olika delar av landet och det uppstod en oändlig serie av konflikter. Kriget riktades oftast mot civila som mördades och jagades från sina hemorter. Rakt genom Beirut gick en gräns som skapade en västra och östra del. Den västra gränsen tillhörde muslimerna och den östra kontrollerades av de kristna. Vi bodde i den västra muslimska sidan. Min man jobbade då på ett apotek som säljare

Jag var gravid och vi väntade vårt första barn. På den tiden flydde vi ifrån vårt hus och gömde oss hos bekanta som bodde i ett annat område i Beirut.

Israel, Syrien, Irak och andra länder blandade alla sig i inbördeskriget. På grund av den svaga statsmakten blev Libanon en fri stat för olika intressen och grupper som utkämpade sina konflikter på libanesisk mark. Kristna bekämpade kristna och muslimer bekämpade muslimer. Jag började intressera mig mer och mer för den libanesiska historien och folks kämpaglöd för frihet.

Året var 1978 och det var även året som vi fick vårt första barn. Han växte upp och jag hade tid att ta hand om honom och hemmet. Samtidigt som jag var hemma och tog hand om familjen så hade jag tid att studera. Vid första kontakten med den polska konsulatet blir vi erbjudna att fira den polska nationaldagen på just konsulatet. Där träffar jag polacker och behöll kontakten med dem i framtiden. Vi träffar varandra och umgås ganska ofta.

Första kontakten med vapen var vid en tullgräns som militären satt upp när man skulle passera olika områden i staden, man behövde då visa upp en ID. Känslan man fick var densamma som när man passerar olika landsgränser. Varenda soldat var fullt utrustad och avvaktade, redo för att ingripa vid minsta misstanke och siktandes mot dig ifall du skulle få för dig göra något dumt. Minsta felaktiga rörelse kunde vara slutet på våra liv. Efter ett tag så vande man sig och det som kändes väldigt omänskligt och skrämmande blev till slut normalt.

Min son hade nu fyllt ett år och jag hade tröttnat på att sitta hemma. Vi hittade ett dagis han kunde vara på och jag började jobba deltid i en blomsteraffär. Allt fungerade bra och jag hade sysselsättning, egna pengar, respekt från min dåvarande man och densamma från hans familj. Men inbördeskriget som pågick sedan några år tillbaka i landet tog aldrig slut. Det kunde hända att krigets intensitet sjönk i några dagar eller månader för att sedan ta vid och öka i intensitet igen nästa dag. Det var också vissa perioder då allt var som vanligt igen. Barnen gick till skolor, vuxna till sina jobb men på eftermiddagarna kunde bombningarna börja igen och pågick då hela natten. Och nästa dag hände samma sak och nästa dag igen och igen och igen. En ständig cykel av osäkerhet och ovisshet låg inför framtiden.

Jag försökte anpassa mig till livet där i Libanon – det var mitt val och jag kunde inte anklaga någon annan. Under min vistelse i Libanon hade jag två handbagageväskor. En av de innehöll ombyteskläder till hela familjen. Den andra väskan var fyllt med mest konserver och knäckebröd samt stearinljus. Vi var förberedda ifall det otänkbara skulle inträffa, att vi behövde ta väskorna för att fly eller gömma oss undan artilleri. Så mycket man har gått igenom, om man räknar hur många gånger man har sovit utomhus, hos grannar eller familjen, källare eller trappan utan varken vatten eller el p.g.a. inbördeskriget och den dåliga infrastrukturen som det orsakade. En gång när vi var på flykt och bodde i ett annat område blev jag skadad av en bil som exploderade i närheten av oss. I samband med bilexplosionen fick jag glassplitter på mig. Efter att situationen hade lugnat sig så återvänder vi hem och upptäckte då att huset blivit förstört. Taket på byggnaden hade fallit och vi var nu hemlösa. Rädslan var starkare än något annat och tanken över om jag eller någon annan i familjen skulle överleva eller dö, bli träffad av ett skott eller bombnedslag eller inte var ständigt närvarande. Räckte det inte med att det fanns så många folkgrupper och så många religiösa. En särskilt grupp var palestinier. De är flyktingar som hade sin ursprung i det brittiska mandatet Palestina som delas mellan Libanon, Israel, Egypten och Jordanien genom det arabisk-israeliska krig som pågick mellan 1948-1949. Palestinierna har aldrig lämnat den libanesiska samhället utan betraktas av regeringen som tillfälliga gäster som ska flytta hem igen. I östra Beirut fanns flera palestinska flyktingläger.

1978, samma år min äldsta son föddes, gick den israeliska krigsmakten till attack mot PLO i Libanon efter en palestinsk attack i Israel som krävde många dödsoffer. Israel invaderade Libanon igen 1982 för att krossa palestinierna för gott. Israelerna intog snabbt södra Libanon och sen Beirut. Första bomben från israeliskt flygplan rammade byggnaden som rasade. Det var min arbetsplats. Tur var att jag hade jobbat färdigt för dagen och varit hemma i knappt en halvtimme. I över en månad var vi kvar i Beirut under tiden som Israeliska bomber föll över staden. Målen sades vara palestinska förläggningar men inte bara det förstördes av bombräd, även hus, fabriker och vägar var måltavlor. Hur många människor som dödades, sårades och invalidiserats – det vet ingen. Vi hade bestämt oss för att fly men hur? Vägarna var avstängda och vi hade det mycket svårt och visste inte vad vi skulle ta oss till och hur. Flygbombningarna är något annat än artillerield. Man kan gömma sig för artillerield men det kan man inte göra mot flygbombningar och flygräd. På något sätt lyckades vi fly genom den gröna linjen till närmaste stad Tripoli och därifrån tog vi båten till Cypern. Efter en vecka i Cypern kunde vi flyga till Polen. Hemma hos min familj i Polen stannade vi i sex månader. Pengarna började ta slut så min man återvände till Beirut. Jag och vår son stannade kvar i Legnica. Min son började skolan i första klassen och jag började att jobba.

Situationen i Beirut lugnade sig och min man övertygade mig om att komma tillbaka. Ett fredsavtal undertecknades 1983 vilket också Syrien ingick i. PLO tvingades ge upp och evakuera staden och inte längre agera militärt från Libanon. Israel var kvar i Libanon fram till 1985. När vi kom till Beirut byggde vi om huset som var förstört och livet gick oundvikligt vidare. Jag jobbade och fick mitt andra barn och man tänkte att allt var under kontroll. Vi hade roliga stunder och perioder med strand och bad, utflykter och besök på historiska platser samt fester. Livet blev allt mer normalt.

De Syriska trupperna som lämnade Beirut i samband med den israeliska invasionen återvände 1986 och tog över mer och mer av landet. Ingen av Libanons många grupper hade tillräckligt med militärt eller politisk styrka för att kunna erövra makten i hela landet. Men många av dem var tillräckligt starka för att förhindra varje lösning om det inte passade deras intressen. I resten av landet fortsatte striderna mellan libanesiska grupper och det var startskottet för en ny början på inbördeskriget igen. Det bombades runt omkring, artilleri och pansarvagnar stod på gatorna. Vi flyttade hela tiden inom landets gränser. Mest rädd var jag när en bomb föll i skyddsrummens ingång. Då sprang vi allihopa och gömde oss i ett hörn. Efter detta var jag rädd för att en bomb skulle slå ner just där vi var och att allt då skulle vara över.

Jag har sett många hemska saker under ett 12-års krig i Beirut. En gång föll en man bredvid mig. Han var träffad. Jag sprang och sökte skydd bakom väggen. I sådana situationer måste man bara försöka rädda sitt eget liv. Jag har sett många döda människor, kroppsdelar och blod överallt. Men mest ledsen blir jag när jag tänker på barn och ungdomar liggandes där, livlösa och offer för ett krig som de inte har något att göra med. Exakt hur många människor som miste livet under åren av inbördeskriget är det ingen som vet. Många överlevande har emigrerat till andra länder – jag är en av dem.

Sverige, Malmö, år 2002