Onsdagen 19 juli: Utflykt till Tivedens Nationalpark

Sensmoralen från texten nedan:

ETT: Omständigheter kan alltid uppstå som gör att stresspåslaget kickar in. Saker kan ske som gör att den där rutinen eller strategin behöver tweakas eller ändras i en höftning, och då är det också lätt att något glöms. I all hast, i all anpassning, i all den problemlösning som uppstått. Och som resultat förbises eller missas steg i tankeprocessen. Plötsligt så lämnas en viktig ägodel kvar på en många gånger offentlig plats. Olyckan har nu blivit ett faktum. Inte mer konstlat än så.

TVÅ: Strunta inte i vetskapen om att du ser något där borta. Du tänker "det där föremålet, väskan, påsen, mobilen, plånboken, det är inte mitt, så varför ska jag ens bry mig". Nej, nej, och nej. Är det denna världen vi vill vara med och skapa? Eller vill vi försöka åter ta fram civilkuraget, den där handlingen och magkänslan, som sakta men säkert förändrar människors pessimistiska synsätt på samhället, till att bli mer optimistiskt framtidslysten. Det här scenariot kan hända vem som helst och säkert har en och annan varit med om något liknande, där den glömt och förlorat något värdefullt. Inte vill du att obehöriga ska få fatt i din väska, plånbok, mobil, kontanter. Dina ägodelar. Tänk på det nästa gång du ser något avvikande i ditt synfält.

 

Onsdag 19 juli. Dagen spenderades i Tivedens Nationalpark. En utflykt som avslutades med bad på en blåsig strand och en anmärkningsvärd upptäckt i slutet. Mer om den senare. Dagen började hursomhelst hemma i Örebro med en vällängtad hotellfrukost som startskott för dagens väntade äventyr.

I ärlighetens namn, inte imponerad över frukostbuffén på Scandic vid Resecentrum. Bryggkaffe fanns det inget av, äggröran var ljummen, likaså bönorna i tomatsås. Och så glömde vi detaljen över att alla hotell är fyllda med semesterfirande familjer...m.a.o. var hela frukostytan i princip ockuperat av barn. Och vad gör barn? De väsnas och stissar omkring i 190. Inget undantag på denna plats. Fick ju för guds skull meditera för att hitta ett inre lugn. Förvisso även det en färdighet som behöver underhållas så det är jag tacksam för. Där satt vi och försökte avnjuta en stillsam frukost. En stund senare, med frukosten avverkad, satte vi kurs mot Tivedens Nationalpark.

Väl framme, efter lite överläggning, beslut vi oss att följa Lila spår. Ett ca 10 km långt spår runt sjön. Miljön, vyerna, det böljande landskapet, helt omöjligt att få nog av naturens magiska underverk. Den jäveln som inte vårdar naturen, plockar upp skit den tar med, fy vad sämst. Vi måste säkerställa att moralen för att våra naturområden bevaras, skyddas, och respekteras. Allt annat är arrogant och felprioriterat så det sjunger om det. Men det vet väl alla redan om?

Ett par timmar senare var vi tillbaka till startpunkten. Då hade vi avverkat och upptäckt det ena och det andra. Bland annat avverkades 2 fikapauser, sisådär 20000 steg, vi upptäckte en snok, några skalbaggar, en drös ettermyra (pissmyra), småfåglar, moss- och lavahav beskådades. Något som fånga min uppmärksamhet var de otroliga landskap och vyer över solstrålarnas och molnens spegelbild som reflekterades på den ständiga vattenytan vi ofta befann oss nära (se bild nedan). Vad är det man säger? Det närmsta du kommer till himlen levande är himlatäcket som speglar sig i vattnet. Vet inte om jag hört eller läst det någonstans. Eller om jag själv fått den insikten. Den dök bara upp utan någon anknytning eller association. Cirkeln var i alla fall sluten när vi nu stod på samma plats som vandringens start.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kurs mot Tivedsbadet badplats...trodde vi i alla fall, tills vi hamna på en campingplats. Långstranden? Fanns inget sådant i sikte. Snopet. Blev lite låg efter det, hade så sett fram emot ett bad. Känslan av att vi inte gjort vår hemläxa😛. Det molnet skingrades dock relativt fort. Gör om, gör rätt och vi anlände på rätt "campingplats", med tillhörande långstrand ca 20 minuter senare.

Ett baderfarenhet rikare och vi står på randen av att starta bilmotorn och åka hem, ser vi då en rejäl ryggsäck stå på den ängsliga och tomma parkeringen, utan någon som helst ägare vid sikte. Då är klockan ca 19.00. Jättemärkligt! Märkligt också för jag noterade ryggsäcken när vi anlände ca 1h tidigare. Sen dess hade alltså någon "vänlig" själ, tänkte hen kanske att den var, flyttat den till ett intilliggande träd. Vi kunde bara inte köra hemåt mot Örebro utan att kolla till väskan. Vems är den? Varför är den där? Är den glömd? För avvikande och för många frågor och inga svar. Jag kollar om det finns någon information om ägaren i någon av väskans utrymmen och Bulls-eye! En stor-tjock-hederlig och gammal och sliten läderplånbok, som precis alla 80-talister och äldre väl känner till, fann jag i ytterfacket. Allt fanns i plånboken. Körkort, bankkort, kvitton, kontanter. Visste direkt detta var en från "min" tid och före. Hehe. Dessvärre hittade jag desto mindre på webben om ägarens telefonnummer. Till slut bestämde vi oss för att ta med den till Örebro, för det finns ingen som helst chans att den hamnat där med flit med alla värdesaker i, utan den har glömts eller tappats bort. Bella lämnar mitt i allt detta en kommentar som fastnar hos mig: "Den blev antagligen glömd där när någon föräldern höll på att förbereda barnen för avgång från campingplatsen". Eftersom ägaren går att se på körkortet var det ingen gåta att hitta personerna på FB och skicka ett meddelande till personen och dess partner.

Snart framme i Örebro och plötsligt ringer någon mig från ett okänt nummer. Partnern till ägaren av den bortglömde ryggsäcken. Personen är så lättad, glad, tacksam över valet att vi beslutade att ta med oss väskan och skriva till de om händelsen och om att ryggsäcken var i säkert förvar. Personen avslöjar också, som Bella lite tidigare kvalificerat gissat sig till: att ryggsäcken säkert blivit glömd där i all hast när ägaren förberedde barnen i bilen för avgång. Jackpott för dig babe, you nailed it. Allt gott, slutet gott. Bella och jag ger varandra en highfive för ett väl utfört jobb. Inte mycket som toppar känslan av att hjälpa några främlingar.