Flödesskrivning: Kyla

Min faster har lämnat livet. Riktar den vetskapen inåt och undrar vad jag känner. Ingenting. Känner mig likgiltig. Min faster som jag inte hade någon anknytning och minne till utöver släktbanden. Ingen kontakt eller kännedom om henne. I sig är det inget unikt vad gäller mina familjerelationer utan det är snarare regel med alla mina släktingar. Libanon eller Polen, det spelar ingen roll. Mina rötter har jag sakta men säkert börjat se försvinna, tyna bort, mitt framför ögonen på mig. All kultur: seder; traditioner; minnen; ceremonier, strukturer, förväntningar, bevis. Den referensram till kultur som jag från början utgått ifrån finns knappt kvar. Strukturerna började tidigt i tonåren suddas ut. Allt det som ska betyda något, det väsentliga i familjen, att stå varandra nära och ha ett särskilt band - där är inte mycket kvar. Som i en enda evighetslång film jag tittar på i slowmotion, där huvudpersonerna och bikaraktärerna en efter en lämna ensemblen. Vad finns kvar när det är fulländat? Ett tomt och urholkat skal? Eller en pånyttfödelse?

Alldeles för mycket förgiftat finns där i bakom. Allt för mycket som i generationer sopats undan mattan. Det är sådant som är obekvämt och skamligt att ta itu med, det skadar identiteten och riskerar haverera vad som utåt sett ser ut att fungera. Heder, ära, stolthet, traditioner, avund, förpliktelser, respekt, tron. Allt krockar i en enda stor masskollision av krafter och det kan tänkas splittra allt - som i slutändan redan skett i en långsam och fördröjd process. Att min faster lämnat livet blir en påminnelse om den processen.

Det gör ont. Inte när någon i släkten går bort, hur okänsligt det än kan låta utan i faktumet att mina relationer, kontakter och traditioner som knutits till mina rötter i princip helt har försvunnit. Jag undrar om jag haft en roll och ansvar i att hela något som sedan länge varit förgiftat. Ett förkroppsligande som jag inte har kontroll på men som underförstått varit mitt ansvar och uppgift. Osäkert hur tydligt det blir att återge känslan och upplevelsen jag burit på. Hursomhelst känner jag det som en omöjlighet att rättvist gestalta känslan korrekt och upplevelser jag hyser i fråga till mina rötter. Jag försöker

Arabiskan hos mig är obefintlig, polskan hänger kvar. Jag bor i Sverige och har integrerats ypperligt väl till de gängse seder, normer och tankar som är väletablerade och i majoritet. Det paradoxala är att desto mer jag anpassats till Sverige och den svenska mentaliteten, desto mer rotlös har jag känt mig. Kanske är det också bakomliggande och en orsak till varför jag aldrig känt mig riktigt hemmahörande någonstans. Aldrig fullständigt. Känner mig ständigt som en sorts outsider, letandes efter bekräftelse från en annan - som i att få ett godkännande i att tillhöra, få ta del av, hitta en samhörighet. Börjat undra om min identitet. Vilken är den? Har jag en identitet? Vart placerar jag mig själv? I tomhetens land? I mellanförskapets land? Så är det nog. Känslan riktar mig ditåt.

När jag inte tror det är möjligt att sjunka djupare, upptäcker jag hur rädd jag är för att förlora mig själv ännu mer i det jag har - i allt det vilsna och i alla frågetecken. Mina rötter är som borta. Mina "personer" är få. Många är för evigt fast i traditioner och seder: tankemönster som byggts upp och blivit till fundamentala pelare. En karta och kompass kroppen och livet ständigt orienterar sig mot. Det är inte med lätthet en sådan grundpelare justeras, ännu svårare att ersätta. Få är kvar med läkande hjärtan, övriga är uppslukade av egots begär och självinsiktens frånvaro. Begränsningen är inte en lott, det är en färdighet.

Kulturer har krockat och krafterna i kollisionen förgör rötterna i takt och parallellt med att vi flyttat till Sverige och jag har vuxit upp. Gift har sipprat in i våra vener med enda mål att förgöra var vi kom ifrån. Som i en sista utväg att hålla mig vid liv.